Mitt liv som kidnappare

”Du lovar att komma klockan fem. Jag ska bjuda på en äkta spansk gryta med en massa spännande ingredienser.”
Orden kom rappt som alltid från min snabbpratande flickvän. Den här gången slapp jag höra smörsångaren Julio Iglesias i bakgrunden vid telefonsamtalet. Gissade ändå på att han skulle höras redan när jag öppnade trappuppgången trots att Mona bodde på tredje våningen. Inte konstigt att jag blivit en aning allergisk mot ”spanska flugor”.

Att komma i tid är en av mina bästa sidor. Jag är oftast på plats först vid en bestämd tid i ett sällskap. För min personliga del anser jag att man stjäl andras tid om man regelbundet kommer försent.

Denna mörka, slaskiga och blåsiga västkustkväll i november var inte att leka med. Kylan kröp innanför mina kläder när jag trotsade vädret och var på väg att köpa en bukett blommor. Precis utanför dörren till ”Grottan” stod en dam och hejdade mig.
”Ursäkta! Kan du hjälpa mig med en sak?”
Hon hade på sig en tunn kappa men såg för övrigt väldigt välvårdad ut.
”Visst. Vad vill du ha hjälp med?”
”Jag letar efter Laholmsvägen.”
”Den gatan känner jag väl till.”
Väluppfostrad som jag var hjälpte jag damen genom att vi förflyttade oss femtio meter bort på trottoaren i rusket.
”Ska du hälsa på någon i de gamla härliga husen i pastellfärger?” frågade jag intresserat.
”Vad trevlig du är unge man”, svarade damen och tog käckt tag i min arm och så började vi gå i armkrok.
”Vilket ruskigt väder.”
Vi kom fram till vägkorsningen. Det var mörkt och gatubelysningen gjorde sitt bästa för att lysa upp fredagseftermiddagen.
”Där har du Laholmsvägen. Du följer bara vägen rakt fram.” Jag pekade med min enda lediga hand.
”Vad trevlig du är”, upprepade hon glatt och log med hela ansiktet. ”Kan du följa mig en bit till? Det är så fint att gå med dig här.”
Jag blev förlägen och tittade ner i marken och såg att hennes skor var väldigt fina. Inte precis den sortens damskor man har på sig i höstrusk och slask. En liten ilning började klättra på min rygg. Det var efter ett tredje ”Vad du är trevlig” som jag bytte infallsvinkel på samtalet.
”Bor tant på Laholmsvägen?”
”Ja. Det gör jag.”
Bra början. Det här ska jag fixa med hjälp av tjugo frågor leken.
”Vilken färg är det på huset?”
”Vad trevlig du är. Tänk att vi går här armkrok. Bara du och jag. Jag är så lycklig.”
Jag frös inte längre. Det började rinna svettdroppar lite överallt innanför kläderna. Jag noterade att vi hunnit halvvägs. Hon höll ett bra tempo. Jag kunde skönja affären Tempo till höger. Jag log åt mitt lilla tankeskämt.
”Bor du i det rosa, röda eller blå huset?”
Korkad fråga. Alldeles för många alternativ.
”Mamma väntar på mig. Pappa blir nog inte glad när jag är så här sen. Pappa kan bli så arg på mig.”
Där försvann möjligheten att hon bara var lite senil för stunden och hade en orolig anhörig som väntade utanför en öppen dörr. Jag fäste blicken på mitt sällskap. Såg att hon själv var minst sjuttio år och förstod att hennes mamma och pappa antagligen tagit ner skylten för länge sedan.
Hon tryckte till extra på min arm och började berätta en osammanhängande story om pappans raseriutbrott och om hur han en gång hade dragit sönder hennes enda dockas arm. Under hela berättandet jobbade min egen hjärna med helt andra saker. Till slut landade en tanke på ett bär. Krusbär. Damen måste ha rymt från ”Krusbäret”. En taxi med vindrutetorkarna på max blinkade in mot Tempos kundparkering. Ur bilen klev en man som genast fällde upp sitt paraply. Jag drog iväg med mitt sällskap som började flåsa lite obehagligt.
”Kan du vara snäll och köra oss en bit.”
Jag teaterviskade i smyg.
”Damen måste ha rymt från Krusbäret.”
Taxichauffören var direkt med på noterna. Ställde inga onödiga frågor.
Artigt öppnade jag den främre passagerardörren och fick in min nu rätt trötta armkroksfästmö. Själv satte jag mig i baksätet och hoppades att jag tänkt rätt.

Jag ringde på dörrklockan till ålderdomshemmet (som var rätta ordet på den tiden) eftersom glasdörren var låst. Det tog några långa sega minuter innan en yngre ointresserad kvinna låste upp. Hon bekräftade att damen bodde där utan någon som helst geist. Jag fick aldrig något tack. (Men jag blev heller inte anmäld för kidnapping.) Det var precis som om en mer eller mindre gamling spelade ingen roll.
När jag genomblöt och utan blommor ringde på dörren på tredje våningen klockan sex hördes ingen musik. Bara en massa tjuriga oromantiska fraser efter en tyst minut. Min story och förklaring gick Mona inte på. Den var för orimlig ansåg hon.
”Du borde väl sett från början att hon var en rymling.”
”Jag tyckte hon var stilig. Hon sa att jag var trevlig… och vi gick armkrok.”
Jag fick varm mat. Men temperaturen i rummet var låg…  😉

Egentligen var händelsen längre men jag kortade ner den. Under sista delen av promenaden önskade jag att min mamma inte uppfostrat mig så väl.
Då skulle jag sluppit en del av alla mina strapatser genom åren..  😀

12 thoughts on “Mitt liv som kidnappare

  1. Vilket äventyr – du gjorde i alla fall en dam glad den kvällen! Det är jag glad för – så nu är vi två gamla damer som är glada (även om den ena kanske inte är medveten om det numera). Kram på dig du väluppfostrade

  2. Bra berättat – känslan jag fick var vemod, och ett leende ovanpå det.
    Händelse i vardagslivet, fast ändå inte …
    Bra där!

    • Tack Svenarne. Kul att du hittat hit till min blogg. Jag känner fortfarande just den blandningen. Detta ointresse när jag hade ”eskorterat” tillbaka damen. Sedan var det givetvis kul, efteråt. Det gick heller ingen nöd på damen. Hon var i rätta händer. 😉

  3. Jag blir lite ledsen över bemötande på Krusbäret. En gång för länge sen när jag jobbade i ett gruppboende var det en från grannhuset rom lyckades rymma. Det blev ett himla ståhej och alla som bara kunde var ute och letade. Personen hittades tills lut, med bara underkläder, vid liv med nedfrusen under en uppånervänd båt. Tänk om vi som jobbade där skulle varit lika nonchalanta. Det hade varit en levande själ mindre då.

    • Jag minns att jag nudddade vid tanken trots mina unga år. Där vill jag aldrig hamna när jag blir gammal.
      Tack annemede för att du delade med dig av din upplevelse. Underbart när alla ställer upp i letandet. Skönt att läsa att det slutade bra också.

  4. Du vet att jag skrivit en text om att ålderdomen skrämmer mig … och nu känns det ännu mera ”jobbigt”.. Tänk om man blir så senil att man inte vet var man är och rymmer. Det kan ju bli vad som helst för alla har ju inte turen att möta en så väluppfostrad kille som du!
    Ja vemod är nog rätt ord och som sagt en viss ”skräck” inför vad som kan hända. Mycket bra berättat och med stor inlevelse! 🙂

  5. Bosse, först har jag fnittrat åt olika ”filmer” som rullades upp i mitt stackars huvud..

    Hur du stod där i den mäktiga domstolen och bedyrade att du inte hade kidnappat damen.. men bak från åhörarbänken hörs en lite svag röst ”Joho han var så trevlig så och ville att vi skulle fly tillsammans.”

    Den andra filmen är när du står där utanför äldreboendet och ringer på.. och personaltjejen säger ”Nä har du tatt´na härifrån får du allt behåll´na också.”

    Fast när jag tänker efter.. tror jag att den där Krusbärstanten var en Ängel som räddade dej från Mona som inte alls månade om sin empatiske pojkvän.
    Och som vi alla vet.. fanns det en annan tjej som väntade på dej längre fram på livets stig.:)

    • Kolera eller pest? Vilken av dessa filmer skulle jag medverkat i om jag MÅSTE välja en? Jag väljer tvåan. Den spanska grytan hade räckt. Den tryckta stämningen behövde livas upp. Sedan kunde jag råkat glömma något när jag fick bråttom hem. Eftersom det är du som är regissör kunde du blundat ett par sekunder.
      Tack för en mycket underhållande kommentar till mitt inlägg. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s