Höstlov och Höstlöv

ÄVEN EN BLOGGARE VILL HA HÖSTLOV!!!

Vecka 44 blir det inga nya inlägg, men nu när du ändå är min bloggäst får du gärna bläddra runt bland mina tio kategorier, läsa OM MIG eller välja en månad. Är du ny kan du ta från hela smörgåsbordet. För dig som tittar in sporadiskt finns det säkert något ”nytt” att läsa bland mina 128 inlägg. Skoj & allvar, blandat & bilder, musik & boktips. Smaken är olika.

Lämna gärna en kommentar om det är något du uppskattar extra mycket. 😀
Är det första gången så tänk på att du inte behöver fylla i någon Webbadress. Endast namn och din mailadress behövs för säkerhetens skull. Däremot kan inte nya lämnare läsa sina kommentarer förrän jag godkänt dem. Så tappa inte sugen för att du inte ser något genast. Ni som lämnat tidigare får däremot in era kommentarer direkt.

Vem du än är. Jag är glad för att du läser detta. Det betyder att du gett mig av din tid. Ha en skön höstvecka. Jag är ytterst tacksam för varje besökare jag har på min blogg. Det är tråkigt att det inte finns fotspår efter alla så jag vet vilka som hälsar på. Jag ligger fortfarande och grubblar på vem det är på Malaysia som besökt min blogg. 😉

Hösten vidgar horisonten. Man ser längre mellan de nakna
träden än mellan de tunga bladmassorna.
BO BERGMAN

Annonser

Ikväll bär det iväg till Gotland

Ikväll är det dags för tredje säsongen av programmet ”Så mycket bättre”. Jag såg inte första men missade inte en sekund av högtidsstunderna förra hösten. Laleh blev min största favorit men övriga deltagare var minst lika bra. Wiehe, Eva Dahlgren och Tomas Ledin var säkra kort för mig när jag satte mig i soffan för första programmet.

Årets sju deltagare spretar också rejält där Darin Zanyrar är yngst. Övriga är Sylvia Vrethammar, Linda ”Miss Le” Carlsson, Olle Ljungström, Pugh Rogefeldt, Magnus Uggla och Maja Ivarsson. Just nu känns det som om det blir svårt för gänget att toppa förra årets succé. Jag har så gärna fel åt det hållet. 😉
Bara att få återse min favoritö Gotland är en stor del av nöjet.

Vid läggdags är det läge att ta med ficklampan ut i trädgården. Finns där några möbler i mörkret? Har jag precis tagit in dem i garaget? Eller funderar jag på att ta ut dem igen? Med hjälp av ett JA på en av dessa tre kluriga frågor ska jag komma fram till om jag ska sätta fram eller sätta tillbaks tiden innan jag lägger mig. Tänk om jag svarar ja på två frågor. Eller nej på tre. Ska jag gå efter grannen behöver jag inte tänka så. Då ska jag tänka så här. Inte röra en enda klocka. Han har möblerna kvar ute hela året. Han är en kvarleva från förr. När vi bara hade en tid i Sverige. Den rätta tyckte jag då. Lagom många kanaler på TV.
För skojs skull brukar jag inte röra klockan i garaget. Tänker istället att jag längtar tills tiden är rätt på just den klockan. För då trivs jag som allra bäst. Vår och ljusa drömmar. På hösten känner jag mig lite mer tidlös.

Jag hatar min närmaste kompis!

Det är bara så – med vissa kan man inte dra jämnt. JAG har verkligen försökt och prövat de flesta metoder. Ibland har jag varit på gränsen till fjäskig. Struket honom medhårs. Men han är både listig som en räv och hal som en ål. Dessutom är han omöjlig att bli av med. Inte en sådan som man kan slänga luren i örat på, eller springa över till andra sidan av trottoaren om man skulle stöta på honom på stan. Nej, han bor envist kvar hos mig. Bidrar inte med en krona till hyra eller mat. Parasit. I 22 år har vi haft vår knepiga relation. Han flyttade in på Alla hjärtans dag om jag ska vara exakt. Mat är det värsta. Det duger inte med vad som helst. Att försöka ställa sig in med en maffig gräddsås eller något friterat är dömt att misslyckas. Han strejkar vilt. Det ska vara FIBRER och OSÖTAT. Tallriken ska vara täckt med minst fem fjärdedelar grönsaker. Jag blir trött bara jag tänker på det. Snart kommer det att växa ut kaninöron på mig. Jag har redan börjat stampa med en fot. 😀
Det händer att jag ignorerar hans närvaro. Umgås med andra kompisar. Då kan det hända att jag börjar känna mig så där obehagligt hungrig. Blir darrig och okoncentrerad. Får med ens dåligt samvete för att jag försummat min närmaste kompis. Försöker stoppa i mig något sött för att tillgodose HANS och MINA omedelbara behov. Du kanske tyckte att jag skrev att han var emot onyttigheter? Du läste rätt. Det är han mest, men ibland är det precis tvärtom. Då skriker han efter sötsaker. Det spelar ingen roll om det är sega råttor eller en dammig kola utan papper som hängt med ett tag i fickan. Allt går ner med blixtens hastighet. Den som inte har lås på sitt kylskåp får skylla sig själv. Trist nog går jag inte alltid omkring med favoritgodiset i fickan. En klar miss för dessa oplanerade partyn.

Det är inte helt lätt att leva med diabetes. Följa alla spelregler. Hålla kompisen i schack. Helst ligga ett steg före. Undvika fallgropar. Det handlar ofta om en balansgång mellan svart och vitt. Lära av sina misstag. Göra nya misstag. Någon gång fuskar jag. Flyttar spelpjäserna på fel sätt. Låter den gamla kroppen bestämma. Faller för en frestelse. Jag är inte mer än människa. Vet även att man får unna sig sötsaker ibland. Inte för ofta. Det svåra är bara att se STOPP-skylten. Tänk dig själv. Du sitter framför videon. Spänningen är som störst i filmklassikern Psycho. Den fagra blondinen Marion Crane befinner sig i duschen. Du har redan stoppat i dig din ranson av jordnötter. Den skärrande bakgrundsmusiken tätnar. Din hand lever sitt eget liv och gör med jämna mellanrum utflykter till skålen. Det kommer otäcka skuggor bakom duschdraperiet. Raskt är näven där igen och fumlar efter moraliskt stöd. För att inte tala om när Norman Bates kniv dyker upp. Då är det rena rama turen att inte sista jordnöten fastnar i MIN hals.
Det är bara att hoppas att ”kompisen” inte är långsint. Inte är släkt med elefanterna. Vi ska trots allt tillbringa resten av livet i samma kropp. Men ingen skulle bli gladare än jag om det visade sig att dessa tjugotvå år bara var en läbbig mardröm och att jag istället vaknade mitt i natten på ett hemtrevligt motell i USA. Njöt av att jag hade det varmt och torrt på rummet. Det var annat för fyra timmar sedan när jag i höstmörkret, ensam i bilen, svängde av från den stora vägen eftersom det ösregnade så att vindrutetorkarna inte hann med. Minns också att jag i mörkret noterat att det stod Bates motell när jag svängde in med bilen. Fanns som allt tolv rum, varav tolv var lediga, sa portiern som såg ut precis som…
HJÄLP!!! Jag vill ha tillbaks min diabetes. Min bästa kompis… min närmaste kompis.

Bridge Over Trouble Water

Vissa människor klarar inte av att lyssna på musik som de förknippar med något sorgligt. Jag är inte sådan. Jag vill igenom hela skalan och njuter lika mycket av den musiken fast på ett annat sätt. Anser att jag lär mig något om mig själv. De få gångerna i mitt liv när jag lyckats åstadkomma en skaplig dikt har jag varit nere i källaren.

Hela denna skiva är en klassiker som står sig än idag. Så många år efteråt. Jag var ensam hemma. Tog mig in på min brors rum och tog fram skivan ur fodralet. Ställde in hastigheten på 33 varv. La pickupen på rätt spårplats. Det var vemod i mitt pojkhjärta när musiken började strömma ut ur högtalarna. Oroliga fåglar hoppade från gren till gren. Min hjärna var full av obesvarade frågor. Alltför många för en grabb som inte ens var tonåring. Min mamma låg på sjukhus i Göteborg med en sjukdom som hade en oviss framtid. Min pappa jobbade. Min äldre bror var på jobbet.

”Bridge Over Troubled Water”. Den finstämda låten kommer jag alltid att förknippa med denna ensamma start på sommarlovet. Min hemliga dröm om en lillasyster svävade omkring i rummet. Helst bara något år yngre än jag. Jag hade så gärna haft henne där. Delat mina tankar och funderingar. På något vis kändes det ändå som om jag hade sällskap. De engelska orden som jag inte förstod till fullo, stämsången, de vemodiga melodislingorna och instrumenten som spelade så finstämt, höll min rädsla och ensamhet på avstånd.

Jag gjorde ett pojkavtal med mig själv. Om jag klarade av att hoppa 135 cm med saxstil i trädgården över ribban skulle mamma överleva även denna operation. Jag fick högerknät rakt på näsan i första försöket på rekordhöjden. Det sved i ögonen. Blodet rann från näsan men jag bet ihop. Satte upp ribban och gick bort och tog sats. Jag klarade höjden på andra försöket. Mamma skulle överleva.

Rykten eller sanningar?

Jag vet att man inte ska ha några fördomar. Samtidigt måste man få tänka sitt. Ibland tänker jag för mycket. Ni ska veta att det inte är så lätt att vara överintelligent. Då och då är jag tvungen att lätta på trycket. Annars svämmar det över. För visst är det märkligt. Hur kan folk vara så olika? Fast vi bor så nära varandra geografiskt sett.

Vi svenskar har vårt smarta sätt att tänka. Varför finns det så konstiga människor i vårt grannland till väster? På ett vis kan man tycka att de är snälla och roliga. Jag är mer orolig för deras mentala hälsa. År efter år kommer det vetenskapliga larmrapporter om episoder som hör ihop med norska medborgare. Visst stämmer det inte alltid med de norska vänner jag fått genom åren. Det är klart att det alltid finns undantag. Har man flyttat över till svenska gränsen finns det ett hopp, ett litet hopp, att det kan reda upp sig. För att inte bli av med mina underbara norska vänner lämnar jag Moltas Erikssons nidvisa, Norgesången, om vad man ska göra med dessa norrmän utanför dagens inlägg. Kan ni inte klara er utan får ni besöka Tuben och lyssna på inslaget från Mosebacke Monarki 1968. Dra inte in mig i det bara. Jag har inga som helst fördomar om mina grannar i väst. 😉
Listan över märkvärdiga norska medborgare är så lång att mitt utrymme på WordPress inte räcker till. Jag ringde och kollade med Mr WordPress. Fick det dystra beskedet att jag var tvungen att nöja mig med fyra saker. Det var inte lätt att välja fyra nålar i höstacken. 😉

Läste att en norsk eldslukare fick ställa in för att han fick halsbränna. Men hur så svårt kan det vara. En runda in på Apoteket så upptäcker man snabbt hur många produkter som helst som botar problemet på några få sekunder. Jag tänker inte sitta här och skriva upp alla och ge gratis produktreklam. Jag jobbar inte på Apoteket. Appolut inte. Så sjuk är jag inte. Ännu.  

En norska tog med sig bildörren när hon åkte till Sahara bara för att kunna veva ner rutan ifall det blev för varmt. Sådant stör mig. Syftar på ordet IFALL. Det är klart att det är varmt i öknen. Tvekar hon kan hon kolla på Webben eller någon annan internationell väderleksrapport. I dagens moderna samhälle går det att ställa in rätt väderlek överallt. In i minsta regndroppes molekyler.  

En norsk gutt hällde vatten över datorn för att surfa på internet. Hallå där! Köp norska blåbär! Snacka om att bara tänka så långt näsan räcker och inte det minsta långsiktigt. Hur kul är det att surfa runt i en halv minut och sedan börjar allt att hacka och låsa sig. Man måste tänka smart som en Svensk tiger. Ställa in vattenspridaren så det kommer ett jämnt flöde hela tiden man är uppkopplad. Han var så knäpp så jag vill inte prata mer om det. En spann, jösses…

En söt norsk brunett kastade brödrosten i en älv för att den skulle rosta bättre. I en älv. Hur korkad får man vara på en skala från nio till åtta? Fattade hon inte vilka farliga strömmar det kan vara i en norsk älv? Finns det inga stillsamma små sjöar i deras land? Hon riskerade livet och hur sjutton skulle hon hitta den igen med alla strömmar som finns just i en norsk älv? Brödrosten kunde fått bucklor när den slog emot någon vass sten. Tänk om det var den där fina röda från OBH Nordica.

Nu måste jag lugna ner mig och ta på mig mjukistofflorna när jag går en runda på stan. Vill inte gärna väcka sömntabletterna när jag passerar Apoteket vid Stora Torget. 😉 Nej kära läsare. Jag jobbar inte där men jag har min fulla rätt att passera förbi utan att legitimera mig.

Jag lovar. Jag ska bli mer seriös redan imorgon. Då ska jag lägga in musik från en klassisk duo och berätta en lite vemodig historia till. På fredag är det dags för kåseriet ”Jag hatar min närmaste kompis.” Nästa vecka är det höstlov. Även manliga bloggare kan behöva höstlov. Kanske blir det en eller ett par rundor till Norge. 😉

Ett liv med eller utan lögner

De senaste åren har jag haft en speciell uppgift på hemmafronten. Det gäller att fixa tre hårda saker till julklappshögen. Även detta år har jag fått förtroendet att välja ut 36 stycken månadsbilder till tre almanackor. En till köket och en var till våra döttrar. Jag tror att jag väljer varianten som ska hänga på väggen. Något år beställde jag stående på skrivbordet.
I år är det svårare än vanligt. Jag har tagit flera hundra bilder under året. Det är ett kul jobb. Jag sitter här i vardagsrummet och tittar ömsom på bilderna i mapparna på datorn och ömsom ut genom fönstret på höstprakten. Det gäller att passa på att njuta. Om ett par veckor är det kalt och naket därute. Enda fördelen är att jag kan skönja havet vid rätt väderlek.
Tjejerna är i skolan. Skolan och skolan. Jennifer leker säkert med en orm eller något annat trevligt djur på välskötta Ystads djurpark. Skönt att den slingrande djurparkschefen Helena Olsson på Parken Zoo i Eskilstuna inte jobbar där. Ni som såg Kalla Fakta i torsdags vet vem jag menar. Om jag var fri som en fågel skulle jag kanske kunna falla för henne. Hon var söt och vältalig. Problemet är att jag inte är en händig man, som Per Gessles soloskiva heter. Jag tror att hon hade behövt det på hemmaplan. En hemmasnickare som fixade till rymliga garderober där hon kunde stoppa in sina skelett. Även en gårdskarl som håller de värsta lögnerna borta från farstutrappan kunde varit bra att ha. Visst är det en chansning från min sida. Men Helena Olsson måste ha pluggat på någon scenskola. Hon var en riktig stor talang enligt reportaget. I framtiden kommer Dramaten att ha stor nytta av henne. De kan redan boka henne för hon har visst tvingats till timeout. Inte med Martin Timell fast han är bra på både det och på att snickra.
Det har duggat tätt med djurparksskandaler sista veckan. De som sköter sig dras med i kritiken. Till den senare kategorin räknar jag Ystads djurpark så länge jag inte ser Lennart Ekdal smyga omkring i trakterna. Det är i alla fall inget fuskbygge. Länsstyrelsen har gjort kontroller och så sent som den 8 oktober fick anläggningen klartecken för en ny anläggning.  Jag tror att djuren har det bra. Det har gott om utrymme och sköts om med stor respekt. Jag grundar det på insideinformation från en glad och positiv gymnasietjej på hemmafronten, som är där heldagar varje tisdag och torsdag.

Så här ser det ut om jag ställer mig på balkongen. Visst är det en vacker hösttavla? Skapad helt utan lögner.

Endast fyra dagar kvar till årets dom

Nu börjar det närma sig. Bara fyra dagar kvar. Jag gillar inte känslan. Vill inte ha det där dåliga samvetet som skaver. Samtidigt blir jag trött på mig själv för att jag skäms. Försöker gaska upp mig. Det är väl mina problem. Ingen annans.

Jag har sneglat på lappen som suttit på A-tavlan i köket några dagar. Kallelsen. Det privata besöket. Besiktningen av det där som jag har i munnen.

Visst minns jag att den privata mottagningen låg mysigt. Gick att ta sig in från två håll. Märk väl jag skrev inte två hål. 🙂 Antingen från kullerstensgatan mitt emot det gamla klostret, eller via en mysig bakgård där patienterna fick ställa sina fordon. Hade det varit rätt årstid kunde jag suttit utanför i den trevliga bersån med fruktträd och små vrår och vickat på tårna. Förra gången jag var där var det just sommar och varmt.

Förra besöket. Jag hade inga hål. Men det var snabblektionerna utan rast som jag minns mest. Kursen i hur man borstar tänderna rätt. Tandläkaren påstod på allvar att det fanns spår som avslöjade min burdusa teknik där jag lekt Porsche på Autobahn. Jag försvarade mig med ungdomlig vårdslöshet och menade att jag numera använde eltandborste. Ändå var han inte helt nöjd med mitt försvar. Antydde att spåren var åt det färska hållet. Eftersom det inte var någon el ansluten till tandläkarstolen erkände jag inte att jag ibland, fem-sex dagar i veckan, inte gillar det långsamma surrandet. Jag skyndar gärna på det eldrivna.
Tandläkaren gick in på känsliga frågor.
”Tandtråd?”
”Visst. Både tråd och tandstickor av plast.”
”Tandstickor puttar bara in bakterierna. Värdelösa.”
Jag orkade inte förklara mitt läge. Tandtråden är perfekt på många ställen. Men hur jag än vrider och vänder på huvudet och munnen får jag inte in någon tråd längst in. Jag är inte så stor i gapet. Det slutar bara med att jag biter mig själv. Vem sjutton ska man då begära skadestånd av? Hjälper inte att man har bildbevis. Huggbevis. Han i spegeln blånekar. 😉
”Du måste skölja med munsköljvätska. Förebygger karies. Det finns två sorter på apoteket. Välj den med 0.2 % Natriumfluorid. Den andra som de säljer är värdelös.”
Jag gjorde så. Stod och tvekade i affären och blev splittrad när en expedit försökte kränga på mig tio biprodukter. De måste få procent i dessa nya businesstider. Försökte förklara att jag inte hade bakpulverproblem och varken var lös eller hård i magen. Mitt egentliga ärende blev plötsligt väldigt privat. Jag kände mig splittrad när jag äntligen nådde rätt hylla. Var rädd att välja fel. Tänk om jag valt en flaska som påskyndar karies med siffrorna 99.8 %. Det hade inte varit roligt. 😦

Den var vidrigt stark den första. Antagligen tog jag fel. Jag fick stålsätta mig. Tänka på vad jag önskar mig i julklapp och andra förvillande saker för att fixa minuten. Fuskade alltså. Jag hörde orden:
”Det står en minut men du ska skölja två minuter. Annars gör det ingen som helst nytta.”
Jag är alltid rädd för att jag ska lura mig själv. Svälja allt. Tro att det var en aptitretare på kvällskvisten.
Flaskan tog slut. I alla fall innehållet. På något vis. Det fanns visst fler i familjen som hade dåligt samvete. Sedan hade jag en lång skön paus där jag ägnade mig åt andra aktiviteter. Mina fossingar ville också ha uppmärksamhet. Helst under vintern. Sedan är det så lätt att man odlar nya intressen. 😉

Nu har jag provat den andra. Den är tvärtom. Nästan ingen smak alls. Känns som vattenblask. Sista veckan har jag jobbat stenhårt inför mötet. Sköljt. Gurglat. Spottat blod. Fräst lite. Pysslat om tänderna efter bästa förmåga. De verkar en aning småtjuriga på mig av alla människor. 😉

Hoppas att inte besöket gör för stora hål i ekonomin. Om jag har zero hål ska jag direkt gå och fira med något riktigt smarrigt på ett fik i city. Eller så sticker jag in på apoteket och tittar efter om de fått in en tredje variant av vätskan. Mellanstark. Med den lilla finstilta texten tjusigt instoppad bakom produktnamnet. Förebygger sådär. Svälj högst varannan droppe. Skölj på egen risk. Vi garanterar inte att tänderna sitter kvar. Missfärgningar kan förekomma hos 93 av 100…

Mitt liv som kidnappare

”Du lovar att komma klockan fem. Jag ska bjuda på en äkta spansk gryta med en massa spännande ingredienser.”
Orden kom rappt som alltid från min snabbpratande flickvän. Den här gången slapp jag höra smörsångaren Julio Iglesias i bakgrunden vid telefonsamtalet. Gissade ändå på att han skulle höras redan när jag öppnade trappuppgången trots att Mona bodde på tredje våningen. Inte konstigt att jag blivit en aning allergisk mot ”spanska flugor”.

Att komma i tid är en av mina bästa sidor. Jag är oftast på plats först vid en bestämd tid i ett sällskap. För min personliga del anser jag att man stjäl andras tid om man regelbundet kommer försent.

Denna mörka, slaskiga och blåsiga västkustkväll i november var inte att leka med. Kylan kröp innanför mina kläder när jag trotsade vädret och var på väg att köpa en bukett blommor. Precis utanför dörren till ”Grottan” stod en dam och hejdade mig.
”Ursäkta! Kan du hjälpa mig med en sak?”
Hon hade på sig en tunn kappa men såg för övrigt väldigt välvårdad ut.
”Visst. Vad vill du ha hjälp med?”
”Jag letar efter Laholmsvägen.”
”Den gatan känner jag väl till.”
Väluppfostrad som jag var hjälpte jag damen genom att vi förflyttade oss femtio meter bort på trottoaren i rusket.
”Ska du hälsa på någon i de gamla härliga husen i pastellfärger?” frågade jag intresserat.
”Vad trevlig du är unge man”, svarade damen och tog käckt tag i min arm och så började vi gå i armkrok.
”Vilket ruskigt väder.”
Vi kom fram till vägkorsningen. Det var mörkt och gatubelysningen gjorde sitt bästa för att lysa upp fredagseftermiddagen.
”Där har du Laholmsvägen. Du följer bara vägen rakt fram.” Jag pekade med min enda lediga hand.
”Vad trevlig du är”, upprepade hon glatt och log med hela ansiktet. ”Kan du följa mig en bit till? Det är så fint att gå med dig här.”
Jag blev förlägen och tittade ner i marken och såg att hennes skor var väldigt fina. Inte precis den sortens damskor man har på sig i höstrusk och slask. En liten ilning började klättra på min rygg. Det var efter ett tredje ”Vad du är trevlig” som jag bytte infallsvinkel på samtalet.
”Bor tant på Laholmsvägen?”
”Ja. Det gör jag.”
Bra början. Det här ska jag fixa med hjälp av tjugo frågor leken.
”Vilken färg är det på huset?”
”Vad trevlig du är. Tänk att vi går här armkrok. Bara du och jag. Jag är så lycklig.”
Jag frös inte längre. Det började rinna svettdroppar lite överallt innanför kläderna. Jag noterade att vi hunnit halvvägs. Hon höll ett bra tempo. Jag kunde skönja affären Tempo till höger. Jag log åt mitt lilla tankeskämt.
”Bor du i det rosa, röda eller blå huset?”
Korkad fråga. Alldeles för många alternativ.
”Mamma väntar på mig. Pappa blir nog inte glad när jag är så här sen. Pappa kan bli så arg på mig.”
Där försvann möjligheten att hon bara var lite senil för stunden och hade en orolig anhörig som väntade utanför en öppen dörr. Jag fäste blicken på mitt sällskap. Såg att hon själv var minst sjuttio år och förstod att hennes mamma och pappa antagligen tagit ner skylten för länge sedan.
Hon tryckte till extra på min arm och började berätta en osammanhängande story om pappans raseriutbrott och om hur han en gång hade dragit sönder hennes enda dockas arm. Under hela berättandet jobbade min egen hjärna med helt andra saker. Till slut landade en tanke på ett bär. Krusbär. Damen måste ha rymt från ”Krusbäret”. En taxi med vindrutetorkarna på max blinkade in mot Tempos kundparkering. Ur bilen klev en man som genast fällde upp sitt paraply. Jag drog iväg med mitt sällskap som började flåsa lite obehagligt.
”Kan du vara snäll och köra oss en bit.”
Jag teaterviskade i smyg.
”Damen måste ha rymt från Krusbäret.”
Taxichauffören var direkt med på noterna. Ställde inga onödiga frågor.
Artigt öppnade jag den främre passagerardörren och fick in min nu rätt trötta armkroksfästmö. Själv satte jag mig i baksätet och hoppades att jag tänkt rätt.

Jag ringde på dörrklockan till ålderdomshemmet (som var rätta ordet på den tiden) eftersom glasdörren var låst. Det tog några långa sega minuter innan en yngre ointresserad kvinna låste upp. Hon bekräftade att damen bodde där utan någon som helst geist. Jag fick aldrig något tack. (Men jag blev heller inte anmäld för kidnapping.) Det var precis som om en mer eller mindre gamling spelade ingen roll.
När jag genomblöt och utan blommor ringde på dörren på tredje våningen klockan sex hördes ingen musik. Bara en massa tjuriga oromantiska fraser efter en tyst minut. Min story och förklaring gick Mona inte på. Den var för orimlig ansåg hon.
”Du borde väl sett från början att hon var en rymling.”
”Jag tyckte hon var stilig. Hon sa att jag var trevlig… och vi gick armkrok.”
Jag fick varm mat. Men temperaturen i rummet var låg…  😉

Egentligen var händelsen längre men jag kortade ner den. Under sista delen av promenaden önskade jag att min mamma inte uppfostrat mig så väl.
Då skulle jag sluppit en del av alla mina strapatser genom åren..  😀

Lika lycklig fortfarande

”Är du nervös?”
Solveig gav mig en extra tryckning med handen.
”De är väl inte farliga?” sa jag med neutral röst.
En fråga besvarades med en fråga för att vinna tid.
”Det beror på. Pappa brukade säga att han skulle skicka en schäfer efter mina pojkvänner.”
”Har det hänt? Har ni hund?” Min röst började darra och mina tankar fladdrade vilt.
Förr eller senare kommer man inte undan. Det bara är så. Man kan inte fråga kvinnor om de är föräldralösa och samtidigt få en ung fräsch tjej i samma paket. Då måste man oftast gå upp i åldrarna om man ska ro i hamn det önskemålet. Leta runt på hemmen är inte min grej. 😉

Det var dags för första mötet med Solveig Liljedals föräldrar för undertecknad Bo Petersson. Vi hade mjukstartat med att Solveig visat mig ett av sina smultronställen, Silverfallet, som låg en liten bit från barndomshemmet. Hand i hand hade vi gått i det kuperade vårlandskapet och tittat på de unika blåsipporna, njutit av bruset från fallet och varandras sällskap.
Jag kände till att Solveigs pappa hette Rune som min. Att det skiljde fem år mellan Rune och hans fru Gun, samma åldersskillnad som mellan mina föräldrar. Flera beröringspunkter som lockade till skratt när man är nykär. Först hade vi varit skolkamrater i två år utan att känna varandra mer än till namnet och att vi råkade ha skåp i samma vrå.
Nu fortsatte vi färden på en gropig grusväg genom västgötaslätterna. Till slut nådde vi Berg där Rune själv byggt ett hus åt sin familj med en härlig utsikt över vidderna och mot Kinnekulle.

”Vi har ingen hund.”
”Då finns det lite hopp.”
”Fast grannen har en ilsken en som brukade skrämma ihjäl mig varje gång jag gick av skolbussen.”
Nu började jag känna hur fjärilarna rörde på sina vingar i min mage. Skulle föräldrarna förstå min halländska? Min speciella humor? Jag som är så kräsen när det gäller mat. Varför kunde jag inte leva utan flickvän? Bara jag och mina oborstade löss. I ett nafs slutade fjärilarna att flaxa.
”Va!”
Jag hade stannat till vid postlådan och fällt denna intelligenta fras.
”Varför står det Pettersson på postlådan?”
”Varför inte?”
Nu var det min kära flickvän som använde min gamla taktik med att ställa en fråga på en fråga.
”Du heter Liljedal. Är du en bortbyting eller är du hemligt gift?”
”De heter Pettersson.”
”Och du? Vem är du?”
All min oro och nervositet hade förbytts mot helt andra känslor. Vem var det jag hade förälskat mig i? Stämde något i alla hennes underbara brev hon sänt till mig i Umeå?Sakta kröp sanningen fram innan vi nådde trappan. Solveig hade hetat Pettersson precis som jag. Alltså hade hennes pappa och min pappa exakt samma för och efternamn. Solveig hade bytt till sin mormors flicknamn eftersom hon i alla fall aldrig hade tänkt gifta sig. Plötsligt hade jag inte tid längre att vara nervös med alla mina funderingar om vem jag var ihop med. Dessutom var hennes föräldrar både trevliga och gästvänliga och tog hand om mig som om vi känt varandra länge. Den enda luriga med rävar bakom båda öronen var deras dotter. Henne fick jag på köpet. 😉

Vi jobbade på snabbt. Blev ihop på nyårsafton. Förlovade oss i slutet av maj. Planerade för ett oktoberbröllop i Hjo. Då kom ett moln på himlen. Vad skulle vi heta i efternamn.
”Jag vägrar att heta Petersson igen. Jag har betalt för att slippa heta det.”
”Det är väl inget fel på det. Duger gott till mig. Du slipper ett t älskling.”
”Du är så lustig. Kom du på det alldeles själv? Vi får heta olika eller också får du ta mitt efternamn.”
”Aldrig. Ska vi bo på olika ställen också? Börja skriva brev till varandra igen?”
Så där höll vi på och gnabbades ett tag eftersom jag inte ville heta Liljedal. Dubbelnamn verkade för opersonligt för min del. Det var Solveig själv som löste problemet så att vi inte skilde på oss innan vi gift oss. 😀
”Jag vet vad vi gör. Vi tar din mammas flicknamn Lidén så slipper jag åtminstone att byta initialer.”
Jag köpte både konceptet och ringarna. Valde inte de olympiska utan ett par släta guldringar i en guldsmedsaffär i Skövde av alla jordens städer.

Imorgon har vi varit gifta i 22 år. 8036 dagar inklusive extra februaridagar. Den gången det begav sig var det strålande sol och riktigt varmt när vi kom ut från kyrkan och åkte vidare till Hjo Gästgivaregård.
På förmiddagen hände något som bara hänt mig två gånger i livet. Jag fick soppatorsk när jag var i kyrkan i ett ärende. Prästen fick ta bensin från extradunken till gräsklipparen och hälla genom en slang till min Golf.
Innan vi åkte iväg efter vigseln för att äta middag tog vi en snabb tur till vår bostad där min mamma lyckades låsa in sig på vår toalett. Härligt minne för oss. Vi fick ut henne med viss inbrottsteknik. Hon missade inte middagen.
Fast frågan är fortfarande obesvarad. Nu mer än någonsin. Sa hon verkligen JA när prästen frågade? På det inspelade VHS-bandet går det inte att höra. I somras gick vår kombinerade VHS och DVD spelaren sönder, så det går inte längre att kontrollera. Jag går i ovisshetens tider. Är jag gift? Halvgift? Jag vet i alla fall att JAG sa ett tydligt JA utan att staka mig eller ens tänka efter. Mig kan man lita på i alla väder. 😉