Min vän Kurt

Jag har läst tusentals böcker genom åren, dels som privatperson och dels som bibliotekarie. En del böcker har lämnat mer avtryck än andra. Ett flertal inga avtryck alls.

Sommaren 2007 hade vi hyrt en lägenhet i Ystad och skulle tillbringa två sommarveckor på Österlen. Bostaden låg mitt i centrum och inte långt från Kurt Wallanders slitna lägenhet på Mariagatan. På våren innan resan hade jag för tredje gången läst om Henning Mankells klassiker om kriminalaren Kurt Wallander. Alla böckerna fanns i en av våra Billyhyllor. När jag öppnade dem såg jag att de fått betyget fem stjärnor av den eniga juryn som består av den rättvise men hårde ordföranden Bosse Lidén.

”Det är väl säkert att du vet att Kurt Wallander inte finns på riktigt”, frågade Solveig några dagar innan vi skulle resa iväg.
”Det är klart att han gör. Nu är vi nästan jämngamla. Vi har mycket gemensamt.”
”Du ska kanske göra en egen resa. Du kan bo hos den där Svedberg.”
”Det går inte. Han finns inte.”
”Tada! Du har ÄNTLIGEN insett att det är fiktiva personer som är placerade i en verklig miljö.”
”Svedberg finns inte längre hos oss. Han är död. Blev mördad i sjunde boken, ”Steget efter”. Förresten. Den gode Mankell gjorde en stor miss när det gällde kollegan Svedberg. I första boken berättade han att Svedberg kom från Stockholm och att han hela tiden längtade tillbaka till storstaden. Från bok två till bok sex beskrivs Svedberg som den mest Ystadaktiga som finns. Han får hemlängtan direkt om han så bara tvingas åka till Simrishamn några timmar. Svedberg blev polis för att han var mörkrädd. Ändå lyckades han inte bli av med sin rädsla. Han sov alltid med en tänd lampa i sin taklägenhet på Lilla Norregatan.”
Min fru gäspade till. Antagligen var hon trött av något skäl.
”Tack för överkursen. Jag har alltid undrat varför lampan var tänd i en taklägenhet i Ystad av alla platser.”
Jag kunde inte motstå frestelsen att kittla henne på det rätta stället. Utmana henne på en brottningsmatch utan domare. Sätta mig grensle och hålla för de vilt fäktande armarna som säkert bara ville mig ont.
”Driver du LITE eller MYCKET med mig?”
”Inte alls. Du är en investering på sikt. Om Kvitt eller Dubbelt kommer tillbaka kommer du att vinna rubbet. Äntligen får jag nytta av din insnöade Wallanderhjärna. Då köper vi en taklägenhet med utsikt över ditt älskade hav. Bara jag slipper tångdoften. En annan viktig sak. Skräm inte upp tjejerna. Tala inte högt om alla otäcka mord. Måste du läsa så läbbiga böcker förresten?”
Jag inser att jag bör vara diskret när våra två döttrar slickar på var sin glass när vi åker till Mossby strand. Inte med ett enda ord nämna högt om vad som flöt i land på en flotte på min födelsedag 1991. Måste slipa på ett bra skäl till att vi just ska dit så inte Solveig misstä…
”Jag gissar att vi får klara oss själva utan dig.”
”Inte på Mos…Varför tror du det?”
”Eftersom du envisas med att ta med dig din gamla cykel.”
”Var snäll mot min cykel. Ni slipper mig på Tosselilla. Då tänkte jag skumpa omkring på kullerstensgatorna. Du kommer väl ihåg de trånga mysiga gränderna och de häftiga gatunamnen. Sladdergatan, Bästebrorsgränd, Häxgången och allt vad de nu heter?”
”Jag känner dig allt. Du ska säkert lösa några Cold Cases med din låtsaskompis Kurtan.”
”Kurt, om jag får be. Möjligtvis tar vi en snabb fika på Fridolds Konditori eller en lättöl på Hamncaféet. Han är säkert i tjänst.”

Dubbelliv under två veckor. Semester och annat tankearbete får samsas om det trånga utrymmet. Undra´ om jag klarar av att besöka en bank utan att läsa på kassörskornas namnskyltar. Tänk om det står Britta-Lena Bodén på bröstet. Tjejen med det suveräna detaljrika minnet i första boken, ”Mördare utan ansikte”. Jag kommer säkert att få kalla kårar längs med ryggraden när jag sneglar mot Liregatan där Yvonne Ander smidde planer. Jag brukar tänka på henne varje gång en kvinnlig tågvärd vill se min tågbiljett. Det är konstigt det där. Annars har jag aldrig problem med att skilja på dikt och verklighet. De reglerna gäller inte Kurt Wallander. Han lever sitt eget liv i mitt inre. Däremot har jag svårt att se duktiga skådespelare som Rolf Lassgård och Krister Henriksson gestalta min vän. Det räcker med att de öppnar munnen och säger den första repliken på rikssvenska så är trovärdigheten bortblåst. Kurt Wallander är uppväxt i Limhamn utanför Malmö och ska prata skånska och inget annat. Kroppsvikten svajar också. Först lätt överviktig. Sedan smal och spänstig. Snart pratar säkert låtsas-Wallander bara engelska.   😉

Ystad och hela Österlen är en idyll. Men i Ystad döljer sig ondskan under ytan i småstadsidyllen med korsvirkeshus och prunkande stockrosor. Dessutom finns det hemligheter i den skånska dimman. Tyvärr har min vän Kurt också hamnat i dimman rent mentalt sett i sista boken ”Den orolige mannen”. Tur att hans dotter Linda står för återväxten.
Nu ser jag fram emot att se Cineteket och Ystad Studios på gamla regementsområdet… vänta. Endast två Wallander i staden enligt Eniro. En bor på Sladdergatan. Bra gatunamn. Kan han känna till… måste stänga dörren till sovrummet… Solveig är så känslig för vissa saker… jag ska bara artigt fråga ett par saker …

Annonser