Det hade jag missat…

Man kan inte vara bra på allt. Jag erkänner. Att kunna ge ett signalement är inte min styrka. Polisen skulle blivit mycket ARG på mig om jag hade varit det enda vittnet till ett grovt rån på nära håll. Antagligen skulle de sytt in mig. Varit övertygade om att jag varit i maskopi med rånaren som mitt på ljusa dagen stulit tantens nyuttagna pengar.
”Du måste väl för sjutton komma ihåg om mannen hade skägg, glasögon, långt eller kort hår och ett eller två ben?”
Hade jag svarat TVÅ ben lite ironiskt skulle jag legat risigt till. Det hade polisen tagit som trots mot tjänsteman. Hade jag svarat ETT ben hade det säkert varit fel det med. Vågar inte tänka på om jag hade viskat det minsta ord om eventuella bröst. 😉

Läs följande sannhistoria och inse att jag antagligen lider av ansiktsblindhet eller är det bara så att jag lever i det blå. 😉

Min första termin på högskolan led mot sitt slut. Lärarna hade snällt samlat ihop hela terminens teorikurser till fyra tentor inom loppet av fyra vardagar. Vi hade även hunnit med långpraktiken med syftet att vi direkt skulle känna av om vi trivdes med vårt linjeval. Jag hade aldrig under mina studieår haft så roligt i skolan. Vilken skillnad det var att läsa som vuxen. Fast frågan var om vi i Fritidspedagogklassen var så speciellt vuxna. Nu var det inte det jag skulle berätta om just nu. Där har jag annars en djup sjö att ösa ur om jag vill dela med mig av underbara saker. Knasiga saker. Romantiska saker. Vilda saker. Spännande saker. 😉 Som sagt…

Jag hade bestämt mig för att ge järnet. Plugga in allt, i smyg. Som tur är har jag alltid haft lätt för att lära mig saker om jag är intresserad och har beslutat mig för något. Det fanns bara en enda kille i klassen som tyckte om teori. Han blev klassens plugghäst. Själv kunde jag smyga med min taktik som oftast inte kolliderade med alla andra sköna upptåg. Vi kan kalla den här grabben för Tobias. Tobbe bodde bara ett stenkast från min lägenhet som var större än hans. Därför föredrog han mer än gärna att lämna sin lilla etta och sträcka ut sig i min stora tvåa. Tillsammans hade vi genomgång av de trettiosju böckerna (sant) och de gedigna anteckningarna från föreläsningar och lektionspass alltefter som termin ett förlöpte. Efter påsk la vi om taktiken och började göra nya gemensamma anteckningar, föra djupa diskussioner och förhöra varandra. Det hände att Tobias följde med på en och annan fest eller gick med och fikade på Regnbågen. Han var med och spelade tennis, badminton och bowling. Ibland fick jag lägga in all min charm för att få honom att slita sig från böckerna. Precis innan tentorna brukade han sitta vid sitt köksbord, i sitt lilla pyttekök, och somna över böckerna.

Nu satt vi ett par dagar innan ”tentafinalen” i slutet av maj, vid köksbordet i mitt kök. Tobias kände sig lika hemma i mitt kylskåp och i mina köksskåp vid det här laget som jag själv. Jag gissar på att vi skrev långt över hundra A4-sidor under denna termin. Jag lovar. Vi kunde ALLT som var viktigt att kunna.
”Så ont jag har i mina fingrar,” slängde jag ur mig och började gymnastisera högerhandens fem fingrar.
Jag noterade att Tobias tittade lite konstigt på mig.
”Värst är det med högertummen. Jag får så ont efter en enda skrivtimme. Vet att det beror på att jag håller pennan så hårt. Jag har alltid skrivit för hårt. Såg jättehäftigt ut på mellanstadiet när vi i klassen fick gå fram och skriva var sin rad. Min text såg tjusigast ut. Klart starkast…”
”Jag då”, avbröt Tobias.
Han höll fram sina två händer i luften och lekte barnleken att gömma sina tummar i handflatan. Han hade pokerfejs. Inte en skrattrynka syntes. Jag var impad av dåtidens Tobbe Trollkarl. Jag skrattade till. När jag är trött blir jag ofta extra tramsig.
”Kul”, slängde jag glatt ur mig.
”Driver du med mig?”
”Inte alls min vän”, sa jag och gjorde om trixet framför hans ögon utan att behöva träna.
”Look here my friend. Only eight.”
Vad var det med min pluggkompis? Hade det blivit för mycket? Nu såg han direkt sur ut.
”Bobo. I vanliga fall tycker jag att du är rolig och en schysst kompis. Nu gick du för långt.”
”Sorry”, sa jag och fällde fram mina två gömda tummar och sa lite lamt. ”Tada. Tio.”
På den tiden fanns tjugofemöringar. En blank sådan ramlade just ner och fick mig att resa mig från köksstolen och gå de få stegen fram till Tobias. Det kändes som världens längsta och tyngsta resa. Jag tog hans händer i mina och vecklade ut hans fingrar. Såg något som jag aldrig sett under hela denna termin. Min klasskamrat Tobias hade bara åtta fingrar. Ingen av mina andra klasskamrater hade sagt ett ord om det och vi umgicks stundtals tjugofyra timmar om dygnet. Visst hade jag noterat att hans teknik i tennis inte var så bländande. Ibland hamnade bollarna väldigt avigt. Men nästa gång drämde han in en hård forehand. När han åt hade jag sett att han antagligen inte skulle platsat på lite finare tillställningar, men det hade inte jag heller. Jag studerar aldrig mina kompisar så ingående. Brukar hoppa över deras DNA 😉
Det tog en bra stund den här gången för mig att övertyga Tobias om att jag inget visste. Där tummarna skulle suttit var det slätt och fint. En jämn och slät yta. Precis som det ska vara mellan fingrarna.
Den närmaste timmen la vi Freud och Jean Piaget åt sidan. Istället lotsade Tobias mig in i mörka vrår där jag aldrig varit och som han aldrig kommit över. Om Tobias fått träffa sin okända mamma hade han mördat henne, sa han, utan den minsta ironi eller humor inblandat i kommentaren.
Tobias var född i ett annat land i Europa. Bakom järnridån. Kvinnan som blev gravid ville inte ha något barn. Istället skaffade hon sig starka tabletter. Jag minns inte namnet på dessa mördande piller som visst var både kända och ökända. Hon stoppade i sig dem med målet att få död på det som hade börjat växa inom henne. Det gick inte som den gravida kvinnan önskade. Inte helt. Hon blev inte av med allt. Ut kom en bebis efter nio månader med vissa defekter. Förutom saknaden av två tummar fanns det bara med en njure vid leveransen. Tabletterna hade orsakat fler skador, skador jag inte längre minns.
Tobias pappa, med ny kvinna, tog med sig sin son till landet Sverige efter det att Tobias några år bott hos sin mormor. Men det är en annan story. I denna tisdagsfunderare ville jag berätta om avsaknaden av två tummar och att jag inte granskar mina kompisar. Istället låter jag mina kompisar berätta vad de själva vill – i sin egen takt – och ibland kan det ta lång tid…

Annonser