Inte vilken kall februarikväll som helst

Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer, om vi tacksamt får ha minnet intakt in i ålderdomen. Datum och klockslag där vi frös till som en snögubbe en kall vinternatt i trädgården. Trots att år blir till decennium och fyller vår livsryggsäck så vet vi exakt var vi befann oss, vad vi gjorde och vilka vi umgicks med när vi fick det personliga beskedet. Chockbeskedet. Orden som vi först inte hade förmåga att ta till oss. Ord som både skavde och frätte inom oss. När det kommer till kritan är vi bara människor. Små oskyddade sårbara varelser av kött och blod.
Jag har flera sådana minnen kristallklara i min ryggsäck. Här bjuder jag in just Dig till ett av dem.

Denna kalla februarinatt befann jag mig i Delsbo i Hälsingland sedan en vecka tillbaks. Ännu ett år hade jag fått äran att få jobba som medhjälpare till rörelsehindrade ungdomar på deras årliga DHR-läger. Som vanligt hade vi haft roliga, svettiga och busiga dagar och nätter. Sova fick man göra i små doser. Precis när jag somnat en sen natt hördes repliken som inte kunde vara sann.
”Jag behöver pissa.”
Vi sov två medhjälpare och två deltagare i varje stuga.
”Knip igen, Stefan.” hörde jag Uffe svara på sin härliga göteborgska. Samtalsnivån kunde vara rå men hjärtlig mellan oss grabbar.
Det var bara för mig och Uffe att stappla upp och ställa in ”hissen” över Stefans säng.

Just denna sista natt gällde inga sovtider bland ungdomarna. Vi hade haft maskerad i stora huset på kvällen och avslutade festandet med snöbollskrig mellan stugornas invånare. Stefans urinblåsa hade tagit åt sig av alla glada skratt. Diskret tog vi oss in i vår stuga. Stefan själv skrattade fortfarande när jag och Uffe tillsammans fick av honom de våta kläderna.
”Snabba er för sjutton. Vi måste mula Kanjana.”
Just när vi höll på med att lyfta upp den stressade Stefan med selen öppnades dörren. Varför hade vi inte låst dörren, hann jag tänka. Nu kommer vi att bli mulade alla tre. Antagligen tar de ingen hänsyn till att vi två vuxna är handikappade just för sekunden. Hämnden är alltid ljuv.
Den stora Gert med getaskägget stod med vild blick i dörren. Han höll en stor snöboll i handen men egendomligt nog sträcktes inte högerarmen bakåt. Istället sa han en mening som verkade totalt malplacerad i vår vinterbonade stuga. Orden studsade mot timmerväggarna. Varför kastade han inte snöbollen? Varför sa han orden som inte var det minsta roliga? Jag uppskattade inte sådan humor. Min hjärna stod stilla när jag såg in i hans vilda Norrlandsögon.
”Olof Palme har blivit skjuten ikväll i Stockholm.”
Vi trängde ihop oss framför brasan i storstugan och lyssnade på de overkliga orden i radion. Det var som en kollektiv våldtäkt på hela vårt land. Något som kunde hända på många andra platser på jorden, men inte hos oss. Vår stadsminister hade varit på bio på biografen Grand. Sedan vandrade han vidare från film till rå verklighet.

Nästa dag fick vår buss ta en omväg genom Stockholm dit vi nådde efter lunch. Vi såg tydligt de blåvita avspärrningarna. Överallt i centrum var det svårt att ta sig fram. Bussen blev stillastående flera gånger innan den till slut nådde Centralstationen. Jag hade något tomt i blicken vid min fönsterplats. Dystra tankar kom och gick.
Denna gång var det ett annan slags värme i våra avskedskramar, när vi utanför bussen skingrades åt olika håll i landet. Inte det vanliga tugget om att vi skulle återses till sommarlägret i Vejbystrand. Det var som om vi inte ville släppa taget om varandra.

En ny tid inleddes den fredagskvällen i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm. Sedan dess har det blivit kallare i Sverige. Klockan 23:21 den 28 februari 1986 är inte pinkat gult i snö. Det är ristat med en rå kall evighetsskrift som fortfarande 26 år senare väntar på svaren – Varför? Vem?

När jag nådde hemstaden fick jag mina gliringar från kompisar. De var sura för att konserten vi skulle på var inställd på lördagskvällen. Det rådde landssorg i Sverige.
”Vad har du nu hittat på för dumt i Stockholm?” skojade de.
Jag valde att tramsa med en kort stund. Men de innersta tankarna behöll jag för mig själv. Jag bar på en egendomlig sorg och en namnlös del hade dött inom mig. En viktig bit av tilltron till mänskligheten. Något hade kommit för nära solen. Verkligheten hade hunnit ikapp på ett skrämmande sätt och jag var inte klädd för den.

 

Vad gjorde du när du fick beskedet?