Min fru är bak och fram

Min fru Solveig har många goda sidor, men det finns ett drag hos henne som jag inte begriper mig på. Hur kan hon ens tänka den galna tanken? Hon som inte har några franska nerver, alltid står stadigt på jorden och är en bonddotter av högsta rang. Varför envisas hon då med att göra det varje gång? Inte ens när jag var nyförälskad föll det på min läpp. Jag trodde rent av att hon bara skojade när hon berättade hemligheten. När jag senare kom på henne höll jag en lång föreläsning om etik, vett & etikett och ett moraliskt ansvar mot personen bakom tinget.

Precis som Solveig är jag en hängiven bokslukare. Vi har tolv Billy-bokhyllor med glasdörrar i vår villa. Böckerna är ordnade enligt samma system som de har på biblioteken. Annars skulle det vara omöjligt att nå rätt titel, om man inte hade en veckas semester och ville leka Sherlock Holmes bakom nerfällda persienner. Våra nattygsbord är ständigt fyllda med böcker av olika slag. Bokbussen stannar utanför vår parkering varje tisdagskväll. Utlåningsstatistiken på den hållplatsen måste ha fyrdubblats sedan vår familj flyttade hit. Den trevlige bibliotekarien får en personlig lapp med jämna mellanrum. En önskelista över kommande nya böcker som vi hoppas att de köper in.

Äpplet faller inte långt ifrån trädet. Våra töser försjunker ofta in i böckernas värld och är emellanåt knappt kontaktbara. Tioåriga Jennifer slår snabbt om från en energisk sjungande tjej till en stillasittande bokmal i favoritsoffan under sin loftsäng. Själv njuter jag just nu av en tegelstensroman av Elizabeth George och det nya svenska deckarstjärnskottet Karin Wahlberg. Jag använder mig av min personliga lästeknik. Spänningsromaner läser jag alltid i små behagliga doser. Sträckläsning är inte mitt motto. Istället slår jag igen boken när det är som mest spännande och går omkring en stund och funderar på vem som kan vara den skyldige. Ju närmare slutet desto tätare pauser. Är jag ensam hemma gör jag överslag med mig själv. Mitt i en tugga kan jag nicka övertygande.
”Just så måste det ligga till. Hon är det. Givetvis.”
Jag kan fantisera och leva mig in i handlingen. Villkoret är naturligtvis att det är en välskriven roman. I ett sådant alster blir jag nästan ett med handlingen. Till saken ska bekännas att personen bakom verket nästan alltid överlistar mig. Det gör inget. Det ingår i charmen att ta fel på den skyldiges namn.

Alla läsare har sina egna sätt som de kanske varierar efter stundens behag. Det är absolut ingen snabbhetstävling. Ni kanske tror att Solveig är så nyfiken att hon inte kan bärga sig? Att hon inte kan släcka nattlampan förrän hon fått reda på bokslutet. Det var verkligen gulligt tänkt om henne. Då tycker ni att jag inte har med att göra hennes sätt att läsa? Nej, det som stör mig är att det är just det som är nageln i ögat. Solveig missar hela läsupplevelsen. Jag tycker inte att hon hedrar den hårt ensamarbetande författaren. Det är ett hedersbrott att inte kunna låta bli.

Äntligen har jag kommit fram till sanningens sekund. Kort och koncist. Solveig läser den spännande prologen av Elizabeth Georges tegelstensroman och bläddrar därefter snabbt vidare till sidan niohundraåttiosju före epilogen. Ändå säger hon till mig att hon ibland försöker låta bli. Rekordet är sjuttiofem sidor lästa i kronologisk ordning. Sedan råkade det blåsa till i sovrummet och av misstag läste hon mördarens namn.
”Det blir mycket behagligare, när jag sedan går tillbaks och läser vidare. Jag behöver inte oroa mig i onödan. Varför gör du inte likadant när du tittar på en inspelad fotbollsmatch? Så slipper du sitta och våndas i nittio minuter.”
Det känns som om jag fått en hårt pumpad läderboll rakt i nyllet. Min haka ramlar ner och bollen kunde lätt ha letat sig in i gapet om jag varit större i käften.
”Vet DU hur lång en fotbollsmatch är?”
Som vanligt byter min fru spår.
”Vill du veta vem som smyger omkring i kulvertarna på Lunds universitetssjukhus?”
Käkarna går i clinch och jag håller för öronen där jag sitter med Karin Wahlbergs spännande bok.
”NEJ!!!”
”Putsa fönster eller dammsuga?”
Kolera eller pest.
”Det där var inte schysst. Dammsugning och du håller tyst. ”
”Jag kan väl få göra en charad. Eller säga första bokstaven…”

En kurs enbart för tjejer

Vår yngsta dotter Lizette går i åttan. Alla tjejer i klassen går denna termin en kurs som heter DISA. Disa står för Din Inre Styrka Aktiveras.
Syftet med kursen är att träna upp förmågan att tänka och agera positivt för att lättare handskas med livet. I vårt huvud har vi 36 000 tankar per dag. En del av tankarna är positiva och hjälper oss, en del av tankarna är negativa och får oss att må sämre. Kursen handlar om att kontrollera de trista tankarna.

Tjejerna är en pilotgrupp i Ystad kommun och utbildningen leds av skolsköterskan och skolkuratorn.

Jag tror att detta är ett mycket bra sätt för att stärka flickor i den känsliga ålder de befinner sig i. Samtidigt undrar jag om inte killarna borde gå i kursen DISK. Din Inre Styrka Kontrolleras. Alldeles för många grabbar på högstadiet verkar ta för mycket plats. Tar över på bekostnad av tjejer på ett negativt sätt.

Jag blev fascinerad av talet 36 000 tankar. Det är klart det måste bli jobbigt bara om 36 av dessa är mörka till innehållet. Hur kan man hinna tänka så många tankar per dag? Kan absolut inte gälla de personer som är avtrubbade av dataspel där det gäller att döda så många som möjligt på ett par minuter. Kommer de upp i 36 vettiga tankar riskerar de att få ont i huvudet.

Intresserad är rätta ordet. Tänk om jag kunde smyga in i klassrummet. Gömma mig bakom en skärm. Lyssna. Ta till mig. Lära mig massor av goda råd om hur jag skulle motverka stress, identifiera negativa tankar och vända dem till positiva, serveras smarta strategier och tusen andra nyttiga råd. Sedan skulle mina 36 000 positiva tankar göra underverk med mitt liv. Vilka suveräna böcker jag skulle skriva om total lycka… Vänta. Kommer personer att låna eller köpa mina böcker om de INTE handlar om mord, svartsjuka, svårigheter, tillkortakommande, svek, hämnd, fällor, stress för att hinna hit och dit i handlingen, intriger, stöld, taskiga grannar, opålitliga arbetskamrater, smutsig sex, mobbare, otrohet, obotliga sjukdomar, farliga djur, olyckor… nu kom jag av mig i mina positiva tankar. Tankepaus. Eller inte. Minst tio snabba osorterade tankar flaxade förbi. Jag måste nog behålla ”några” negativa tankar för att fixa en ny bok. I alla fall under skrivprocessen. Hur många tankar hann du som läsare tänka under tiden du läste texten? 🙂

En vanlig tisdag på gymnasiet

Jennifer har det inte dumt i skolan på tisdagar och torsdagar. Då åker de femton klasskamraterna buss från Österportskolan ut till Ystad djurpark som ligger en mil nv om Ystad. Jennifer har redan blivit en baddare på att köra slalom med traktor och även med släp efter bara en månad. Bäst trivs hon inne hos de fjorton lemurerna. Den här killen på axeln är en av de minsta i gänget, en av tre ungar. Lemurerna älskar frukter som vindruvor och bananer.

Bilden ljuger rätt bra. Jennifer upplevs bara som en rörlig vandrande leksak. Lite roligare och en skön omväxling mot att klättra på grenar.
En av lemurerna är som Pelle Svanslös. Den har bara en stump till svans. Hade den levt ute i det fria hade den inte klarat sig länge eftersom svansen är mycket viktig för en lemur. Svansen styr balansen. Orsaken till den korta längden är att mamman tog fel. Hon bet av svansen istället för navelsträngen. 😦  Så illa kan det gå om inte haspen är på…

Här bjuder jag på lite bloggskola:

Djuret på Jennifers axel är egentligen en Ringsvanslemur och tillhör familjen lemurer. Den arten finns endast i vilt tillstånd på Madagaskar. Lemurer är halvapor. De lever i grupper med mellan 5-30 djur. Honor har högre rang än hanar och stannar i gruppen hela livet medan hanar kan flytta runt flera gånger.
Lemurer slåss mycket sällan. När två grupper möts utkämpar de istället ett slags ”doftkrig”. De yviga svansarna gnids mot doftkörtlar på bröstet och sedan viftas doften iväg mot motståndarna. Den som luktar mest vinner. Det låter som en härlig tävling. Kanske något för nästa OS. 🙂

Skyddsänglar

Jag lägger korten direkt på bordet. Enligt mitt sätt att se på livet måste det finnas skyddsänglar. Jag skulle vara en lögnhals om jag valde andra spelkort. Visst kan man skämta bort ämnet eller dra det där med ödet. Den taktiken kan man komma undan med en gång. Försvara två gånger. Men hur skulle du gjort om det hänt just dig över tio gånger?

En av flera planer jag har när det gäller mitt eget skrivande är att skriva en novellbok om just det ämnet. Jag tror att jag är skyldig skyddsänglarna den publiciteten. Arbetsnamnet på manuset är ”Pojken med nio liv”. En kväll satt jag i min ensamhet och skrev upp i punktform alla gånger jag fått en andra chans i livet. Först antecknade jag i den takt minnet serverade mig uppgifterna. Jag begrundade kråkfötterna och gjorde därefter upp ett kronologiskt tidsflöde. Konstaterade att variationen varit rätt varierande genom åren. Jag gjorde upp två spalter med rubrikerna; Skyldig – icke skyldig. Konstaterade skamset att de två första gångerna hamnade under första rubriken. Vilken idiot den unga grabben var. En lögnare och en galning i samma kropp. Dessutom är jag ordentligt uppfostrad om vad som är rätt och fel i livet. Det finns ingen annan att skylla på. Det gör jag inte heller. Samtidigt var jag ändå den snälla och väluppfostrade grabben. Också. Till vardags. Där det syntes.  🙂   Vilken tur att jag bättrade mig…

Ibland när jag känt mig deppig av olika anledningar har jag varit otacksam. Inte begripit varför jag överlevde. Varför kunde jag inte fått slippa undan redan vid första tillfället? Då hade jag sluppit att vara med om alla tusen motgångar. Det man inte vet har man inte ont av. Allra bäst hade det varit om jag aldrig kommit till. Den tanken dominerade i små doser när livet var kolsvart när jag sprang in i den berömda väggen. Ganska så fort brukar min speciella humor flytta upp mig till nivån, när jag har näsan över vattenytan. Sedan flera år är jag ordentligt bortskämd av kärlek från tre håll som ger mig energi att ta en dag i taget. Stackars medmänniskor som inte har de hemförhållandena.

Den tanken som jag varit sämst på är att tacka NÅGON för de nya chanser jag fått när oddsen varit låga att jag skulle få stanna kvar på jorden. Visst har min mamma räddat livet på mig en gång när övriga i familjen bara glodde lite på mig eller fortsatte med sitt. En söt klasskamrat räddade mitt liv en magisk natt när endast stjärnorna lyste upp. En tredje gång trodde jag att det var mitt sjätte sinne som räddade mig. Men hur ska jag kunna förklara bort ALLA de andra tillfällena?
Någon tog hand om mig när jag behövde det som mest. Precis innan det skulle varit försent. För mig är det högst naturligt att se det så. Precis som att man ska borsta tänderna. Peta bort rester med tandstickor. Tvätta sina händer efter man smutsat ner sig. Ett självklart förhållningssätt som jag inte offentliggjort genom åren. Vissa saker ska man behålla för sig själv, inom sig själv, har alltid varit mitt motto. Inte ville jag höra hånskratt, se talande blickar och lyssna efter ord bakom min rygg. Såg inget vettigt skäl till att röra ihop deras sätt att se på mig. Jag hade inget behov av att ventilera det. Ingen kunde lära mig något nytt. Möjligtvis smutsa ner lite i hörnen. Det kändes så tryggt för mig att ha min erfarenhet i min livsryggsäck. För mig var det så lättbegripligt. Det finns skyddsänglar som skickas ner enbart för min skull. Med naiva och ärliga ögon tänkte jag på den lilla tavlan som satt på väggen vid min säng när jag var liten. Så många tusen gånger jag låg och tittade på den innan jag slöt ögonlocken. Fantiserade. Såg framför mig hur ängeln tog hand om barnet, pojken eller flickan. Barnen som inte såg att det fattades en bräda på bron som löpte mellan två höga berg. I mina pojkdrömmar skiftade det mellan om det var pojken eller flickan som skulle ramlat ner. Antagligen åkte tavlan ner när jag bjöd hem klasskamrater för första gången.

Jag har skrivit två kåserier om de två första händelserna. Håller ni utsikt dyker de upp på bloggen som ett fredagskåseri. Händelse nummer fyra och fem hör ihop. De hände inom samma halvtimme. Dessa tänkte jag skriva om under kategorin tänkvärt någon gång under hösten. Då tänkte jag använda mig av dagboksteknik, kort och naket. Om det blir till noveller kommer jag naturligtvis att fylla ut texten. Måla i olika färger för att läsaren ska finna större intresse av att följa med. Byta alias. Antagligen inte skriva i Jagform. Istället skapa en spänning. En Jagperson brukar alltid överleva. Emellertid kvarstår kärnan och budskapet med arbetsnamnet ”Pojken med nio liv.” Jag vill hylla det jag tror på. Skyddsänglar. Mina vänner i nöden. Ändå har jag inte svaret på varför de haft tid med just mig så många gånger och struntat i att ta hand om många andra EN endaste gång. Livet är ett stort mysterium. Kan uppfattas som mycket orättvist. Ändå rätt kul att vara med ett tag till. Som sagt. Vi har bara ett jordeliv. Bäst att vara rädda om det.

Fyra buntar manus

Fyra sådana här buntar av papper. Stackars skog. Snart är det klart för avgång mot norr.

Tre sekunder efter att jag tog balkongkortet kunde grannarna fått läsa boken i lite fel ordning 😀  Sant är att det blåste rejält så jag fick ta en chansning när jag släppte sista tummen vid kanten innan jag tog kortet.

Känner man sig stolt som skapare till ett manus? Många skulle nog svara JA på den frågan. Jag känner mig som vanligt. Fast första gången jag drog ut ett manus och tog kort på bunten kände jag en blandning av stolthet och förvåning. Hade verkligen jag skrivit allt det där. Det känns nu som om det var väldigt länge sedan det var just första gången – I början av nittiotalet. Titeln var ”En andra chans”.

Besvikelserna genom åren bidrar till att det inte känns något speciellt. Enda skillnaden är att jag bestämt mig för att det kommer att sluta på annat sätt den här gången. Det finns många möjligheter att trycka upp en egen bok i precis så många ex man vill ha.

Jag trodde att jag skulle fixa kopiering och några detaljer på en vecka. Nu började det krångla direkt. Bläckpatron, papper och tre andra saker var beställt i god tid. Jag fick fyra olika mejl om köpen. När vi hämtade ut var papperna inte med, mer än på papperet 🙂  Har jag bestämt mig för ett startdatum ruckar jag inte på det. Därför köpte jag ett paket papper på Rusta och startade kopieringen förra måndagen. Nästa dag fick jag göra om ett besök på Rusta och köpa femhundra papper till. Efter kontakt med företaget visade det sig att någon klåfingrig person trollat bort de fem buntarna på sträckan mellan paketering och leverans. I fredags fick vi därför en ny låda och har därmed papper ett bra tag framåt.

Nytt för denna gång är att jag blivit modernare och gått ifrån den mossiga principen att skicka till ett bokförlag i taget. Med tanke på att jag vid vissa tillfällen klarat av både första och andra gallringen är det inte så smart att behöva vänta ett halvår på ett trist besked.
Nu är frågan om jag är för sent ute för att redan i år kunna komma i fråga när det gäller det där lilla priset de brukar dela ut 10 december. Chansen att de skulle välja någon från sitt eget land två gånger i rad är rätt liten. När inte ens hon….vad hette damen… hon som skrev en massa tramsiga oväsentliga barnböcker om busiga barn… Astrid något… lyckades få medaljen.
Den där Astrid fick inte ut sin bok på det kända bokförlaget i Stockholm dit hon lämnade det först. Hoppas verkligen inte dessa fyra lyckliga mottagare gör samma misstag.   😀

Att skriva trehundrafemtio sidor fördelat på trettiofyra kapitel var rätt enkelt jämfört med att skriva en sammanfattning. Jag kom fram till det i förra veckan. Om man uttalar ordet högt och tänker på betydelsen känns det inte bra när sammanfattningen blir längre än manuset. En obehaglig tanke surrade i mitt huvud om att förlagen inte skulle uppskatta det. Efter ett  tvättande av texten fick jag ner det till en halv sida utan att avslöja vilka som eventuellt dör, mördarens personnummer och hela den röda tråden.

Ett följebrev ska också vara viktigt att få med. Helst skulle jag bara vilja lotsa vidare till min blogg och det jag skrivit om mig själv där. Nu blev det en personlig sida där jag bjöd på anekdoter och några av alla mina ovanor. 🙂 Nu hittade jag på. Följebrevet var i alla fall betydligt lättare att skriva än sammanfattningen.

Nu kan jag lägga större fokus på vad jag vill ha ut av mitt skrivande i framtiden. Medan jag funderar på vad som lockar allra mest fortsätter jag att skriva kåserier som jag lägger in på bloggen och på 1av3.se och samlar in material om annat intressant. Än så länge finns det sex alternativmanus jag väljer mellan. Min blogg kommer jag även att utveckla åt olika håll. Jag har en del idéer och har som ni kanske märkt redan startat nya kategorier. När jag går in i ett riktigt skrivande kommer det att bli många vita veckor. Där är jag inte på ett bra tag. Först är det många beslut som ska fattas i höst. Ska jag skriva barnbok, läromedelsmaterial, novellsamling, deckare, kåserisamling, biografi om min mamma, välja anekdoter från tiden med Lidéns Samlingsmuseum eller något helt annat? Så länge som jag producerar kåserier finns alltid en reservutgång. Imorgon ska jag berätta lite om ”Pojken med nio liv”.

Vad underbart att solen och värmen kom tillbaks plötsligt efter lunchen. Måste ta en paus och njuta av sensommaren.

Låt det blomma lite till

Idag gäckade solen oss. Först var vi på en trevlig gospelgudstjänst i vackra Skillinge på Österlen. Därefter fick det bli paj i bilen eftersom det var kyligt vid fiskehamnen. Till efterrätt blev det en mysig promenad bland de trånga gränderna som påminnner om dem i Ystad och Simrishamn. När vi kom hem till vår egen oas kom solen och hälsade på. Jag försöker verkligen ta vara möjlighetena, att njuta en stund på balkongen så ofta det går. Än blommar potatisblomman på sin stam. Vår krysantemum tycks ha fått sig en tackling av vår busiga hussnigel. Jag läste i dagboken från förra året att vi gick en skön solig promenad vid havet den 13 november i Svarte och vek sedan upp till husen med sina blommande rosor. Det är verkligen stor skillnad här längst nere i söder på hösten, mot alla andra ställen vi bott på tidigare i Sverige. Sedan kommer förstås ofta en tät dimma och stänger av all sikt. De dagarna vill jag inte tänka på NU.

Fredagsmys

Ibland kan man bli så lycklig. Så att man känner det i varje fiber av kroppen. En medmänniska som tar kontakt med mig. ”Smeker” mig bakifrån. Glider från sida till sida runt min sfär. Vill inte gå före. Har så svårt för att skiljas från mig, att människan nästan följer med mig till höger fast personen ska rakt fram. Struntar i att jag har en minderårig dotter i bilen. Människans känslor svämmar över. Jag vill vara nära dig. Just dig. Nu. Inte igår. Inte senare.

Det var inte Solveig jag beskrev. Inget ex från forntiden. Ingen dam vid sidan om. Det var inte ens en dam.
Jag körde ut på Malmövägen i regnvädret. Antagligen kom den vita bilen från samma väg som jag. Jag kände mig stressad av att ha bilen så nära att jag gick upp från de nya 40 km till olagliga 50 km. I backspegeln girade han åt höger, tillbaks bakom, höger och tillbaks bakom som en rallyförare. Det var ingen mötande trafik så det hade varit lätt att gasa om min bil. Det gjorde inte chauffören. Då blev jag putt och gick ner till lagliga 40 km. Tyckte att han kunde dra om när kusten var klar. En annan vaken sida av mig var beredd på att han skulle leka engelsman och köra förbi på fel sida. Det hände mig en gång på E6:an trots att jag körde i 110 km. Den gången såg jag bilen komma i hög fart i spegeln. Hade jag gått ut i inre filen hade jag inte suttit här och skrivit denna kärlekshyllning. Troligen hade dock föraren den gången överlevt. De har enligt min privata statistik en viss förmåga att göra det på bekostnad av den oskyldige som får sätta till sitt liv.
Istället försökte min nya vän stressa upp mig igen utan att lyckas. När vi kom till rondellen svängde jag höger eftersom Lizette skulle till tennisträningen. Då såg jag ett väldigt långt finger sträckas upp. Jag blev fylld av en lyckokänsla. Någon bryr sig om mig. Här i en stad där jag inte känner speciellt många. Han visade en del av sig själv. En naken del av kött och blod. Hela min kropp blev helt euforisk… fast tvärtom. Underbara sköna medmänniska. Tack för en mysig fredagskväll. Jag glömmer aldrig vår date. Jag är bara så hemskt ledsen att jag inte hann ta ditt bilnummer. Kanske ses vi på Malmövägen fler fredagskvällar. Ha en riktigt fiiiiin vecka till dess. 😦

Vem vill bli miljonär?

”Pappa! Varför är du inte med på TV? Du kan ju allt.”
Lizette 6 år är ännu ovetande om vår lilla familjehemlighet. Hon tror fortfarande att hennes pappa är bäst i världen. Låt det dröja många år innan hon upptäcker den otäcka sanningen.

Så lätt det är i soffan framför Postkodmiljonären. Ofta brukar de första tre frågorna vara busenkla. Retar mig på de tävlande som slösar bort livlinorna hur som helst. Hur kan de vara så korkade att de ställer upp när de inte kan de lättaste frågorna? Välja 50-50 på en Kalle Anka fråga. Först grusar de manegen. Berättar självsäkert att det inte kan vara a eller d. Det måste vara b eller c. Jag frågar publiken avslutar de med. Är det så konstigt att publiken trycker på knapparna b och c? Att de båda staplarna visar 51 % resp. 49 %? Ibland behöver man inte vara Einstein.

Annars älskar jag dessa nervkittlande frågeprogram. Jag sitter och fantiserar om att jag är en av de tio som ska rangordna fyra alternativ så fort som möjligt. Stör mig på att de yngre har en fördel när det är för enkelt i uttagningen. De vinner på snabbhet. Ett problem som har blivit bättre med Rickard Sjöberg jämfört med Bengt Magnusson är livlinan ”Ring en vän”. De flesta har numera tvättat öronen och är anträffbara vid rätt tidpunkt. Inte så kul för den tävlande att lyssna på en upptagetton eller se hur klockan tickar ner. Fem-Fyra-Tre…
”Vad sa du det var för alternativ? Kan du läsa dem en gång till Greta? Jag hör så dåligt.”
Klick så var de borta och slapp ta ansvar.

Hur het är stolen egentligen? Jag tycker mest de är svettiga i pannan. Speciellt när Rickard medvetet ställer till det.
”Är du säker på att du ska välja att mjölk kallas för den vita drycken?”
Där har den tävlande suttit självsäker fem sekunder tidigare. Humoristiskt valt bort te, öl och rött vin. Nu kommer den där stirriga blicken. Det skruvas i stolen. Vattenglaset trollas fram med en skakande hand. Nervvraket skulle behövt både ett sugrör och en haklapp.
”Jag måste ringa en vän. Jag ringer Britta.”
”Vem är Britta? Är det en bartender?”
”Nej, det är min mamma. Hon jobbar på Arla.”

Mellan programmen tränar jag stenhårt på min fritid för att allt viktigt ska sitta som Karlssons Klister. Hallands vattendrag. Laga ni, äta vi. Eller var det tvärtom? Beror det inte på var man bor? Måste ta paus och gå och ringa på veckans fråga. Löjligt enkel som vanligt. Allt för att Telia ska få in mer pengar. Hur var nu frågan? Vad heter Norges huvudstad? Alternativen är: Köpenhamn, Bergen, Oslo och Borås. Jag har själv bott i Borås i två år. Fast några går säkert på det. Tokarna med ett lägre IQ än Pi-värdet 3.41 :D.  Mitt eget är högt som ett blomkålshuvud.
Jag följde hela bröllopet på TV. Den där vanliga tjejen Mette-Marit var så stilig. Jag minns hennes långa eleganta klänning när de kom ut från slottet i Köpenhamn. Alla rödblå flaggor som det viftades med i publikhavet. Rödblå? Kan det vara en kuggfråga? Mig ska de inte lura. Jag ringer min livlina Anders Hübel. Det Anders inte vet finns inte på kartan. Tur att vi inte är stressade av en klocka utan kan lugnt resonera oss fram till…

Ovanlig kärlek

Ibland när man läser en notis vet man inte riktigt vad man ska tänka och tycka. Jag småler men känner samtidigt att jag kanske inte visar upp rätt ansikte. Om jag skulle säga bara ett ord spontant rakt ut blir det inget positivt ord även om det handlade om kärlek. Knäppgök, galning eller ordet tok ligger nära till hands. Det enda som jag är överens om är att kärleken kan få oss människor att göra ovanliga saker. Rucka på vardagskostymen. Sluta äta. Rodna. Tänka på bara EN människa. Fast detta var en ovanlig variant. Totalt obegriplig.

En ung kinesisk man ville överraska sin flickvän på hennes födelsedag. Gick han och köpte ett diamanthalsband? Nix. Istället kröp han in i en låda och skickade sig själv till henne. Jag vet inte om transporterna är sega i Kina, men mannen hade gjort några små tabbar i sina förberedelser. Han svimmade och blev till slut medvetslös i sitt trånga utrymme. När flickvännen öppnade lådan låg han där som en död. Hon blev naturligtvis djupt chockad. Otroligt nog överlevde mannen. Trist nog stod det inget om kärleken gjorde det samma. Det är klart att man som läsare vill veta vad som hände sedan. Vet inte om det är en stadshemlighet. Kanske förvaras sanningen i en annan låda av mindre variant. Hur tänkte flickvännen? Att inte pojkvännen tänker alls vet vi redan. Tog hon det som det finaste en pojkvän kan göra till en? Tyckte hon att deras förhållande krympte till något utan syre? Skulle han i framtiden skicka deras barn i små lådor lite hur som helst? Kina är stort. Större än en lång mur. Hon måste ha fått lite att fundera över. Tänkte pojkvännen med hjärnan eller hjärtat? För mig är svaret givet – Hönshjärnan.