Euforin har lagt sig

Måste erkänna att luften på något vis har gått ur ballongen. Grannens röksignaler har lagt sig till ro. Till och med flygmyrorna som när de tjusigt som vattnet i en fontän flög upp från ett hål vid en av våra trampstenar i trädgården, har försvunnit iväg till sin nya frihet.

Ingen har ringt från Svenska Spel. Dags att se sanningen i vitögat. Den största orsaken måste vara att vi hade fyra fel på den bästa Lotto-raden  😦

Jag blir aldrig avundsjuk på andra människor. Inte inom något område. Jag kan önska att jag hade en viss persons gåva som den fötts med eller tränat upp under flera slitsamma år. Måla tavlor, fixa till underbara trädgårdar eller komma på en smart uppfinning för att ta tre exempel från högen. Däremot kan jag bli vemodig till sinnet när Rickard Sjöberg och hans hjälpredor delar ut de riktigt stora pengarna och bilen i Postkodmiljonären. Jag för ingen statistik över de nya ägarna till bilarna, men ofta är det den riktigt gamla personen i gruppen av vinnare som får bilnycklarna. När den lätt virriga bilägaren berättar om att den sista bilen såldes för tjugo år sedan, eller att han eller hon inte ens har körkort, blir jag illa berörd. När Postkodmiljonären har Grannyran och vinnaren till tio miljoner knappt kan ta sig upp för trappan till scenen på grund av skröplighet och ålder, gör det mig vemodig till sinnet. Jag funderar på om det finns barn som tidigare brytt sig om sin förälder eller giriga barnbarn som plötsligt gör sig ärende att hälsa på. Främmande elaka människor som ringer, skriver eller kommer på natten när ingen ser. Jag vet. Jag tar lätt ut sorgerna i förskott. Sanningen kan vara tvärtom. Jag blir själaglad när det visar sig bli en solskenshistoria. När de stora pengarna hamnar på precis rätt ställe. Sådant får vi tittare inte reda på i det ögonblicket. Vi lämnas åt vår egen fantasi eller slängs rakt in i ett nytt reklaminslag, men ibland dyker det upp i en veckotidning vid ett senare tillfälle.

Det jag egentligen vill komma till är att jag anser att det hade varit mycket bättre om tio personer fått var sin miljon än att alla tio miljonerna hamnar hos en och samma person. Nu lämnar jag Lotto och pengar åt sitt öde.

Jag kastar en hastig blick på min nya tuffa klocka från Regal. Jag struntade i att kvinnan i köpcentret sa att det var en damklocka. Petitesser. Vaddå? Det finns inga höga klackar på den. Den doftar inte damparfym. Den har inga speciella kurvor som är avslöjande. Däremot har den en stor urtavla och lila färg. Än så länge visar den rätt tid. Dessutom sommartid. Rätt tid för att njuta av den sena värmeböljan som vi drabbats av här i söder under en veckas tid. Imorse när jag vaknade var det tjugo grader ute. Kanske har det varit en tropisk natt. Nu ser jag fram emot en familjeresa till Skillinge på Österlen. Där ska vi träffa trevliga människor. Äta medhavd matsäck i Hagestads naturreservat. Stanna till en stund på stranden. Doppa tårna, möjligtvis vristerna. På hemvägen är två fasta stopp inplanerade. Först festa till det med fika på Backagårdens café & växthus. Det är ju Jennifers sista sommarlovsdag. Förra gången satt vi inomhus bland vinrankorna. Med dagens väder får det bli en av alla härliga vrår i den stora trädgården. Överallt finns små rangliga bord med udda stolar. Omgivna av olika sorters blommor. Fritt fram att välja en skugg- eller solplats, avskilt eller nära bordsgrannar. Med tanke på att det vattnas i munnen på mig när jag sitter här och skriver och ser maffiga bilder framför mig, får det bli en skuggig oas så att inte vissa saker smälter bort. Sista stoppet är planerat att bli Österlenkryddor. Den familjeägda Gårdsbutiken där man blir frestad att köpa något som man absolut behöver, eller inte behöver. Frestelserna är många för både ögat och gommen.

Just nu visar sig Österlen från sin bästa sida. Det är så skönt att puttra fram på landsbygden. Göra små spontana stopp när man ser något lockande. Loppisar, vernissage, alla sorters utställningar, gårdsbutiker m.m. Runt nästa kurva kan finnas en lockande skylt. Det är tätt mellan utbuden.

Inget. Absolut inget av all denna kreativitet som råder slår det som jag helst vilar mina bruna ögon på. Det naturliga. Det skiftande landskapet som alstrar energi inom mig. Ger mig sinnesro. Får mig att känna mig liten men samtidigt ödmjuk och trygg. Vilket under att få chansen att se och suga in allt detta. Helt gratis.