Tropiska nätter

20.9 grader. Jag gick direkt upp till mätaren imorse för att se om det hade hänt. När jag la mig sent var det 20.4 grader utomhus. Lovely. Första tropiska natten i Sverige i år. Inte konstigt att de olympiska lekarna i London fick konkurrens igår under den sena invigningen. Under hela kvällen gjorde jag täta utflykter till balkongen och till trädgården. Var tvungen att njuta av favoritläget. Suga på karamellen. Inte ens några trista mördarsniglar fick mitt humör att sjunka. Glatt lyfte jag upp dem med den lilla spaden och lät dem svalka sig i såpvattnet med sina andra orörliga släktingar. För att inte riskera att fastna i vemod gled tankarna istället över till den tiden då det kändes som om jag hade klippkort till Cypern.
Då blev det som en hemlig tradition att vi sista natten drog ut sängarna på balkongen eller på altanen. Aldrig frågade vi i receptionen om lov. Sådant gör man inte om det internationella språksvaret riskerar att hamna väldigt nära en oval siffra om man tänker procentchanser. Man väger sina duster. Dessutom kunde det störa deras arbetshumör. Inte bra om de hade en hel natt framför sig och sedan skulle komma hem irriterade till sju nyvakna små barn. Man måste tänka på andra.

Ibland smittades det. Några trevliga hotellgrannar blev avundsjuka och ville ha hjälp med trilskande sängar som upplevdes som större än dörröppningen. Jag har säkert tusen underbara minnen kvar från de resorna, men om jag tvingas att välja vilket som var bäst skulle definitivt dessa sista nätter komma högt upp på listan. Minnena av att ligga där tyst och titta upp på stjärnhimlen. Känna de ljumma vindarna smeka de bara benen. Lyssna efter spännande ljud. Fantisera om läten. Allt förstärks i tystnaden och i det kompakta mörkret. Helst ville vi stanna tiden. Det lockade inte att ta flyget några timmar senare till ett osäkert nordiskt väder. Jag vet inte hur vi var funtade. Kommer inte ihåg att vi någon gång blev störda av funderingar om att någon från hotellpersonalen skulle upptäcka oss. Vi hade inte lust att slösa bort värdefull tid med negativa tankar. Eller så hade alla förståndshjärnceller semester också. Några seriösa måste ha varit kvar. Annars hade vi inte valt sista natten. Det hade inte varit hela världen om vi blivit vräkta. Semesterkassan var också slut. Vi hade artistnamn på alla resor. Man kunde säga att vi var helgarderade. Inbillade vi oss. Vi ungkarlssmarta individer. Inget kunde gå fel, livet var lätt och vi var okrossbara.

När min familj för några år sedan bodde i ett jättestort hus hände det också att vi gjorde en förflyttning av sovplatser. Om det på sommaren blev outhärdligt varmt i våra sovrum hamnade vi under några nätter på den inglasade altanen mellan våningarna. Barnen som då var små älskade att titta på stjärnorna och lära sig stjärnbilder. Eftersom vi bodde nära både en flygplats och havet såg vi ofta flygplan och båtar. Aldrig tillsammans men var och en på sin plats. Okej! Det hände säkert några gånger att jag försökte slå i tjejerna att de skulle titta på en stor båt på himlen. Men sådana skämt funkar bara en tid. Sedan får man gå vidare i livet. Utveckla strategin.
”Titta en rosa Elefant som flyger i en helikopter. Ser ni?”
”Var pappa?”
Solveig brukade i flera år säga att jag fick skylla mig själv eftersom hon ofta fick frågan unisont vid matbordet när fyra ögon vände sig mot henne.
”Mamma. Är det sant det pappa sa?”
Ibland kunde det hända att Solveig svarade: ”Ja denna gång är det faktiskt det.”
Jag skrev ordet IBLAND va?

Att se alla färgade lampor på båtarna var effektfullt. Jag hade första natten ingen aning om att så många stora och små farkoster samsades om utrymmet på havet nattetid. Tyvärr brukade den råa luften krypa in fram mot småtimmarna på altanen som påminde om de få tältnätter jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig varit förtjust i att tälta. Jag är för bekväm av mig. Gillar inte att vakna med ont i halsen och vara stel i kroppen.

Nyss hämtade jag YA i postlådan. Hann gå en kort promenad innan den första droppen kom som sedan snabbt fick sällskap av åtskilliga andra. Nu ösregnar det. Men inte inomhus hos mig. Vilken fantastisk uppfinning tak är…

Axel ur led

Tänk vad ett förnamn kan bli glödhett. Ett vackert namn som man gillat i åratal kan plötsligt bli så obehagligt att man inte ens vill ta det i sin mun. Själv skulle jag egentligen ha hetat Göran, om jag bara varit född ett par månader tidigare. På den tiden det begav sig fanns inget Internet. Inte femtioelva kanaler på TV. Inte ens Facebook var på tapeten. Twitter var något fåglarna höll på med. Heta nyheter kunde ändå spridas via kioskvältare och skvaller. Oron växte uti stugorna. Var skulle det lysa upp nästa gång i Sverige? Mordbrännaren Göran slog till på Öland. Pyromanen Göran tände till igen. Texten skrämde med sina stora svarta bokstäver utanför tobakshandlarna. Allt eftersom veckorna gick blev rubrikerna ännu större. Inte minsta konstigt att förnamnet Göran slocknade hos mamma och pappa. Lampa efter lampa. Det fick bli Bo. Antagligen insåg de mina begränsningar. Tog det säkra före det osäkra. Ville att jag skulle kunna stava rätt till mitt namn. Jag växte upp. Blev gift. Vi väntade vårt andra barn. Tillsammans gick jag och Solveig igenom almanackan. Skrev var sin lista på förnamn vi kunde tänka oss. Sammanställde resultatet. Hittade tio gemensamma flicknamn, men endast två pojknamn; Axel och Gustaf.

Tvååriga Jennifer skulle börja hos en dagmamma. Jag följde med under hennes första dag. Dagmamman och jag satt i köket och drack kaffe. Hon satt ”strategiskt” med ryggen mot barnen. Plötsligt höll jag på att sätta det heta kaffet i halsen. En pojke stod och slog med en plastyxa mot min dotters huvud. Jennifer stod kvar och tittade med oförstående ögon mot mig. På håll såg jag att tårarna började rinna på hennes kinder.
”Hallå grabben! Lägg ner yxan”, sa jag lite lamt eftersom jag lirade på bortaplan.
Dagmamman tog över konversationen och flyttade en aning på Yx-Axel.
”Det var värre innan. Då hade vi verktyg av trä. Fick ta bort dem. Jag vet inte varför Axel gör så. Han är inte arg eller så. Söker mest kontakt”, avslöjade dagmamman från klokboken.
”Nähä”, sa jag förståndigt.
Jag kände mig som en hönsmamma i flera veckor varje gång jag lämnade in Jennifer. Är det sådant här jag ska betala för, tänkte jag.
Jag hörde inte Axel säga många ord. Han behövde inte det. Yxan talade istället. Både till döda och levande föremål. Det måste ha varit under dessa månader som Jennifer grundlade sin snabbhet. Jag såg aldrig Axel springa. Han stod bastant på golvet och höll krampaktigt i något verktyg. Efter en tid började han variera med hammare, såg och tång. Min pedagogiska sida hoppades att Axel skulle tjänstgöra som slöjdlärare i framtiden. Kanske inte på någon skola där det fanns barn, kontrade en elak sida av min personlighet.

Det fanns ETT tillfälle där Axel var kroppsligt oskyldig. Det måste jag hålla med om. Man måste vara rättvis. En natt vaknade jag av en duns. Jennifer hade ramlat ner från sängen. Någon sekund senare hördes en morsk anklagande röst från golvet:
”Dumma Axel!”

Namnet Axel blev iskallt. Namnproblemet löste sig smidigt några månader senare. Jag såg ingen snopp när jag presenterades för vårt barn nummer två. Fast Jennifer såg bekymrad ut nästa dag när hon granskade sin lillasyster. Till slut sa hon:
”Det ser ut som en liten gubbe.”
”Schhh! Inte så högt, Jennifer. Han kan höra det.”
”Nu var det du pappa. Du sa han.”
”Jag sa aldrig gubbe.”
Jennifer drog ihop ögonen och verkade tänka efter.
”Jo. NU sa du det.”

Tour de Sea

Enligt ett sportrykte finns det några små cykeltävlingar som heter Tour de France och Giro d´Italia. Hur kul kan de vara egentligen? Jag råkade se ett inslag på dumburken. Såg hur de cyklade så tätt intill varandra så man kan kunde tro att allihop är rädda för att köra vilse. Tydligen visste de inte riktigt vart de skulle heller. Cyklade mest upp och ner för kullarna i Alperna som vilsna själar. Verkade vara hemskt förtjusta i just en gul tröja som de jagade efter att få bära. Ett mysterium bara det. Om det är något jag inte vill ha när jag cyklar är det just en gul tröja. Aldrig glömmer jag gamla misstag med gula tröjor och ett par gula badbyxor som jag hade som barn. Vid varje tillfälle på sommaren träffade jag på svarta djur som var på släktträff i luften. Snart såg mina kläder mer svarta ut än gula. En del djur letade sig in på pinsamma ställen eller stirrade mig rakt in i nålsögat. Då gällde det att vara kall. Vänta ut dem. Inte blinka först. Visa att man var blödig. Fast om man började gråta vann man ändå på ett vis när de sköljdes ut.

Jag och Solveig cyklar istället Tour d´Sea. Vi avverkar en ny etapp precis när vi känner för det. Behöver inte ta hänsyn till tidtabeller, reklampauser eller teamtjafs. Går istället efter dagsform och rådande väderförhållanden. Vi sätter cyklarna på bilens cykelhållare och far iväg. Inledningsetapperna är avklarade. Vädret har varit perfekt. Nästan ingen vind och en värmande sol. Utsikten magnifik. Ett glittrande hav med guppande små båtar som samspelar med Bornholmsfärjan. Det enda problemet har varit att hålla andan. Vet inte om det kan räknas som ett rekord om man klarar en kvart. Tiden för att ta sig förbi reningsverket och den sura tången. Okej! Jag erkänner. Jag fuskade ett par gånger. Önskade samtidigt att jag inte hade något luktsinne.

Dessutom är det skönt att slippa se rumpan på hjälpryttare och riskera att bli stoppade av dopingpolisen. För det är väl inte så illa… måste läsa på fusklappen… njet. Zoegas kaffe står inte med på den numera omfattningsrika dopinglistan. Skulle i så fall ha stått efter både Löfbergs lila och extra starka Läkerol. Österogen? Vänta lite. Nää! Det är fel lista. Vad gör min personliga inköpslista i cykelkorgen?

En sak har vi gemensam med alpklättrarna. Vi använder cykelhjälm. Man ska vara rädd om det lilla man har. Sist jag räknade hade jag niohundratrettioen hjärnceller kvar. Nu kan det hända att ett dussin är på semester och några andra fick nog när jag skulle lösa ett problem i ett korsord för någon timme sedan.

Helt ensamma är vi aldrig på turerna. Trots att vi provat varianten med att starta en etapp redan vid åttasnåret. När vi kommit till en lämplig parkering med havsutsikt och en blå plasttoalett har vi till och med fått problem med att hitta en ledig bilparkeringsplats. Överallt finns utlandsskyltade husbilar. Sverige är ett Paradis. Det har spridit sig värre än det osanna skvallret om att Jonas Gardell har blivit kär i Eiffeltornet. Ingenstans längre ner i Europa kan man bo gratis på samma gästvänliga sätt. Artiga är de också. Hejar på olika språk. Syftar nu på ägarna och passagerarna. Inte husbilarna. Det är bara i filmer som ”Bilar” som de pratar med varandra.

Lite trött blir jag antagligen av cyklandet. Både nu när jag sitter här med en öm bakdel och svamlar och även när vi i morse kommit tillbaka till bilen och hejat på alla nya vänner som just vaknat i sina husbilar och förberedde sina frukostar. Överallt doftade det olika exotiska dofter som fick mig att lite dumt treva i byxfickan efter mitt pass. Var jag verkligen kvar i Sverige ett par mil väster om Ystad? Drömde jag dagdrömmar? Med en tom blick tittade jag ner i den vita sanden, som om jag letade efter ett par kvarglömda svenska ord.
Samtidigt är det helsant. På ett vis. Att jag ÄR ute och cyklar. Då och nu.
Som vanligt 🙂

Äntligen kom solen

Med åren blir man visare. Det är tryggt och vilsamt att veta detta. Man tar in fakta från sina och andras misstag. Läser djupgående rapporter. Ser nyheter. Oroas när man läser doktorsspalter och statistik över att hudcancern har ökat så markant. Helst hos dem som bor vid kusterna. Jag som älskar kusterna drog åt mig öronen över dessa ord i förra veckan. Tänkte några svettiga sekunder på ungdomens resor till Cypern där jag hällde på mig den ljuvligt doftande kokosoljan utan solfaktor. Det var som om huden kokade och levde sitt eget liv. Redan på första kvällen fanns det ingen som trodde att jag kom från nordliga Sverige. Jag hade så lätt för att bli brun. Någon gång var frestelsen för stor. Det kunde hända att jag spelade grek som försökte prata några ord knagglig svenska med en söt blondin från Norden. De kunde bli riktigt imponerade över hur snabbt jag snappade upp svenska ord som plötsligt bildade låååånga meningar. Jag kände mig så språkduktig.

Igår. Jag tog fram en plastpåse som vi haft med till Gotland. Där på ön hade vi sol men den var inte tillräckligt stark för att vi skulle behöva solfaktor. Nu låg den blå tuben kvar i en påse i mitt nattygsbord. Övergiven i fyra veckor. Jag hade visserligen sett den där några gånger men låtit den ligga kvar. Så skönt att slippa ropa frågan i trappan var solkrämstuben var. Ännu skönare att slippa höra svaret. ”Där någon i familjen la den sist.”
Jag tog på rejält. I ansiktet där jag annars aldrig tar. På bröst, axlar och även ner till benen. Struntade i baksidan. Saknar ändå de rätta orangutangarmarna och ville helst klara mig själv. Jag noterade vaket att det inte doftade ungdomens kokosdoft längre men lät mig inte nedstämmas.
Några timmar senare dök vår yngsta dotter ner, som en klubbad säl, på vår bäddade säng och skrek till. Det var fortfarande klarblå himmel så det kunde inte varit blixten som slog ner.
”Pappa! Varför har du fotvårdssalva i sängen? Föresten har du bränt dig. Du är alldeles röd på bröstet.”
”Vad sa du?”
Tydligen såg jag lite frånvarande ut. Eller så var det en blekhet i ansiktet som fick Lizette att glömma smärtan när hon höll upp den blå tuben.
”Pappa. Nu har du gjort något dumt igen? Jag ser det i din blick.”
”Jag vill helst inte prata om det.”

Idag är det ännu varmare. Jag chansar. Vad kan gå fel?
Allt?

En ljuvlig morgon

Inte många vakna. Bara vi och några morgonpigga fåglar i träden. Med några få pedaltag rullar jag och Solveig ner till centrum utför slingrande nerförsbackar. Det behövs inga ord. Det skulle nästan förta den magiska stämningen. Alla sinnena tar in intryck. Hörseln som lyssnar på suset i träden. Dofterna i Norra Promenaden från alla blommor och växter som slåss om uppmärksamheten. Smaken från det nybryggda starka kaffet som ryker när vi häller upp det från termosen. Känseln från de mjuka läpparna som alltid smakar hemma. Synen från all prakt som är gratis och som vi allt för lätt tar för givet eller som den stressade nutidmänniskan inte ser för alla måsten som växer upp som ogräs. Äntligen skiner solen behagligt och värmer huden på det rätta sättet. Den gula lampan hälsar oss godmorgon. Man önskar att man kunde stanna tiden. Så här vill jag alltid att det ska vara. Morgon efter morgon. Sova kan jag göra när jag blir gammal.

Alla blommor utanför de gamla välbevarade husen på de smala gatorna skänker njutning. Vi tar en paus vid Rosengården utanför Klostret. Genom en öppen port hörs gregoriansk musik. Kameran åker fram för att ge oss balsam när det är som mörkast i höstrusket. Allt känns så stort. Samtidigt kan jag känna mig liten i allt. En bricka i livets spel. Tacksam för att jag få vara med i pusslet. Ödmjuk för att det inte är självklart.
Vi cyklar runt som två turister i de mysiga kvarteren runt centrum. Endast några varutransporter stör framkomligheten. Pumpade med endorfiner fixar vi de tuffa uppförsbackarna till vår egen täppa. Redo för en ny dag. Hemma sover en ”gammal” trött tonåring. Men det är en helt annan historia. Tids nog blir även en tonåring morgonpigg och har lust att fånga dagen. Kanske inte mata änder med brödsmulor i dammen (som de älskade när de var små). Annars går livet i repris. Ofta ser jag äldre människor med en påse gammalt bröd. En skrynklig hand som strör ut smulorna och delar med sig av överskottet. Varje tid har sin charm…

En dag på stranden

Vågar man skriva en sådan rubrik sommaren 2012? Jag chansar. Ändå är jag långt ifrån där. Men jag har kommit så långt som att jag har börjat att fundera på att samla ihop lämpliga saker att packa med. Strandstolar och sportartiklar är hämtade från garaget. Ett getöga slängdes upp mot skyn. Fortfarande inga mörka moln i sikte. Bara för att det är varmt och solen lyser innebär det inte att det kommer att vara så om fem minuter. Bakom ryggen kan det mullra till och otäcka moln dyka upp från ingenstans. Så var det senast igår när vi satt en stund i trädgården och njöt av en av juli månads brödsmulor. Mitt i ett korsord när det frågades efter en åskgud hörde han av sig live. Sedan var det bara att rusa in när ösregnet kom.

Vi tänkte börja med årets match i minigolf. Brunt mot grönt. Lagdelningen går efter ögonfärg. Segrande lag får sitt namn på vandringsbucklan som börjar bli trång på text. Skulle solen mot all förmodan värma och locka efter fighten styr vi stegen, bara ett hundratal, ner till Löderups strandbad. Tur att vi ska gardera oss med hett kaffe i fikakorgen. Vågar jag slänga ur mig frasen. ”Förlorande lag måste bada.” Själv brukar jag fundera på tanken att bada när vattentemperaturen är över tjugo grader.

Ett praktiskt utflyktsmål på Gotland

En välkänd stengubbe på sydspetsen

Se upp för Ulliganerna!

Från hotellbalkongen såg utsikten ut som en panoramabild.

Jag och Solveig befann oss i Saalbach i Österike på semester. Inte på vintern utan mitt i sommaren. Vi var ändå inte helt utan vinter. Mannen som serverade frukost på hotellet hette Mr Winter. Han gjorde skäl för namnet. Var stel och kylig, men hela tiden korrekt.

Vi stod och betraktade Schattsbergs höjder där kor gick och betade helt oberörda av lutningen. Vilket utvecklat balanssinne dessa levande mjölkmaskiner tycks vara födda med. Eller är två av benen längre än de andra? Skulle inte fungera så bra om de blev sugna på att vända andra sidan till. Det märktes att mina snusförnuftiga tankar också hade semester. Med jämna mellanrum gick en röd kabin upp eller ned ifrån berget. Längst upp skymtade de snötäckta topparna. Det såg mäktigt ut på håll. Vi såg fram emot en tur med en kabin nästa morgon, ovetande som vi var om vad som skulle drabbas oss. Vid detta tillfälle visste vi bara vad Hulliganer var. Några Ulliganer hade vi aldrig träffat på tidigare. Varken i Svenska Akademins ordlista eller i verkliga livet.

Efter en stadig Winterfrukost begav vi oss upp med ”Bergbahnen” till 2018 meters höjd över havet. Eftersom jag har en viss respekt för höjder la jag beslag på en av de få sittplatserna i vagnen. De äldre passagerarna med vandringsstavar och åderbråck verkade inte ha några fobier. Jag hade satt på mig mörka solglasögon som skapade en distans mot rädsla och stirrande blickar. Mina privata tankar gick till en hit från 80-talet. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”. Höjdrädslan glömde jag bort på vägen upp. Till slut nådde vi toppen. Vilken underbar känsla det var att stå där och titta ner på husen i Saalbach som påminde om en leksaksby. Läckert att gå iväg med kortbyxor och bar överkropp. Festligt att samtidigt kunna ha snöbollskrig med närmaste omgivningen.

All fysisk aktivitet tar på krafterna. Vi hade som tur var packat med oss rikligt med proviant. Dessutom smakar mat och dryck mycket bättre på picknick. Lämpligt nog hittade vi en rastplats där vi hade storslagna Grossglockner mitt framför oss. Platsen var en bänk med något slags skjul bakom. Solen gassade när vi plockade fram den aptitliga vandringskosten. Vi hällde upp dryck och bredde oss några maffiga alpsmörgåsar. Direkt började det vattnas i munnen. De varma vandringskängorna åkte av och vi satte oss som två skräddare på bänken. Njöt av livet när vi tog den första tuggan. Inget kunde bli bättre.

Men något kunde bli värre. För det var nu det hände. Just som vi var som mest sårbara och hade kopplat ifrån alla medfödda varningssignaler. Från skjulets baksida dök en hord av Ulliganer fram. De måste ha haft mjukisskor på sig. Innan vi hunnit säga varken Bu eller Bä hade ledaren lagt rabarber på de nyss bredda smörgåsarna. Vår heta dryck rann utför bänken och färgade effektfullt snön innan den smälte bort.

Med den största baggen i fronten och de andra som trampade ner våra vandringskängor fortsatte ligan att orsaka rabalder och attackera oss samtidigt från flera kanter. Det hjälpte inte att vi gjorde allt för att freda oss. Underhuggarna kunde vi skrämma iväg en bit. De var flyttbara för stunden om vi tog i. Men den stora baggen gick i en annan viktklass. Han vägrade att flytta sig bakåt en millimeter. Det märktes att han hade flera års höghöjdsträning i kroppen. Han satsade istället med sitt hornförsedda huvud på att ta sig ner i vår ryggsäck efter fler godsaker och lyckades få upp ett fack. Det såg illa ut för oss tvåbenta. Ingen domare syntes till för att skipa rättvisa. Vi spelade helt klart på bortaplan. Hemmalaget följde sina egna fuskregler. Ordspråket ”Bättre fly än illa fäkta” spred sig i våra stressade hjärnor.

Vi tvingades alltså till reträtt. Slet tag i vad som gick att räddas. Hoppade i de nertrampade kängorna och satte av. Okej! Bäst att hålla sig till sanningen. Det är lika bra att erkänna. Är man en gammal sprinter så sitter takterna i. Jag räddade ryggsäcken och kutade iväg en bra bit från händelsernas centrum. Fast inte längre bort än att jag kunde zooma in efterfesten med kameran. Solveig gjorde sig riktigt bra på bild tillsammans med Ulliganerna.
”Fårskalle! Jag som trodde att du var en riddare”, bräkte Solveig.
”Var tvungen att rädda den nya kameran. Du och dina kompisar blev kanon.
Tror du inte att det är lugnare på Råsunda mitt bland Hulliganerna?”

En planering som sprack

Det går fortare att cykla eller att gå jämfört med att ta bilen. Den meningen stämmer bra i våra kvarter som är tämligen bilfria. Då handlar det om ärenden ända ner till centrum. Det går mycket fortare att rulla nerför backarna med ett tvåhjulat fordon än att krångla med bilen och försöka hitta en ledig parkeringsplats i ett somrigt Ystad. Om man struntar i att tänka på tillbakavägen med tung last…

Igår stämde även uttrycket att det går fortare att gå än att köra bil på en landsväg med den högsta hastigheten 90 km i timmen. Flera gånger när vi satt i bilen genom den underbart kuperade omgivningen kom någon snabbt gående person och gick förbi vår bil som rullade i snigelfart på den slingrande vägen. Ibland stod vi helt stilla i flera minuter.

Vi hade laddat upp med en maffig fikakorg. Hade först tänkt oss att motionera i Brösarps backar. Krävande fotvandring är bra för aptiten. Efter fikat skulle vi leka turister. Besöka Ravlunda kyrka. Leta upp Frithiof Nilsson Piratens gravsten med sin personliga text:
Här under är askan
av en man som hade vanan
att skjuta till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta
och dog verkligen
den 31 jan 1972

Kanske även se mångsysslaren Olle Adolphsons gravsten som vi missade förra gången när vi var där för fem år sedan. (ska visst vara ett enkelt träkors några meter från Piratens pampiga grav) Då var vi turister på riktigt. Sedan skulle vi vika av från väg 9 för att inte riskera att hamna i Kivik. I Ystad Allehanda hade jag på morgonen läst om att årets marknad var igång. Hade inte varit så kul att hamna i någon slags bilkö genom lilla orten Kivik. Det gäller att vara förutseende. Smart. Ligga minst ett steg före…
Detta var min teoretiska tanke. När allt skulle bli precis som jag hade tänkt mig. Av detta blev det intet. Redan när vi svängde in genom Brösarp stod trafiken stilla. Bara åt vårt håll. Mina tankar gick stillsamt till gatuarbete. Helst när det kom en jämn ström av bilar från andra hållet. Givetvis en tillfällig trafiksignal och bara en fil att köra på. Sedan fladdrade tankarna för omväxlings skull vidare till en trafikolycka. När vi till slut tagit oss genom lilla Brösarp var det slut på att ens tänka tanken att vända bilen. Den möjligheten var tömd. Om vi inte skulle överraska några främmande människor som bodde en bit in på någon av grusvägarna. Kiviks marknad är tydligen inga småsaker ens på rätt avstånd. En oändlig bilkö åt vårt håll.
Vid de berömda Brösarps backar svänger vägen rejält. Vi hade stått stilla ett bra tag i en uppförsbacke. Flera personer i olika åldrar gled gående förbi bilarna. Regnet hängde i luften. I backspegeln hade jag sett att det stod flera hundra bilar stilla bakom mig. Nu hade vi kommit runt ett hörn och rörde oss i alla fall framåt. Meter för meter. Då ropade Lizette från baksätet.
”Det finns inga bilar bakom oss.”
Kul kommentar. Inte alls rolig kommentar. Min humor hade just då åkt på semester. Åt ett helt annat håll. Befann sig på restresa i ett exotiskt land. Jag tittade trött i backspegeln och trodde att jag såg i syne. Det var kliniskt rent på bilar. Alla hundratals bilar var borta. Med risk för akut nackspärr vred jag snabbt på huvudet. Litade inte på spegeln. Den fina omgivningen upplevdes med ens skrämmande. Deltog vi i ett skämt? Under en nanosekund jämförde jag situationen med när Cary Grant i Hitchcocks film
”I sista minuten” upplever tystnaden på det vida fältet där inga bilar kommit körande på en kvart. Det är helt tyst innan flygplanet dyker upp från ingenstans och han inser faran och börjar springa i sicksack in i majsfältet.
Chauffören i bilen bakom oss hade antagligen tänkt på miljön. Stängt av motorn. Sedan hade motorn blivit sur och vägrat att starta. Vi gissar på det. Bakom sista krönet kom efter en stund en jämn strid av bilar, men den blå Volvon låg inte längre bakom oss när de kom ikapp oss.
Plötsligt började det regna. Först lite inom oss. Sedan definitivt utanför bilen. Efter en och en halv timmes krypkörning i tre kilometer kom äntligen en möjlighet att köra av mot Vitaby. Glassbilen som låg tio bilar fram blinkade också höger. Fikat intog vi i bilen. Utsikten var en grön häck utanför en skoaffär. En svensk sommarhäck. Jag hoppade möjligheten att ta kort på den. Annars hade jag med mig två kameror. Idag stannar vi hemma och gör en inre utflykt till tvättstugan. Vi fick nog av äventyr igår. Både vi och bilen behöver vila upp oss. Bilen hade ju sitt äventyr imorse när han fick hälsa på Bildoktorn.