Fyra nummer var det visst

”Vi har fått vårt Volvokort”, utbrast Solveig.
”Nej!!!”
”Jo. Här har du plastkortet.”
”Näääh! Det kan inte vara sant.”

Jag kände en dov huvudvärk göra sig påmind. Jag har egentligen inget emot korten med olika färg och design. En del är superfräcka. Det är det där andra. Ännu fyra siffror att lägga på minnet. Mitt minne är fullt sedan länge. Både fullt och ändå tomt när jag behöver något.
”Lätt kod. Året när din namne föddes”, sa Solveig.
”Va? Vem?”
”Min farbror Bosse.
”Jag kommer att få hjärnsläpp.”
Jag såg med ens kön bakom min svettiga rygg. Hur jag hamnar först och fiskar i minnet. Min svärfar har elva syskon. Nu är det min uppgift att räkna in fåren. Jag som var stolt som en tupp för att jag lärt mig alla syskonens namn, rätt åldersordning och var de bor. Jag fixar knappt de koder jag har. Jag skriker om det blir en till. Lägger mig ner som en trotsig treåring eller gör något annat vuxet.

Egentligen började mina problem innan jag hade det första kortet i min plånbok. Redan under min postistid med skiftande arbetstider strulade vissa saker. Ibland kom jag dit mitt i natten. Det var inga problem när klockan ringde och väckte mig på okristlig tid. Mina starka vader förde mig alltid fram i tid. Men det krävdes RÄTT FYRA siffror i RÄTT ORDNING för att komma in i värmen. När jag väl lärt mig koden skiftade de kod. Även när det var som lättast tvekade jag. En gång hade de 3775.
”Först dricker du en 37:a och så avslutar du med en 75:a”, sa en hjälpsam törstig kollega.
Jag stod i vinterrusket och fuktade mina torra läppar en januarinatt. Vad skulle jag nu dricka först? Varm choklad hade inte varit helt fel.

Så kom Bankomatkoden. Av någon egendomlig anledning satt koden direkt. Livet lekte tills den dagen jag slarvade bort kortet. Var tvungen att byta kod när jag fick ett nytt kort. Hjälpte inte att jag bönade och bad om att få behålla den gamla koden. Damen måste ha druckit ättika och käkat taggtråd till frukost. Hon var stenhård, hänsynslös och rent av brutal. Ville inte ens diskutera diplomatiskt när jag sa att vi sparade in på plastvärlden 😛
Nu kom jag på det. Det första bankomatkortet hade mitt eget födelseår. Nittonhundranittiotvå. (eller något liknande)  😀
Där var alla flingorna hemma hos mig. Några veckor senare när jag tänkte erövra Halmstads Laxivaldrottning åkte min beige trendiga trenchcoat på för att höja min image. Nyduschad och världsvan gick jag genom Norre Port. Något pockade på min uppmärksamhet. Jag stördes av att något obehagligt slog mot knäet vid varje steg och gjorde små ”tänkehack” i min dagdröm om den söta blondinen.
Mitt kära gamla bankomatkort visade sig ha gjort en utflykt genom fodret och var tillbaks hos sin ägare. Nästa vardag hade jag därför en ny date med samma postdam. Denna gång stod det ett glas med citronsaft bredvid henne.
”Titta vad jag har här.”
Häxan Surtant tog en klunk och grimaserade.
”Påminner starkt om ett bankomatkort.”
Jag kände mig som en äldre farbror till Tobbe Trollkarl när jag fördubblade antal kort.
”Ta da! Inte ett. Två. Du kan få tillbaks det nya”, sa jag generöst.
Med den surminen behövdes inga ord. Ingen kod i världen skulle kunna få henne att öppna upp till ett solsken och ändra lite i papperna. Istället var det en lätt huvudskakning mot dörren som gällde.

Bensinkortet. Varje gång funderar jag på vilket sifferpar som kommer först. Mitt pekfinger väntar på en signal. Otåligt väljer det en position i mitten.
ICA-kortet. Har gett upp.
Kortet för att nå in till firmaboxen på banken efter klockan tre. Det här måste jag fixa. Dagens jobbkassa är tung. Det har gått riktigt bra för mig idag. Jag står utanför och grubblar medan jag tänker elakt på hur bankpersonalen säkert just nu sitter och äter upp den sista tårtbiten innan de gör sig klara för ett dopp i bassängen som Joakim von Anka. Jag behöver en livlina, tänker jag och tittar ner på min sexåriga dotter som snällt står och väntar bredvid mig. Jag väljer mellan Rickard Sjöberg och min fru. Kommer snabbt fram till att jag känner Solveig bäst. Jag tar upp mobilen och är överlycklig över att jag fortfarande kan slå vårt sexsiffriga hemnummer. Ingen ska komma och säga att inte hissen går ända upp hos mig. Den välsmorda hissen går ljudlöst till översta våningen utan pardon.
Ugha! Inget händer. Världen ser precis lika siffertom ut som förut. Jag försöker få till en konversation med mig själv. Ingen av oss är hemma.
”Pappa! Slog du riktnumret först?”