Imorgon är det dags igen

Ja. Jag tror att det är så. Liksom gamla hus tror jag att även bilar har någon form av känslor. Juli 2012 hade vi tänkt oss att umgås en hel del med bilen. Åka till stranden och ta slingrande upptäckarvägar runt på Österlen med fikakorg. Lära känna varje vrå av denna oas i södra Sverige. Eftersom vi bara bott här i ett år känns fortfarande många platser som första gången (och är det också) Vi är som en blandning av turister och fast boende. En skön konfettiblandning.

Vädret. Det nyckfulla julivädret har omkullkastat våra dagsutflykter. Istället är det vår bostad som fått kännas vid vår omtanke med spontana projekt. Bilen har inte ens fått bo i garaget fast det stundtals ösregnat. Grannens bil blev så sur att den satte igång larmet en natt när det vräkte ner som värst. En slags protest? Vår Volvo är mer väluppfostrad. Lider i tysthet. Men imorgon är jag rädd för att den ska ge igen. Exakt klockan 08.20 ska ”den vita” till bildoktorn. Bilbesiktning. Vi har inte pratat högt om det i bilen. Känsliga saker. Någon gång har vi varit nära att försäga oss. Helst när den röda texten började lysa. Den om att det är dags för service. Det räkneverket har de fixat så att den lyser femhundra mil innan det egentligen är dags. När tiden är inne tar man det inte på allvar längre. Ögonen har blivit blinda av den uttjatade informationen.

Jag ska inta en tidig frukost imorgon. Vissla så där lite hoppfullt på en Ledinlåt när jag vrider om nyckeln. Sedan ska jag köra en omväg för att förvilla. Fjäskprata. Prata om gamla minnen. Ta bakvägen till Svensk bilbesiktning. Hoppas att det är en snäll besiktningsman, som Bosse Bildoktor från TV och framför allt att det INTE är någon person som ska ta ut det dåliga julivädret på vår bil med släggkrafter. I min barndomsstad fanns just en sådan Bosse. Denna min namne var ökänd. Alla pratade om hans metoder efter att de haft oturen att råka ut för honom. Det var en relativt stor lokal. Plats för fem bilar. När ökände Bosse jobbade hade man åttio procents chans att slippa hans slägga. Pessimisterna pratade mest om tjugo procent. Enligt rykten slog han ända tills han kom igenom plåten. När jag blev med bil var det nervöst vid väntan. Jag klarade mig varje gång. Ända till sista gången jag bodde i min hemstad. Då visade det sig att Bosse hade en ovanlig dag. En solskensdag. Han var riktigt trevlig mot både mig och min röda sportiga Datsun. Sedan är det en helt annan historia att jag själv inte klarade besiktningen hos doktorn två dagar senare. En annan typ av doktor. Med vit rock. Nu i efterhand önskar jag av hela mitt hjärta att det var tvärtom. I en önskedröm funkar det att tänka så…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s