Mitt korttidsminne har lagt av

Vad var det nu jag skulle berätta? Jo, en gång… Nä… Otroligt alltså… För två sekunder sedan…

Har du också drabbats av att närminnet har åkt på semester? Det har något med åldern att göra. Jag skrattade åt mammas alla lappar som låg lite överallt i hennes lägenhet. Samtal hon skulle ringa. Viktiga ärenden. Födelsedagsdatum. Inköpslistor som ofta brukade glömmas kvar på köksbordet.
”Skratta du. Vänta bara. Så ska du få se.”
Jag är äldre nu. Hur ska det gå när jag är lika gammal som mamma var? Det smittas också. Vi stod vid första hyllan på Maxi.
”Kan du titta på listan”, sa Solveig.
”Va? Den trodde jag att du tog. Jag tog drickabacken.”

Två gånger den senaste veckan har det osat i köket när jag fixat frukost. Lizette kom springande som en antilop. Hon vädrande ett tillfälle att leka sladderposten.
”Vad är det som luktar så hemskt? Vad har du gjort denna gången pappa?”
”Inget. Absolut inget. Lagat frukost. Du har kanske vädrat dig?”
Diskret öppnade jag mikroluckan och den brända lukten blev värre. Muggarna med kallt vatten stod tjusigt parkerade utanför mikron.

I förra veckan skulle jag byta batteri på köksklockan. Tekniken satt där. Batteriet hamnade på rätt ställe och sekundvisaren fick ny fart. Belåtet tittade jag mot den TOMMA PLATSEN på väggen för att ställa in rätt tid. Då var definitivt inte alla flingorna i paketet. Jag höll på att tappa klockan när det började bubbla i magen av skratt. Snart kommer det hit vitrockade och släpar iväg mig.

Det finns en fördel. Den extra motion jag får när jag springer tillbaks för att kolla spisplattor och låsningen av ytterdörren. Fast ibland känner jag mig som en miljöbov.
Vi bor så ocentralt. När tjejerna ska iväg behövs alltid bil. I höstas skulle jag köra en dotter till ett födelsekalas. Förnuftigt hade jag tittat efter på kartan var födelsedagsbarnet bodde. Jag satte fast Lizette i baksätet och la in ettan. Det var fint höstväder. Jag lekte med tanken att göra en kort promenad vid hamnen innan jag körde tillbaks hem. Solveig höll på med dammråttorna därhemma och jag ville inte störa. Jag såg ut över havet och återvände samtidigt till verkligheten.
”Ska det bli kul att gå på kalas?”
”Vet inte.”
”Vet du inte? Du får kanske en godispåse? Spar de bästa bitarna till pappa.”
”Nä. Jag är inte bjuden.”
Jag gjorde en förbjuden u-sväng och åkte kvickt hem. Nu var det bråttom. Jennifer var stressad av att både chauffören och bilen var försvunna. Inte hade hon hittat sin busiga lillasyster heller. Jag hann i tid. Utanför dörren såg jag att Magda stod och tog emot gästernas paket. På min rygg började en kall kåre klättra innan jag ställde frågan:
”Jennifer! Du tog väl med presenten?”
”Tog inte du den?”
”Jag är ju inte bjuden”, svarade jag med en matt röst.
Jennifer släpptes av. Ett rött paket med rosett gjorde mig sällskap under den femte etappen. Jag tittade rakt fram genom vindrutan. Solen hade gått i moln. Under den sjätte resan började det regna.
”Nästa gång städar du”, tyckte Solveig.
”Gärna det. Jag kan behöva vila upp mig.”

Skrivet 2007

Månadens boktips – ”Vilseledd” av Linwood Barclay

Denna första gång går tipset till en nagelbitare. Ni som gillar psykologiska thrillers har kommit rätt, men var medvetna om att slutet innehåller fysiskt våld. Enligt Stephen King är detta den bästa thrillern han läst på fem år.

Prologen inleds med att jag-personen, journalisten David Harwood, tillsammans med sin fru Jan och deras fyraårige son Ethan, ska tillbringa en sommarlördag i en stor nöjespark några mil bort från bostaden. De åker iväg tidigt på morgonen. Väl innanför grindarna går allt snett. Ethan somnar direkt i sulkyn. Han märker därför inte att en man med skägg rullar iväg med honom när David gått för att köpa glass och Jan råkat få en sten i skon. Genast tror man som läsare att det handlar om kidnappning av ett barn (om man inte läst baksidan). Så är inte fallet. Istället är det hustrun Jan som försvinner helt spårlöst en stund senare. Polisen har svårt att acceptera att det bara är beställt EN vuxen- och en barnbiljett på nätet till nöjesparken. Inte heller har någon av övervakningskamerorna på nöjesfältet fångat Jan på bild, trots att hon enligt David gått in och ut en extra gång för att hämta saker i bilen. Som ni förstår dras snaran åt hårdare och hårdare runt Davids hals för varje ny ledtråd som pekar mot att han mördat sin hustru. Grannarna vänder honom ryggen. Media jagar honom febrilt. Det är David mot hela världen, där han desperat letar runt i Jans gamla hemliga fotspår. I en sidohandling försöker David gräva fram sanningen om påstådda mutor för att få tillstånd och bygglov för ett stort privat fängelse på orten. Eller är det ingen sidohandling? Till slut kommer det oundvikliga. Ett kvinnolik hittas i närheten av platsen som David och Jan befann sig på dagen INNAN nöjesbesöket. Det finns ett vittne som både sett paret och även pratat ensam med Jan som då sagt en del märkliga saker. Ingen utom David har därefter sett Jan i livet, eftersom Ethan inte anses pålitlig på grund av sin ringa ålder.

David och Jan har varit gifta i fem år. Ett lyckligt äktenskap enligt David. Farmor och farfar står för barnpassning när David och Jan jobbar eller när paret vill ha en stund för sig själva. David har inte fått många fragment om Jans olyckliga barndom under åren. Hennes föräldrar vet inte om att hon gift sig eller att hon blivit mamma, eftersom hon stack hemifrån redan som tonåring. På sista tiden har Jan berättat för David att hon inte mår bra psykiskt. När polisen snokar runt får de istället bilden av att Jan verkat mer uppåt de sista veckorna. Vem talar sanning? Vem kan man lita på?

Som vanligt gissar jag både rätt – men mest fel när jag sträckläser. Detta är en spännande bok som fångar sin läsare från första raden till den sista. I efterhand funderade jag på om det var sannolikt att David inte hade någon manlig vän i sin egen ålder med tanke på att han beskrevs som utåtriktad. Är det ett medvetet drag från författaren för att förstärkta Davids sårbarhet? En annan sak som jag funderar över är om inte moderskärleken är betydligt starkare än kärleken till diamanter…

Författaren bor utanför Toronto och har tidigare jobbat som journalist på Toronto Star. Boken kom på svenska 2012 på Kabusa Böcker. Göteborgsförlaget har tidigare gett ut tre böcker med samma författare.