Ginstleden uppåt på två hjul

Idag för exakt 25 år sedan cyklade jag från Halmstad till Göteborg på vackra Ginstleden. Jag hade full packning på cykeln, två sidkorgar och tung last på pakethållaren. Klockan kvart i sex på morgonen startade jag. Mitt mål var att hinna sträckan på tolv timmar. Jag klarade det med elva minuters marginal. Idag skulle jag behövt medvind, motor på cykeln och vingar på ryggen och det hade ändå inte varit helt säkert att jag kommit fram lyckligt och väl. Den gången var jag bara lite öm i rumpan när jag parkerade cykeln efter den långa dagsetappen. Norr om Kungsbacka tog Ginstleden slut och jag cyklade fel några mil…

Under resten av veckan cyklade jag runt på det utmärkta cykelnätet i Sveriges näst största stad och hade det underbart somrigt. Det är något visst med att fara iväg på två hjul, en sommarmorgon i rätt väder, när det fortfarande är relativt folktomt. Fågelkvitter, dofter, ljuset och andra naturupplevelser blir så mer påtagliga. Alla sinnen väcks till liv och allt blir som ett stort lyckorus. Det är som om man får stor lust att tacka någon för allt. Dessutom är det så mycket godare att äta och dricka när man är ute i det fria. Visst är det? Har man tur får man uppleva något magiskt på ett fält eller i en dunge. Annars går det så bra med att titta på all gratis sommarprakt. Under denna resa höll havet mig sällskap under längre delsträckor. Ibland trampade jag omväxlande in bland skogsgläntor och olika sorts fält med all sin charm. Så fort jag lämnade min hemstad och kom ut på landet gällde andra regler. Varje gång jag mötte en cyklist hälsade vi hjärtligt på varandra. Mysiga korta möten fångade i flykten. Ibland bytte vi några fraser. Sedan var man glad åt de där orden i närmaste uppförsbacken. I städerna Falkenberg, Varberg och Kungsbacka fanns det inte tid att hälsa på alla. Då rådde andra sociala koder. Man får inte blanda bort korten. Någonstans längs vägen går en osynlig gräns när det går över från artighet till anonymitet.

För variationens skull bestämde jag och min tolvväxlade blå cykel oss för att ta tåget hem på återresan. Fast vi fick dela på oss. Han kom inte hem förrän nästa dag. Det gjorde inget. Även goda vänner behöver paus från varandra då och då. Usch! Nu fick jag dåligt samvete för att vi skiljdes så bryskt på en soptipp förra sommaren. Ännu en gång. Förlåt. Hemskt mycket förlåt. Du var en av mina trognaste vänner under 28 år.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s