Den tjuvlyssnande pappan

”Ska vi leka nu?”
Jennifer hade gjort en kort paus för ett toalettbesök. Nu var hon tillbaks på tjejrummet och ställde frågan till Lizette.
”Det behövs inte. Läs du vidare”, svarade en tjurig lillasyster.
”Jag struntar inte i dig. Jag tycker lika mycket om dig som förut. Det förstår du väl? Det är bara så att jag inte kan sluta läsa i en spännande bok. Du vet väl att det är samma sak för mamma och pappa?”
Jag spetsade mina öron från hemkontoret som hade dörren öppen. Det blev tyst en stund. Mina tankar gled glatt vidare till gårdagens syskondialog.

”Jag känner en Anders”, berättade Lizette glatt.
”Det gör du inte”, upplyste Jennifer.
”Jo! Anders på TV.”
”Lizette! Han känner inte dig. Han ser inte dig. Han vet inte ens hur du ser ut.”
”Jodå. Han ser mig när han är på TV. Han vinkade till mig sist”, svarade Lizette bestämt.
”Han vinkar till ALLA”, sa Jennifer med en bestämd röst.
”Han tittade på mig när han gjorde det.”

Tänk om jag kunnat spela in alla ljuvliga samtal mellan systrarna. Jag skäms inte. Inte det minsta för att jag älskar att tjuvlyssna. Lite nytta måste jag få ha av att vi lärt dem tala. Föresten är det inte bevisat vem i familjen som har längst öron. Det står mellan mig och Jennifer. Ibland när vi glider iväg mot samtal som är mer åt vuxenhållet är det lätt att avslöja när hon lyssnar från sitt håll. Än så länge. Det är bara att ställa några frågor rakt ut i luften med rätt inställsamt röstläge.
”Sover du Jennifer? Jag kom på en viktig sak. Vill du höra?”
”Ja.”

Det är mysigt att höra på hoppen mellan stort och smått i samtalsämnena. Vilken inlevelse töserna har i sina rollspel. Så många timmar de kan leka med sina dockfamiljer. Härligt att höra att vissa uttryck är stulna från mig, Solveig, farmor och morfar. Oftast förvanskade och satta i fel sammanhang. När de var yngre var vi rädda för att de skulle röra ihop personliga vuxna familjesaker på dagis. De pratade alldeles för många svenska ord för vad som var normalt för en treåring. Säkert roade de mer än en gång förskolepersonalen. Jag vet, har själv jobbat inom den världen. 🙂

Nu hör jag mer intressanta saker från rummet bredvid mitt kontor.
”Hoppas att du blir likadan när du kan läsa tjocka böcker själv om några år. Vad ska du bli när du blir stor?” frågade Jennifer med en snällare röst.
”Delfinskötare. Du kallade mig för en liten gubbe när du träffade mig på BB”, kom Lizette plötsligt att tänka på.
”Jag var bara två år då. Alla nyfödda ser ut som en…”
”Som en ful gubbe?”
”Nja, snarare som en skrynklig pojke liksom. Ska vi leka nu?” slingrade sig storasyster.
”Jag vet inte om jag har tid”, muttrade Lizette.
”Ska du skriva brev till Anders Lundin?”
”Faktiskt till farmor i himlen om du måste veta.”
”Ska vi skriva ihop?”
”Visst. Ett långt brev med teckningar också.”