Bridge Over Trouble Water

Vissa människor klarar inte av att lyssna på musik som de förknippar med något sorgligt. Jag är inte sådan. Jag vill igenom hela skalan och njuter lika mycket av den musiken fast på ett annat sätt. Anser att jag lär mig något om mig själv. De få gångerna i mitt liv när jag lyckats åstadkomma en skaplig dikt har jag varit nere i källaren.

Hela denna skiva är en klassiker som står sig än idag. Så många år efteråt. Jag var ensam hemma. Tog mig in på min brors rum och tog fram skivan ur fodralet. Ställde in hastigheten på 33 varv. La pickupen på rätt spårplats. Det var vemod i mitt pojkhjärta när musiken började strömma ut ur högtalarna. Oroliga fåglar hoppade från gren till gren. Min hjärna var full av obesvarade frågor. Alltför många för en grabb som inte ens var tonåring. Min mamma låg på sjukhus i Göteborg med en sjukdom som hade en oviss framtid. Min pappa jobbade. Min äldre bror var på jobbet.

”Bridge Over Troubled Water”. Den finstämda låten kommer jag alltid att förknippa med denna ensamma start på sommarlovet. Min hemliga dröm om en lillasyster svävade omkring i rummet. Helst bara något år yngre än jag. Jag hade så gärna haft henne där. Delat mina tankar och funderingar. På något vis kändes det ändå som om jag hade sällskap. De engelska orden som jag inte förstod till fullo, stämsången, de vemodiga melodislingorna och instrumenten som spelade så finstämt, höll min rädsla och ensamhet på avstånd.

Jag gjorde ett pojkavtal med mig själv. Om jag klarade av att hoppa 135 cm med saxstil i trädgården över ribban skulle mamma överleva även denna operation. Jag fick högerknät rakt på näsan i första försöket på rekordhöjden. Det sved i ögonen. Blodet rann från näsan men jag bet ihop. Satte upp ribban och gick bort och tog sats. Jag klarade höjden på andra försöket. Mamma skulle överleva.

Annonser