Fem av tjugo

ÅTTONDE FILMSÄSONGEN – 2012

P.år Genre Titel Datum

L

J

M

P

Poäng
2002 Drama Pilotens hustru 120831

7

6

9

7

29

2011 Actkom Love is   not a crime 120908

8

8

5

9

30

2011 Komedi I don´t  know how she… 120914

7

6

7

7

27

2003 RoKo What a girl wants 120922

9

7

8

8

32

2008 Komedi My sassy girl 120929

7

7

6

8

28

Nu har vi kommit en fjärdedel in på säsongens 20 filmer. Ingen film har varit helt utflippad än så länge. Det får man vara tacksam för. Men en av Er läsare har varnat tidigare i en kommentar, när jag presenterade säsongens tjugo filmer den 30 augusti. Som det kan utläsas har Familjen Lidén inte helt samma smak. Vi ger mellan 1 – 10 poäng var så maxpoäng är 40. Till maxpoäng har bara en av de 138 filmerna kommit. Det häftigaste var att vi inte hade några förväntningar om just den okända filmen. Aldrig läst om den i en recension. Än så länge är titeln hemlig men jag har säkert en plan för det också… 😉

AKTUELL TABELL: 5/20

1. What a girl wants                             32 poäng

2. Love is not a crime                           30

3. Pilotens hustru                                 29

4. My sassy girl                                    28

5. I don´t know how she does it           27

OBS! Mitt tips är att ni går in och läser och kommenterar mitt inlägg imorgon. Det kan löna sig för EN person. 😀

Annonser

Lutande tornet i Ystad

Här kommer en avslutning på tidigare inlägg där jag berättade om att gamla Vattentornet var till salu för endast 29 miljoner. Man ska inte köpa grisen i säcken. Om ni inte var inne på hemnet som jag föreslog kommer här en privat färsk bild. En viktig detalj. Ni behöver inte alls vara oroliga för lutningen. Läget är inte så allvarligt. Ännu. Även bilder kan förvanska sanningen. Dessutom har det gått bra i Pisa i en massa år. 😉

Idag är det långlördag i Ystad. Sista lördagen i varje månad är affärerna i centrum öppna till 16.00. Rena lyxen i en småstad. Någon i familjen har antytt att hon fyller år snart. I vanliga fall brukar vi alltid få detaljerade och låååånga listor inför födelsedagar och jul av våra två töser. Lizette har vid några tillfällen berättat för mig att hon denna gång skickat sin önskelista inför sin födelsedag via mejl till min teliaadress. Jag har svarat att jag inte fått någon. Lizette har tagit det som ett skämt. För några dagar sedan kallade hon mig till köksön.
”Titta här pappa. Nu kommer du inte undan. Detta är tredje gången du får en lista”, sa hon med en självsäker min och tryckte på skicka.
Jag kvävde ett skratt och lyckades hålla rösten neutral.
”Du glömde en sak älskling. Du måste skriva din adress.”
”Kul pappa.”
”Hur ska annars bo.liden@telia.com veta vart han ska skicka dina presenter. Bara nu inte hunden och marsvinet dör under transporten.
”Har du blivit så gammal att du inte vet var du bor nu pappa?”
Jag la mina händer på Lizettes axlar och kom med en sanningsreplik som det tog ett tag innan den sjönk in ordentligt.
”Jag har bosse.liden@telia.com som min adress.” 😀

Betalt för att plåga

Jag tog med fikakorg när jag cyklade ner till stranden för att njuta av att våren äntligen kommit på besök. Genom den väldoftande skogsvägen nynnade jag passande på Lalehs låt om årstiden. En liten skön stund var allt frid och fröjd. Livet lekte i de ljumma vindarna medan jag tittade ut över bukten mot Båstad. Efter en klunk kaffe tog jag ett bett av chokladkakan med en nöt på toppen. Redan när kindtänderna möttes på halva vägen insåg jag att något var fel. Krasandet som ekade i mina öron var inte vårtrevligt. Efter ett försiktigt spottande i handen insåg jag att min stund på stranden var över. Inget ångerklister fanns ännu på marknaden för att skruva tillbaks tiden eller få tandbiten på plats igen. Varför hoppade jag inte den gamla hårda nöten? Varför kunde den inte bara ha ramlat ner i sanden? Då hade problemet begravts bland tusen sandkorn. Vilken nöt jag var som… 😦

Tungan sökte sig likt en magnet till den vassa kanten under hemfärden. Jag försökte se det positiva. Bra att det inte hände nästa vecka när vi skulle åka till Österlen.

Jag fick en akuttid några timmar senare på Folktandvården i närmaste stad. Under väntetiden hann jag få ett SMS och en påminnelse om att jag skulle till tandläkare Ivan Janocic. Snacka om service, men så dåligt minne var det svårt att ha. Min tunga hade som straff för sin nyfikenhet fått ett illrött sår som det var svårt att sätta plåster på.

Med en polisgest ombads jag att placera kroppen i patientstolen. Med en hård duns åkte jag bakåt när stolen fälldes. Jag noterade att den kraftiga överarmen var hårig. Redan nu saknade jag min namne Bosse Tonde i Falkenberg som jag hade fortsatt att åka till även sedan vi flyttade till Skåne. Hans trevliga stämma ekade i mitt minne. Där blev jag omhändertagen som en prins. Märkte Bosse att min blick stirrade galet, lättade han på borren och jag fick skölja och fick andrum för en stund. Dessutom brukade han visa på bilder och berätta spännande saker om tandtroll och hur man borstade tänder på rätt sätt.
Under den närmaste halvtimmen funderade jag på om jag inbillade mig. Att jag överreagerade. Varje gång jag kom till den slutsatsen hände något nytt som fick mig att inse att detta obehagliga verkligen hände på riktigt. I detta skräckens rum. Eller var jag med i dolda kameran?
Vi var aldrig ensamma. Hela tiden fanns en kvinnlig sköterska med i spelet. Det behövdes ingen lång psykologutbildning för att konstatera att det pågick ett isigt teamarbete i rummet. Paret hade inte tränat pardans eller bott i ett enmanstält tillsammans. Inte ens var för sig. De måste ha skolkat från alla av Folktandvårdens teambuildingsdagar genom åren. Fraserna var få och mer som utspottade order. Mannen tryckte ner salivsugaren som om han borrade efter olja. Han pressade en armbåge över mitt ena ögonbryn så att sikten försvann helt. Fortfarande fattar jag inte vad han hade ovanför mitt gap att göra. Överallt använde han sig av övervåld. Stack in ett finger och töjde vårdslöst ut min mungipa. Han grävde sig djupare och djupare in i mitt personliga DNA som den värsta tandhackers. Jag bjöds inte på en droppe vatten i denna ökenfars. Värst var de där osmidiga labbarna som jagade runt. Snacka om betald misshandel. Eller var han bara en elefant i en porslinsaffär?
Jag pendlade under den långa halvtimmen mellan att vara 11 år igen och en nyrakad rasist som kommit ut från garderoben med en eldgaffel i handen. Dagmardrömmarna flimrade till. Jag hade varit livrädd för att behöva ta en bedövningsspruta i den åldern.
”Säger du aj en gång till får du en spruta.”
Jag låg med våta barnögon och kämpade på.
”Öppna munnen slyngel. Jag har en tid att passa. Du är inte den enda patienten jag har idag. Eller ska vi köra bedövning?”
Efteråt brukade jag fira med att köpa Dajm som det nyttiga godiset stavades då.

Denna håriga man måste ha varit rörmokare i sitt hemland eller en grym cirkusapa. Knappast pizzabagare. Då hade han inte fått sålt några sönderbankade pizzor. Förgäves letade jag efter en gömd rörmokarväska. Aj, där var armbågen igen.
”Jag kan inte garantera något”, avslutade han på knagglig svenska.
Det kunde jag däremot. Aldrig att jag sätter mig frivilligt i din patientstol igen. Hellre äter jag soppa med sked resten i livet… På väg från entrén stannade jag och tittade på den käcka tavlan med fotografier på nio tandläkare. En bister man och åtta stiliga kvinnliga tandläkare med smala känsliga händer. Tuppen var avdelningschef. 😦

Nästa dag ringde jag och bokade tid hos en privat tandläkare. Fick först komma till tandhygienisten Inga-Lill. Kontrasten blev så stor att jag fick blinka bort tårarna.
”Är jag för hårdhänt Bosse?”
Jag sneglade efter vingarna på hennes rygg.  😀

Jag blir en aning mörkrädd…

När jag var i den åldern lekte jag också med bilar. Fast det var på golvet i köket eller i mitt rum, som jag delade med min storebror innan min storasyster flyttade hemifrån. Bilarna var i en betydligt mindre skala. Sedan fanns det äldre grabbar som kunde bygga bilar av trä. Jag var bara två och ett halvt år så jag fick inte köra själv. 😉

 

Mamman sov. Då passade den fyraårige sonen på att pilla fram bilnycklarna från jackfickan. Sedan gick han ut till bilen och körde iväg. Han tog sig runt kvarteret och lyckades ta sig genom tre högersvängar innan ha rammade en annan bil. Ingen skadades men bilarna fick plåtskador.
”Jag har ingen aning om hur han lyckades. Han har aldrig kört bil tidigare”, säger mamman. (det var ju intressanta nyheter)

Pojken klarade sig oskadd, men fick åka till sjukhus för kontroll. Han mår bra och undersökningen visade ingenting. I notisen i dagens Ystads Allehanda står att pojken själv pratar oavbrutet på i bakgrunden.
”Han säger att han varit ute och kört bil och nu vill han hem och äta”, berättar mamman.

Skönt med en grabb som står för vad han gjort. Många fega äldre skulle blånekat trots DNA och flera vittnen. Hoppas att han och hans familj lärde sig något av bilturen och inte firade med en påse Ahlgrens bilar. Det är klart att man blir extra hungrig när man varit ute och kört bil en runda. 😦

Detta hände i Gärsnäs som ligger en bit från Simrishamn på Österlen om ni skulle våga ha vägarna förbi.

Nu måste det vara min tur

Vad tidigt de ska ha in anmälan. Jag känner mig lite höstskrovlig i halsen idag.

Jag tycker inte om att ha beslutsångest. Blir så trött på mig själv när jag velar fram och tillbaka. Jag är för gammal för sådant. Hallå. Hur svårt kan det vara? Vi är faktiskt bara fyra i familjen. Lizette är för ung. Solveig vill av något personligt skäl inte vara med. Då står valet plötsligt bara mellan två alternativ.

Idag såg jag blanketten i Ystads Allehanda. Anmälningsblanketten till årets Lucia. Man måste vara född 1996 eller tidigare. Inte en mening. Inte ens ett ord står något om att man måste vara kvinna eller tjej. Bara att man ska ha ett sångintresse. Det har jag. Ni skulle bara höra mig i duschen. Det gör grannen också som applåderar hårt i… något. SÅNGINTRESSE. Vackert ord. Jag älskar att lyssna på sång. Helst ihop med några instrument.

Måste läsa om texten en gång till. Är nog lite höstskrovlig i ögonen också. Nu söker vi kandidater till Ystads Lucia 2012. Är du född 1996 eller tidigare, (stämmer jättebra) bor i Ystads kommun (Jajamänsan) och ÄR sångkunnig (ÄR det jätteviktigt?) kan du vara en lämplig luciakandidat. Som luciakandidat kommer du att medverka vid ett flertal arrangemang kring luciafirandet. (passar mig förträffligt. Då kan jag läsa en bit från mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Hoppas att gamlingarna inte somnar innan jag kommit till slutet på sidan 350. 🙂

Mer än två månader kvar. Här ska växas hår så jag smälter in i rollen. När jag var i en viss ålder ville jag att mitt hår skulle fylla år. Mamma brukade reta mig och kalla mig för Bodil. Bodil … Vackert flicknamn. Jag kände en jättesöt tjej med det namnet när jag växten upp. Bo & Bodil. Vad sitter jag nu och dillar om mitt i livet?

Man måste vara rättvis. Jag tar fram en tärning. Blir det en etta, två eller trea skriver jag Bodil Lidén. Blir det fyra, femma, eller sexa får det väl bli det längre och mycket mer krångliga namnet att skriva. Får säkert inte plats på blanketten. J-e-n-n-i-f-e-r. En massa jobbiga bokstäver.
Paus. Kast med liten tärning. Rullade in dumt under sängen. Tur att jag är vig som en riddarrustning. Va? Fusktärning! Jag tänker minsann inte ställa upp och skjutsa hit och dit. 😦

Vad det slår mot fönstret. Höstösregn. Spelar ingen roll. Spela utan boll. Spela åtta noll, som Monika brukade säga i min gymnasieklass. Jag cyklar och köper ett lösnummer av Ystads Allehanda. Hoppas Jennifer kan ta en förlust som jag uppfostrat henne att göra sedan barnsben, när juryn ringer hem till oss om några veckor och ber om att få tala med en Bodil. 😀

Bilden är troligen från fyrans julfest. Ytterst smart gömmer jag mig bakom min stjärna och tycker gott att det räcker med att struten syns. På tavlan ser jag tydligt min svenska favoritö Gotland men bara halva Öland.

Inte vilken kall februarikväll som helst

Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer, om vi tacksamt får ha minnet intakt in i ålderdomen. Datum och klockslag där vi frös till som en snögubbe en kall vinternatt i trädgården. Trots att år blir till decennium och fyller vår livsryggsäck så vet vi exakt var vi befann oss, vad vi gjorde och vilka vi umgicks med när vi fick det personliga beskedet. Chockbeskedet. Orden som vi först inte hade förmåga att ta till oss. Ord som både skavde och frätte inom oss. När det kommer till kritan är vi bara människor. Små oskyddade sårbara varelser av kött och blod.
Jag har flera sådana minnen kristallklara i min ryggsäck. Här bjuder jag in just Dig till ett av dem.

Denna kalla februarinatt befann jag mig i Delsbo i Hälsingland sedan en vecka tillbaks. Ännu ett år hade jag fått äran att få jobba som medhjälpare till rörelsehindrade ungdomar på deras årliga DHR-läger. Som vanligt hade vi haft roliga, svettiga och busiga dagar och nätter. Sova fick man göra i små doser. Precis när jag somnat en sen natt hördes repliken som inte kunde vara sann.
”Jag behöver pissa.”
Vi sov två medhjälpare och två deltagare i varje stuga.
”Knip igen, Stefan.” hörde jag Uffe svara på sin härliga göteborgska. Samtalsnivån kunde vara rå men hjärtlig mellan oss grabbar.
Det var bara för mig och Uffe att stappla upp och ställa in ”hissen” över Stefans säng.

Just denna sista natt gällde inga sovtider bland ungdomarna. Vi hade haft maskerad i stora huset på kvällen och avslutade festandet med snöbollskrig mellan stugornas invånare. Stefans urinblåsa hade tagit åt sig av alla glada skratt. Diskret tog vi oss in i vår stuga. Stefan själv skrattade fortfarande när jag och Uffe tillsammans fick av honom de våta kläderna.
”Snabba er för sjutton. Vi måste mula Kanjana.”
Just när vi höll på med att lyfta upp den stressade Stefan med selen öppnades dörren. Varför hade vi inte låst dörren, hann jag tänka. Nu kommer vi att bli mulade alla tre. Antagligen tar de ingen hänsyn till att vi två vuxna är handikappade just för sekunden. Hämnden är alltid ljuv.
Den stora Gert med getaskägget stod med vild blick i dörren. Han höll en stor snöboll i handen men egendomligt nog sträcktes inte högerarmen bakåt. Istället sa han en mening som verkade totalt malplacerad i vår vinterbonade stuga. Orden studsade mot timmerväggarna. Varför kastade han inte snöbollen? Varför sa han orden som inte var det minsta roliga? Jag uppskattade inte sådan humor. Min hjärna stod stilla när jag såg in i hans vilda Norrlandsögon.
”Olof Palme har blivit skjuten ikväll i Stockholm.”
Vi trängde ihop oss framför brasan i storstugan och lyssnade på de overkliga orden i radion. Det var som en kollektiv våldtäkt på hela vårt land. Något som kunde hända på många andra platser på jorden, men inte hos oss. Vår stadsminister hade varit på bio på biografen Grand. Sedan vandrade han vidare från film till rå verklighet.

Nästa dag fick vår buss ta en omväg genom Stockholm dit vi nådde efter lunch. Vi såg tydligt de blåvita avspärrningarna. Överallt i centrum var det svårt att ta sig fram. Bussen blev stillastående flera gånger innan den till slut nådde Centralstationen. Jag hade något tomt i blicken vid min fönsterplats. Dystra tankar kom och gick.
Denna gång var det ett annan slags värme i våra avskedskramar, när vi utanför bussen skingrades åt olika håll i landet. Inte det vanliga tugget om att vi skulle återses till sommarlägret i Vejbystrand. Det var som om vi inte ville släppa taget om varandra.

En ny tid inleddes den fredagskvällen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm. Sedan dess har det blivit kallare i Sverige. Klockan 23:21 den 28 februari 1986 är inte pinkat gult i snö. Det är ristat med en rå kall evighetsskrift som fortfarande 26 år senare väntar på svaren – Varför? Vem?

När jag nådde hemstaden fick jag mina gliringar från kompisar. De var sura för att konserten vi skulle på var inställd på lördagskvällen. Det rådde landssorg i Sverige.
”Vad har du nu hittat på för dumt i Stockholm?” skojade de.
Jag valde att tramsa med en kort stund. Men de innersta tankarna behöll jag för mig själv. Jag bar på en egendomlig sorg och en namnlös del hade dött inom mig. En viktig bit av tilltron till mänskligheten. Något hade kommit för nära solen. Verkligheten hade hunnit ikapp på ett skrämmande sätt och jag var inte klädd för den.

 

Vad gjorde du när du fick beskedet?

Höstens aktiviteter

Bara fem år sedan. Samma stenar. Samma linnegubbe. Men var är de där små tjejerna nu?

Hösten är startskottet för nya och nygamla aktiviteter för döttrarna i familjen Lidén.
Jennifer fortsätter med sin friidrott. Än så länge utomhus men om några veckor flyttar klubben sina flesta träningspass in i lokaler där det inte regnar, snöar eller blåser snålt.

Jennifer har också äntligen kommit in på Kulturskolans kurs ”Sing-songwriter” dit jag anmälde henne långt innan vi flyttade till Ystad. Festligt att läraren heter Jennifer. Nu ska det under hösten snickras egna låtar på svenska. Läraren är från Kanada och tyckte att det var bäst att starta med svensk text så att hon inte hackade på engelskan för mycket i början.

Lillasyster Lizette har precis börjat fjärde terminen på sin tennis. Nu går hon i en fortsättningskurs och utvecklas förhoppningsvis ännu mer. Hoppas att det går jättefort så hon kan köpa det där Vattentornet för 29 miljoner till sina snälla föräldrar. I veckan började hon också sin konfirmationsläsning i Ystad församling som ska mynna ut i konfirmation söndagen den 4 maj i Maria Kyrka. Lizette har kvar teater som profilval även i åttan. Teatergruppen ska detta läsår ge sig på Grease. Ska bli spännande att få se resultatet nästa vår.
Jag har precis redigerat ett kåseri om filmen Grease. Lägger ut kåseriet någon fredag på bloggen. Jag minns med nostalgi att det inte gick många dagar innan jag såg OM filmen en andra gång. En viss blondin strulade till min nattsömn. Sedan hamnade hon på dörren till mitt tonårsrum i gillestugan och blev som en isbit innanför tröjan hos vissa besöksdamer. Ända tills en klasskamrat berättade en otäck historia som visade sig vara sann. 😀

Ha en trevlig måndag. Var rädda om varandra.

Ystads egna Turning Torso

Äntligen är byggnaden till salu. För endast 29 miljoner kan 610 kvadratmeter boyta och tio våningar bli en verklighet. Utsikten från översta våningen i gamla vattentornet i Ystad är magnifik över staden och ut över havet. Bilderna på nätet är suveräna. Dessutom ligger byggnaden en bit upp i en backe.
Det finns fem lägenheter, där den största, och översta, lyan är på fyra etager.
I entrén möts man av ett galleri och foajé. En våning upp ligger första lägenheten på 84 kvadratmeter. Därefter följer två lägenheter till av samma storlek. Våning fyra och fem är en etagelägenhet och högst upp kronan på verket, lyan på hela 187 kvm.
Alla lägenheter är Q-märkta. Trist nog var vi inte hemma i somras när de hade öppen visning för kommuninvånarna en dag. Tyvärr fick jag därför inte stå där längst upp och dregla.

En gammal dröm jag hade var att jag när jag blev vuxen (jag har fortfarande en bit dit) skulle jag vilja samla de människor jag verkligen tyckte om och bo nära varandra. Inte på varandra. Men såpass nära att man när som helst kunde glida in till varandra för en kort prat- och fikastund. Hjälpa varandra med barntillsyn. Titta till de gamla och sjuka. Spela biljard eller pingis.

Det här kommer att bli perfekt. Översta våningen ska vara gemensam. Dit går man när man lider av någon sjukdom; Sällskapssjuk, pratsjuk, grälsjuk, avundsjuk. Där kan man ha det där biljardbordet och bordtennisbordet. En privat biosalong. Olika små aktivitetsrum. Ett ljusrum för höstdepressioner. Ett mörkerrum för framkallning. Ett jättestort akvarium. Några söta små kattungar och gulliga hundar som nosar omkring. Ett par staffli uppställda mot fönsterna. Ett bibliotek och små hemtrevliga läsvrår. Ett ljudisolerat lekrum. Ett mysigt fik med alla sorters maskiner som serverar olika drycker. Ett tyst rum där man får vara ensam med sina tankar en stund. En häftig tågbana. En massagebänk. Mer behövs egentligen inte. Man ska inte överdriva saker. 😀

Nu gäller det bara att samla ihop rätta gänget. Jag har 29 kronor så det är en bra början rent ekonomiskt. Funkar det inte med sammanhållningen blir det tornråd. Den som inte följer de gemensamma reglerna hamnar i tornkällaren. Bara en kvart. Man ska inte vara långsint. Sedan är allt bra igen. I de bästas världar. Än så länge är det tillåtet att få fantisera i vårt rika land.

Samtidigt måste man vara realist ut i alla fingerspetsar. Därför har jag en jordnära reservplan. Det var Lizette som kom med sin dator och visade var hon ville bo. Vilket sammanträffande. Min favoritförfattare Henning Mankells hus är till salu på hemnet.se. Ligger en bit från staden. Kostar bara drygt åtta miljoner i utgångspris. Tänk att skaka hand med Henning. Sträcka fram ett färskt manus med ”Mina fotsteg i ditt hjärta” till honom.
”Tjena.” Inte dunka för hårt i ryggen. ”Här är lite lektyr när du har långtråkigt i Afrika. Mannen min. Jag gillar också dina alster. Inte alls pjåkiga. Den där Knut Wallinder är tuff och rolig. Äter lite för fel mat bara.”
Måste förbereda mig mer. Behöver antagligen bryta lite på ”afrikanska”. 😀

Fotnot: Bilden jag la in igår var på det nya Vattentornet. Gå gärna in på hemnet.se och njut av alla bilder. Välj: Skåne-Ystad-Bostadsrätter-Sök.