Döden slog till blixtsnabbt

Det var varmt både i vattnet och i luften där jag och min sommarbästis Joakim höll på att försöka sätta nytt nickrekord med fotbollen av plast. Den sommaren hade vi badat nästan varje dag. På starka pojkben hade vi trampat den långa vägen till Östra Stranden. Det hade blivit en trevlig ”segtradition” att stanna till vid kiosken och köpa fruktkolor som vi sedan matade tandtrollen med. Ligga och lapa sol stod inte högt på pojkagendan. Ändå var vi bruna som pepparkakor. Man blir lätt det om man har det rätta pigmentet, hela tiden är i rörelse, och lever hand i hand med salta smekande vindar.
Värmen i vattnet vid Östra Stranden var välkänd för oss helårsboende och alla de smålänningar som hade stugor i trakten. Orsaken var att det var så långgrunt att man skämtade om att man kunde gå till Danmark. När vattnet äntligen blötte ner kanten på badbyxorna nådde man på nytt en sandbank och vattnet sjönk behagligt ner till knäna igen. Den som ville upptäcka när vattnet nådde hakan behövde en rejäl skopa tålamod. Dessutom var vattnet jämndjupt. Flyttade man sig i sidled blev det ingen större förändring. Inga luriga gropar. Inga strömmar. Inga stenar på botten. Otroligt barnvänligt. En del personer kommenterade gärna att ett avloppsrör gick ut i vattnet en bit bort mot hamnen. Att det var ren skit som värmde upp vattnet. Det örat lyssnade jag inte på.

Både jag och Joakim spelade fotboll i ett ungdomslag. Den dagliga träningen hade gett resultat. På avstånd måste det ha sett imponerande ut när grabbarna lät bollen flyga mellan sina våta kalufser. Om de orkade räkna i sommarhettan skulle de vid några tillfällen nått siffror över hundra. Var vi nära ett rekord behövde vi aldrig riskera något i vattnet när vi offrade oss vilt för att nå dit med pannan en sista gång. Inga dolda spetsiga faror lurade i vassen.

Denna dag var det extremt varmt. Kvavt. Dåligt med syre. Solen försvann och ersattes av mörka moln. På avstånd såg vi att de sista strandgästerna samlade ihop sina pinaler och skyndsamt försvann iväg. Där i det varma vattnet gjorde det inget att det även kom vattenstänk från ovan. Livet lekte. Vi var oslagbara på alla plan.
Plötsligt mullrade det till bakom ryggen. En kort stund senare blixtrade det till på himlen. Effektfullt. Som ett skådespel. Ett nyårsfirande mitt i sommaren. Vi glömde bort att hålla bollen i rörelse. Istället satte vi oss ner i vattnet med bara huvudet över ytan. Jag njöt och tyckte stunden var på gränsen till magisk. Att livet nått en ny dimension. Jag ville inte missa nästa steg när den mörkblå himlen lystes upp. Smällen efteråt var livets efterrätt.
”Blixten söker sig alltid till det som är högre än havsytan”, sa Jocke och blev personlig. De närmaste minuterna berättade han en sannhistoria som berörde mig ända ner till tårna i sandbotten:

Joakim hade kommit till vår klass när vi började högstadiet. Hans dialekt skvallrade om ett ursprung i Östergötland. Hemma i Norrköping hade hans äldre bror och en kompis varit ute och cyklat en dag när det blev åskväder. Antagligen cyklade de i bredd som hårdkokta grabbar med långt hår gjorde i början på sjuttiotalet. Då som nu. Höll sällan i styrena. Rökte Prince som de nallat från den enes pappa. Svor till när ösregnet förstörde deras tjuvrökning och de tvingades slänga de fuktiga rökpinnarna i vattenpölarna. Började planera vem av dem som skulle försöka fixa mellanöl till helgen. Två asfaltsgrabbar av sin tid. Kompisen till Joakims brorsa stegrade tufft med cykeln. Båda kompisarna hade givetvis trendiga Jenkastyre på sina tvåhjulade fordon. Höga brutala styren. Kompisen skulle vara värst. Han hade skurit bort plasthandtagen. Ibland hade han gömt stulna cigaretter i det ihåliga styret och satt fast dem med begagnade tuggummi.
Nu hände det snabbt. Blixtsnabbt. Från en tusendel till en annan tusendel. Blixten valde sin väg och träffpunkt. Skonade Joakims storebror som ändå flög ner i den blöta asfalten av trycket. Han kom ”just då” undan med en hjärnskakning och skrubbsår. Räddningen var gummihandtagen på cykeln där han för en gång skull hade sina händer. Detta konstaterade de kloka yrkesmännen en stund senare. Kompisens liv tog slut i samma stund han träffades av åskviggen.

Var ”det hemska” den största orsaken till att jag mest såg Joakims storebror med en tung kasse dricka. Vardag som helg. Slitna fransiga jeans. Långt stripigt hår. Alltid såg jag honom ensam. Han gick inte i någon skola. I så fall livets hårda skola. Åldersmässigt borde han ha suttit i en gymnasieklass och skaffat sig kunskaper för framtiden. Tydligen var han för ung för att få bo kvar i Norrköping när familjen drog söder ut. Han måste ha känt sig vilsen i tillvaron. Det mullrade säkert fortfarande i hans inre. Fick han någonsin experthjälp med att bearbeta händelsen? Själv upplevde jag honom, med mina pojkögon, på ett helt annat sätt. En tuff outsider. Svårplacerad. Ingen jag såg upp till. Han hade redan passerat zenit. Utan att jag förstod det helt själv grodde en mörk tanke inom mig, att hans steg var på väg mot avgrunden.

När jag kom hem från stranden gjorde jag ett nytt livsval. Efter en stunds letande runt i garaget hittade jag till slut mina plasthandtag…