Från förra månadens boktips som i allra högsta grad var en nagelbitare till en helt annan sorts bok. En bok där det gäller att ha näsduken till hands.
Nicholas Sparks behöver kanske inte presenteras. Sedan debuten 1996 har denna amerikanska författare gett ut flera tårdrypande romaner. De flesta har nått stora framgångar både som böcker och som filmer.
I Undrens tid är det Landon Carter som är jagpersonen. I prologen är Landon en femtiosjuåring som redan i första meningen berättar för oss läsare om hur hans liv förändrades för evigt när han var sjutton år. I första kapitlet befinner vi oss i en liten kuststad vid namn Beaufort i North Carolina. Året är 1958. Landon går sista året på High School. Han är en oansvarig grabb som givetvis är med i skolans innegäng. Han är son till en kongressledamot som sällan är hemma. Far och son relationen är usel. Landon saknar en manlig förebild. Det är endast mamman som är fullt närvarande i hemmiljön. Landon försöker ta en genväg i skolarbetet sista året genom att välja drama istället för särskild kurs i kemi. Varje år spelas samma julspel. I årets julspel ska den kvinnliga huvudrollen som ängel spelas av baptistpastorns dotter Jamie Sullivan. Det finns bara två killar med i dramagruppen. Den ena grabben är en oförbätterlig stammare. Gissa vem som kommer att göra den manliga huvudrollen? Just det. Landon Carter.
Jamie Sullivan är bara för mycket av allt tycker skolans elever. Hon är godheten själv där hon går omkring med sin Bibel. Bryr sig inte om utsidan, har håret i en knut, målar sig aldrig, bär intetsägande tråkiga kläder och är alltid glad och positiv. Hon samlar in pengar till föräldralösa barn och har oftast ett Guds ord till övers när saker går snett i livet. Många av skolans elever retar sig på henne. Landon och hans bästis Eric är ledande med sina skämt och skitsnack bakom ryggen på Jamie, men hon verkar inte bry sig om eller ens märka vad som sägs bakom hennes rygg. Istället väljer hon sin egen väg. Den rätta vägen. Hon är både mönstereleven och idealdottern.
Så händer det oförutsägbara. Landon tvingas omförhandla sina fördomar. Han kommer inte undan. Både den inre och yttre skönheten som finns där när Jamie släpper ner håret tvingar honom att kapitulera mot sitt gamla egoistiska fördomsjag. Men det han inte vet är att Jamie bär på en mörk hemlighet. ”Du får inte älska mig Landon.” Under en relativt kort tid mognar Landon som människa. Han gör en livsresa som kommer att prägla honom för alltid.
Många teman tas upp i handlingen. Kompisrelationer. Far och son-relationen som tar sig en intressant vändning. Att se hela människan istället för att döma efter utsidan. Hur barn präglas av vardagen när en viktig förebild saknas av olika anledningar och hur det skapar och formar individen. Hur många visdomsord det finns i Bibeln om man tar sig tid att analysera och ta till sig texterna och inte skrattar bort det som nonsens.
Detta är en fin romantisk berättelse med många bottnar. Först och främst en mysig och ömsint hyllning till den första kärleken, den möjliga och den omöjliga. Precis som det står på baksidan: Först kommer du att le och sedan kommer du att gråta – kom inte och säg att jag inte varnat dig.
Ett kvitto på att handlingen berör mig som läsare är när jag tvingas att pausa för att det är alldeles blött i ögonen. Vad kan det vara för något manligt drag? Detta är min andra läsning av boken. Först läste jag den som en förkortad version i ”Det bästa” för några år sedan. Däremellan har jag sett filmen vars titel inte är översatt: A Walk to Remember. Sammanfattningsvis: Boken är ljuvlig men filmen är minst en klass bättre. Det är ytterst sällan jag tycker så. Återkommer med en filmrecension i framtiden. Jag är glad och tacksam för att jag fick vara med på denna läsresa. Storyn berör mig djupt.
”Undrens tid” är utgiven på Kjellbergs förlag 2008. Nio år efter den blev utgiven på sitt originalspråk.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 