Se upp för Ulliganerna!

Från hotellbalkongen såg utsikten ut som en panoramabild.

Jag och Solveig befann oss i Saalbach i Österike på semester. Inte på vintern utan mitt i sommaren. Vi var ändå inte helt utan vinter. Mannen som serverade frukost på hotellet hette Mr Winter. Han gjorde skäl för namnet. Var stel och kylig, men hela tiden korrekt.

Vi stod och betraktade Schattsbergs höjder där kor gick och betade helt oberörda av lutningen. Vilket utvecklat balanssinne dessa levande mjölkmaskiner tycks vara födda med. Eller är två av benen längre än de andra? Skulle inte fungera så bra om de blev sugna på att vända andra sidan till. Det märktes att mina snusförnuftiga tankar också hade semester. Med jämna mellanrum gick en röd kabin upp eller ned ifrån berget. Längst upp skymtade de snötäckta topparna. Det såg mäktigt ut på håll. Vi såg fram emot en tur med en kabin nästa morgon, ovetande som vi var om vad som skulle drabbas oss. Vid detta tillfälle visste vi bara vad Hulliganer var. Några Ulliganer hade vi aldrig träffat på tidigare. Varken i Svenska Akademins ordlista eller i verkliga livet.

Efter en stadig Winterfrukost begav vi oss upp med ”Bergbahnen” till 2018 meters höjd över havet. Eftersom jag har en viss respekt för höjder la jag beslag på en av de få sittplatserna i vagnen. De äldre passagerarna med vandringsstavar och åderbråck verkade inte ha några fobier. Jag hade satt på mig mörka solglasögon som skapade en distans mot rädsla och stirrande blickar. Mina privata tankar gick till en hit från 80-talet. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”. Höjdrädslan glömde jag bort på vägen upp. Till slut nådde vi toppen. Vilken underbar känsla det var att stå där och titta ner på husen i Saalbach som påminde om en leksaksby. Läckert att gå iväg med kortbyxor och bar överkropp. Festligt att samtidigt kunna ha snöbollskrig med närmaste omgivningen.

All fysisk aktivitet tar på krafterna. Vi hade som tur var packat med oss rikligt med proviant. Dessutom smakar mat och dryck mycket bättre på picknick. Lämpligt nog hittade vi en rastplats där vi hade storslagna Grossglockner mitt framför oss. Platsen var en bänk med något slags skjul bakom. Solen gassade när vi plockade fram den aptitliga vandringskosten. Vi hällde upp dryck och bredde oss några maffiga alpsmörgåsar. Direkt började det vattnas i munnen. De varma vandringskängorna åkte av och vi satte oss som två skräddare på bänken. Njöt av livet när vi tog den första tuggan. Inget kunde bli bättre.

Men något kunde bli värre. För det var nu det hände. Just som vi var som mest sårbara och hade kopplat ifrån alla medfödda varningssignaler. Från skjulets baksida dök en hord av Ulliganer fram. De måste ha haft mjukisskor på sig. Innan vi hunnit säga varken Bu eller Bä hade ledaren lagt rabarber på de nyss bredda smörgåsarna. Vår heta dryck rann utför bänken och färgade effektfullt snön innan den smälte bort.

Med den största baggen i fronten och de andra som trampade ner våra vandringskängor fortsatte ligan att orsaka rabalder och attackera oss samtidigt från flera kanter. Det hjälpte inte att vi gjorde allt för att freda oss. Underhuggarna kunde vi skrämma iväg en bit. De var flyttbara för stunden om vi tog i. Men den stora baggen gick i en annan viktklass. Han vägrade att flytta sig bakåt en millimeter. Det märktes att han hade flera års höghöjdsträning i kroppen. Han satsade istället med sitt hornförsedda huvud på att ta sig ner i vår ryggsäck efter fler godsaker och lyckades få upp ett fack. Det såg illa ut för oss tvåbenta. Ingen domare syntes till för att skipa rättvisa. Vi spelade helt klart på bortaplan. Hemmalaget följde sina egna fuskregler. Ordspråket ”Bättre fly än illa fäkta” spred sig i våra stressade hjärnor.

Vi tvingades alltså till reträtt. Slet tag i vad som gick att räddas. Hoppade i de nertrampade kängorna och satte av. Okej! Bäst att hålla sig till sanningen. Det är lika bra att erkänna. Är man en gammal sprinter så sitter takterna i. Jag räddade ryggsäcken och kutade iväg en bra bit från händelsernas centrum. Fast inte längre bort än att jag kunde zooma in efterfesten med kameran. Solveig gjorde sig riktigt bra på bild tillsammans med Ulliganerna.
”Fårskalle! Jag som trodde att du var en riddare”, bräkte Solveig.
”Var tvungen att rädda den nya kameran. Du och dina kompisar blev kanon.
Tror du inte att det är lugnare på Råsunda mitt bland Hulliganerna?”

Annonser