Denna väntan

En timme kvar. Sedan är de sju siffrorna dragna och lördagens lottosiffror är offentliga. Ikväll kommer det att smälla till med någon av de fyra stående rader vi tävlar med. Det känns i sensommarluften. Min familj är inne i ett vinnarstim. En seger brukar följas av fler. Sedan blir det lugnt igen och man får gnälla några månader. Aldrig vinner vi låter det surt då. 😦

Vi hade fyra rätt för två veckor sedan. Vann hela 17 kr som delades rättvist på två vuxna och två barn. Förra lördagen var mer dramatisk. Jag satt på golvet och läste upp raden. Solveig satt i soffan med kupongen. För varje siffra sa hon JÄPP. Första gången undrade jag varför hon sa ordet. Andra gången tyckte jag att hon störde mig. Hon brukar ju alltid vara tyst när jag tydligt rabblar siffrorna. När hon för tredje gången sa JÄPP var jag tvungen att fråga:
”Varför tjatar du så?”
”Det är ju rätt varje gång?”
”Vaddå rätt?”
”Första raden har tre rätt. Min rad har alla rätt än så länge.”
”Skojar du? Ska jag läsa vidare? Vaddå din rad? Vi har ju dem ihop.”
”Jäpp.”
”Du! Jag har inte börjat ännu.”
Jag sa fjärde siffran utan att kommentera mer, att hon sagt det i fel sammanhang. Så hörde jag det underbaraste ordet i hela världen bakom min rygg.
”JÄPP!”
Nu började jag själv tvivla och frågade:
”Driver du med mig?”
”Det är väl du som driver med mig? Du har lärt dig min rad och rabblar alla mina sju siffror, din skurk?”

Så var det inte. Jag kan inte raderna utantill. Solveig insåg det också när de tre återstående siffrorna var tokfel. Jag fick dåligt samvete för att jag tyckt att min fru var tjatig. Hon hade gärna fått säga ordet JÄPP tre gånger till. Nu slutade det med att vi fick drygt 20 kr.

I eftermiddags när jag lapade sol ringde telefonen. Äldsta dottern hade fått problem med sin cykel när hon delade ut reklam. Jag frågade efter gatan och sa till henne att stå kvar. Snabbt hämtade jag cykelhållaren i garaget och ryckte ut med bilen. Det var inte långt bort. Jennifer har samma distrikt som vi bor på. Vårt bostadsområde är riktigt kuperat. Gatunamnen, olika grönsaksnamn, är likartade så jag har inte lärt mig att skilja dem åt, relativt nyinflyttade som vi är. Det finns heller inget skäl för att befinna mig på flera av gatorna. Men i vintras när det var mycket snö hjälpte jag till med bilskjuts på reklamturen. Direkt fastnade jag för en drömvilla som låg majestätiskt på en höjd där man hade utsikt över både havet, de öppna vidderna och ner mot centrum. Där framför drömvillan stod nu Jennifer med sin strejkade cykel.

Det kan inte vara en slump. Bromsarna på cykeln måste ha haft en speciell orsak att trilskas just där. Ett tecken. När raden är rättad i kväll måste jag vänta på samtalet från min favoritö Visby och sedan hoppas att nuvarande villaägarna kommit på att det är mycket bättre att bo i Säffle så där i all hast.
Inget kan gå fel. Eller är det fel att berätta och skriva sådant här på detta forum? Kommer någon girig att läsa dessa rader? Kommer jag att få tiggerisamtal? Behöver jag byta både nummer och namn? Tur att jag inte heter Sten. Helst inte om jag heter Rik i efternamn. Skulle vara direkt avslöjande. Som att gå omkring mitt på stan med blinkande text på tröjan: Här går en mångmiljonär och flanerar mitt på stan.
Det är mycket att fundera på. Så här tjugotre minuter före. Måste korka upp en cider. Känner mig lite småstressad. Behöver frisk luft. Inte det. Grannen eldar visst kött i trädgården. Igår var det en gammal kofta. Det är som röksignaler. Ännu ett gyllene tecken?

Ha en trevlig lördagskväll.