Ett sensommarhjärta av keramik

Det står september på almanackan. Jag har bytt blad. Jag borde inse det. Ändå är jag inte helt säker. En kompis berättade om sin katt som börjat löpa. Både vårblommor och bär verkar ha fått fnatt. Värmen från den gula lampan är stark och intensiv. För mig får det gärna vara så här behagligt och skönt hela månaden. Med tanke på sommarens sega start lovar jag att inte gnälla för mycket. Man vill så gärna ta tillvara på det givmilda vädret. Leta upp platser man inte hunnit med att besöka ännu. Vi såg ett så sött keramikhjärta i en monter på Tomelilla bibliotek i början av sommaren. Jag kom ihåg namnet på konstnären eftersom jag kände till en annan person med exakt samma namn. Thomas Alexandersson. Nu var vi rädda för att det kunde handla om en av dessa konstnärer som passar på att slå två flugor i samma smäll. Njuter av vackra Österlen när det är som bäst, försöker tjäna pengar när det finns tjocka plånböcker i trakten för att sedan dra till Provence eller något annat trevligt vinterbo när Österlen byter skepnad.  🙂
Orten var lätt att hitta. Onslunda. En bit från Tomelilla. Jag lättade på gasen och vi skärpte spaningen efter skylten Ateljé Brännorna som skulle ligga en bit utanför Onslunda enligt en broschyr.
”Där är den”, ropade Solveig.
Vi blev lite fundersamma. En skylt men inget hus i sikte. Däremot en vilsen grusväg. Eller något som liknade grusväg. En smal historia med massor av gropar både till höger, mitten och till vänster. Helgarderat på tipsspråket. Jag körde av asfaltsvägen och studsade fram några meter. Stannade vid skylten som visade vänster. Rakt ut i det högväxta mot ett elstängsel. Inte ens en stig. En tjur blängde ilsket mot mig trots att jag var säker på att jag varken blängt på honom eller pekat tecken.
”Kan det vara möjligt att vi ska studsa fram på den smala grusvägen? Bilen kommer att gå sönder”, sa Solveig som är åt det praktiska hållet.
Vi chansade. Bilen protesterade inte högljutt när jag krypkörde. Ett möte hade varit omöjligt. Fanns inga kanter att vrida ut till. Efter en sväng bakom ett skogsparti såg jag en parkerad bil med tysk skylt.
När vi kom in i den mysiga butiken höll Thomas själv på att slå in tyskarnas inköp. Vi blev rädda för att de hade köpt halva butiken och att vi studsat dit i onödan. Jag är inte helt säker på hur många som bor i landet Tyskland. Kanske skulle var och en få en gåva från det exotiska landet i Norr med Älgarna. I ett dystert läge försökte jag vända mina tankar. När alla paketen var inslagna skulle säkert snön ha gjort att den så kallade grusvägen var mer åt det jämna hållet på tillbakavägen. Fast det berodde såklart på om en traktor plattat till. Jag skrattade till åt mitt eget skämt.
”Vad skrattar du åt? Inte här inne. Någon kan höra dig. ”
”Det var ett älgskratt”, viskade jag tillbaks.
Vi hade tur. På en hylla hittade vi hjärtan. Sedan kom nästa problem. Vitt, svart eller blått? Innan tyskarna kommit iväg hann vi byta hjärta eller snarare färg några gånger för att slutligen återgå till det svarta, som var det som vi tyckt om redan när det låg i montern i Tomelilla.

Själv gav jag bort mitt hjärta för snart tjugotvå år sedan. Då var det också strålande sol och varmt mitt på dagen fast november lurade bakom krönet. Däremot är jag inte helt säker på att bruden sa JA när prästen frågade. På videobandet hörs inget… eller väldigt, väldigt lågt något som kan uppfattas som ett kanske.  😉

Fotnot: Det fanns väldigt många fina saker i butiken. Perfekt ställe för att köpa en present till någon…  😀

Annonser