När jag tittar ut genom sovrumsfönstret och ser vår häck skenar min fantasi iväg till åkattraktionen Balder på Liseberg. Jag inser att det är hög tid att frisera häcken. Dagens regn gör att jag kan tillåta mig att skjuta upp arbetet och istället tänka tillbaks i tiden.
För ett år sedan, när vi bodde i Skummeslövsstrand, hade vi en mycket längre häck. Vi brukade oftast ”leka” med häcken i 2-3 dagar. Minns att det var rätt svettigt eftersom vi var tvungna att ha på ett bra lager med kläder, handskar och öronskydd mot faror av alla de slag. Dumt att chansa. Det var dessutom vassa ovänliga grenar som kunde göra revor i solbrännan. Just denna sommar satt vi en dag under ett plommonträd i skuggan och intog fika när närmaste grannen började klippa häcken med sin elektriska häcksax. I ett nafs försvann gemytligheten runt bordet. Det var bara några döva flugor som inte hade ont av oljudet. Som på beställning tystnade plötsligt häcksaxen. Redan då tänkte jag direkt på en personlig gammal episod som jag fick bekräftat högst en sekund senare när det började osa svordomar i luften. Lätt leende insåg jag att han hade fått fint besök. Gösta Ekman som sitt alias Herr Papphammar. Grannen och jag blev med ens som osynliga själstvillingar genom häckarna. Samma pinsamma situation hade jag själv råkat ut för några år tidigare. Förlängningssladden fick sig en hemlig kyss av den vassa eggen och tystnaden i trädgården fick ett nytt ansikte. Enda skillnaden var att jag inte svor. Tom i blicken tittade jag på den avklippta långa sladden när Solveig råkade komma runt hörnet. Eftersom alla besticken fortfarande inte hamnat i rätt låda sa jag den klassiska repliken till henne, samma som jag brukade säga till min mamma när jag var liten:
”Det var inte jag. Jag har stått på stegen hela tiden.”
Funkade inte. Direkt utan pardon kastade hon mig in i verkligheten genom att hålla upp de två stumparna. ”Och vem skulle det annars vara?”
”En okänd läbbig man sprang iväg genom häcken för några sekunder sedan. Tror att han bröt av den med handkraft. Inte häcken alltså.”
Det var ett tappert försök som inte gick hela vägen hem. Det såg jag på rynkan i hennes panna. Tur att vi hade en förlängningssladd till. Ännu mer tur att jag fortfarande kunde räkna in alla fingrarna efter arbetsdagen. Fast en gång ramlade jag rakt in i häcken när stegen välte.
Här i stolen håller jag mig kvar än så länge… och regnet det bara öser ner.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 