Äntligen kom solen

Med åren blir man visare. Det är tryggt och vilsamt att veta detta. Man tar in fakta från sina och andras misstag. Läser djupgående rapporter. Ser nyheter. Oroas när man läser doktorsspalter och statistik över att hudcancern har ökat så markant. Helst hos dem som bor vid kusterna. Jag som älskar kusterna drog åt mig öronen över dessa ord i förra veckan. Tänkte några svettiga sekunder på ungdomens resor till Cypern där jag hällde på mig den ljuvligt doftande kokosoljan utan solfaktor. Det var som om huden kokade och levde sitt eget liv. Redan på första kvällen fanns det ingen som trodde att jag kom från nordliga Sverige. Jag hade så lätt för att bli brun. Någon gång var frestelsen för stor. Det kunde hända att jag spelade grek som försökte prata några ord knagglig svenska med en söt blondin från Norden. De kunde bli riktigt imponerade över hur snabbt jag snappade upp svenska ord som plötsligt bildade låååånga meningar. Jag kände mig så språkduktig.

Igår. Jag tog fram en plastpåse som vi haft med till Gotland. Där på ön hade vi sol men den var inte tillräckligt stark för att vi skulle behöva solfaktor. Nu låg den blå tuben kvar i en påse i mitt nattygsbord. Övergiven i fyra veckor. Jag hade visserligen sett den där några gånger men låtit den ligga kvar. Så skönt att slippa ropa frågan i trappan var solkrämstuben var. Ännu skönare att slippa höra svaret. ”Där någon i familjen la den sist.”
Jag tog på rejält. I ansiktet där jag annars aldrig tar. På bröst, axlar och även ner till benen. Struntade i baksidan. Saknar ändå de rätta orangutangarmarna och ville helst klara mig själv. Jag noterade vaket att det inte doftade ungdomens kokosdoft längre men lät mig inte nedstämmas.
Några timmar senare dök vår yngsta dotter ner, som en klubbad säl, på vår bäddade säng och skrek till. Det var fortfarande klarblå himmel så det kunde inte varit blixten som slog ner.
”Pappa! Varför har du fotvårdssalva i sängen? Föresten har du bränt dig. Du är alldeles röd på bröstet.”
”Vad sa du?”
Tydligen såg jag lite frånvarande ut. Eller så var det en blekhet i ansiktet som fick Lizette att glömma smärtan när hon höll upp den blå tuben.
”Pappa. Nu har du gjort något dumt igen? Jag ser det i din blick.”
”Jag vill helst inte prata om det.”

Idag är det ännu varmare. Jag chansar. Vad kan gå fel?
Allt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s