Det är bara så – med vissa kan man inte dra jämnt. JAG har verkligen försökt och prövat de flesta metoder. Ibland har jag varit på gränsen till fjäskig. Struket honom medhårs. Men han är både listig som en räv och hal som en ål. Dessutom är han omöjlig att bli av med. Inte en sådan som man kan slänga luren i örat på, eller springa över till andra sidan av trottoaren om man skulle stöta på honom på stan. Nej, han bor envist kvar hos mig. Bidrar inte med en krona till hyra eller mat. Parasit. I 22 år har vi haft vår knepiga relation. Han flyttade in på Alla hjärtans dag om jag ska vara exakt. Mat är det värsta. Det duger inte med vad som helst. Att försöka ställa sig in med en maffig gräddsås eller något friterat är dömt att misslyckas. Han strejkar vilt. Det ska vara FIBRER och OSÖTAT. Tallriken ska vara täckt med minst fem fjärdedelar grönsaker. Jag blir trött bara jag tänker på det. Snart kommer det att växa ut kaninöron på mig. Jag har redan börjat stampa med en fot. 😀
Det händer att jag ignorerar hans närvaro. Umgås med andra kompisar. Då kan det hända att jag börjar känna mig så där obehagligt hungrig. Blir darrig och okoncentrerad. Får med ens dåligt samvete för att jag försummat min närmaste kompis. Försöker stoppa i mig något sött för att tillgodose HANS och MINA omedelbara behov. Du kanske tyckte att jag skrev att han var emot onyttigheter? Du läste rätt. Det är han mest, men ibland är det precis tvärtom. Då skriker han efter sötsaker. Det spelar ingen roll om det är sega råttor eller en dammig kola utan papper som hängt med ett tag i fickan. Allt går ner med blixtens hastighet. Den som inte har lås på sitt kylskåp får skylla sig själv. Trist nog går jag inte alltid omkring med favoritgodiset i fickan. En klar miss för dessa oplanerade partyn.
Det är inte helt lätt att leva med diabetes. Följa alla spelregler. Hålla kompisen i schack. Helst ligga ett steg före. Undvika fallgropar. Det handlar ofta om en balansgång mellan svart och vitt. Lära av sina misstag. Göra nya misstag. Någon gång fuskar jag. Flyttar spelpjäserna på fel sätt. Låter den gamla kroppen bestämma. Faller för en frestelse. Jag är inte mer än människa. Vet även att man får unna sig sötsaker ibland. Inte för ofta. Det svåra är bara att se STOPP-skylten. Tänk dig själv. Du sitter framför videon. Spänningen är som störst i filmklassikern Psycho. Den fagra blondinen Marion Crane befinner sig i duschen. Du har redan stoppat i dig din ranson av jordnötter. Den skärrande bakgrundsmusiken tätnar. Din hand lever sitt eget liv och gör med jämna mellanrum utflykter till skålen. Det kommer otäcka skuggor bakom duschdraperiet. Raskt är näven där igen och fumlar efter moraliskt stöd. För att inte tala om när Norman Bates kniv dyker upp. Då är det rena rama turen att inte sista jordnöten fastnar i MIN hals.
Det är bara att hoppas att ”kompisen” inte är långsint. Inte är släkt med elefanterna. Vi ska trots allt tillbringa resten av livet i samma kropp. Men ingen skulle bli gladare än jag om det visade sig att dessa tjugotvå år bara var en läbbig mardröm och att jag istället vaknade mitt i natten på ett hemtrevligt motell i USA. Njöt av att jag hade det varmt och torrt på rummet. Det var annat för fyra timmar sedan när jag i höstmörkret, ensam i bilen, svängde av från den stora vägen eftersom det ösregnade så att vindrutetorkarna inte hann med. Minns också att jag i mörkret noterat att det stod Bates motell när jag svängde in med bilen. Fanns som allt tolv rum, varav tolv var lediga, sa portiern som såg ut precis som…
HJÄLP!!! Jag vill ha tillbaks min diabetes. Min bästa kompis… min närmaste kompis.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 
Bra – och underhållande – skrivet om din bästa kompis, din elända sjukdom – det är inte lätt att leva med diabetes. Jag tror dig och är tacksam att slippa ha en dylik kompis. Kram på dig
Vi bär alla våra ok. Det finns många objudna kompisar som kan vara lite hala och luriga. Du får ha en bra helg.
Jag har roats av din text som du fått fart och fläkt över och massor av härliga metaforer!
Men … det är ingen kompis som man skulle vilja skaffa sig. Ändå är det lätt att åka dit på ”ålderns höst” – typ 2 alltså. Hoppas slippa … men den smyger i faggorna och bor hos nära och kära redan. Jag måste gå och låsa dörren!!
Ha en bra dag Bosse!
Det gör du rätt i. Menar du ytterdörren, dörren till där kakburkarna bor eller frysen? 😀
Nej. Det är ingen kompis man vill skaffa sig. Helst inte när han inte vill samarbeta med andra kompisar.
Dagens text med ett annat slut gav mig faktiskt jobbet som kolumnist på en tidskrift. Ironiskt sett skulle min ”kompis ett” kunna ge mig minst hundra dråpliga berättelser.
Jag är glad för att du gillar texten.
Man skulle vilja ha bättre kompisar !! Inte lätt med diabetes .. Det gäller att unna sig lite gott ibland .. Jag har ju 2 andra kompisar som tär på mitt liv .har aldrig sett dem som mina kompisar . . Tycker inte om dem . Bara jobbiga ,, hatar dem .. Men du skriver så roligt att jag satt och skrattade .. Och log !! Följer med ,, spännande ,, vad händer nu på hotellet ?? Hihi
Det finns mörka stunder när jag hatar alla mina objudna kompisar men oftast brukar jag kläcka ur mig några ironiska ord. Dessutom kan det nästan alltid bli värre. 😉
Jag är glad för att jag lyckades få dig att skratta. Ha en skön helg.
Oj s¨jag känner igen det där. Har inte diabetes själv men husbandet har sen fyra år eller så. En sån där överkänslig jävel som kan visa bra värden ett tag, men sen så, plötsligt ligger värdena på uppåt 20…
Hittar man inte själv orsaken till topparna får man bara försöka glömma de svarta dagarna. Sverige och Finland har haft den största ökningen av diabetes de sista tjugofem åren. Be husbandet att fundera på pump om han inte har det.
Bästa sättet att slippa bli bitter är att ta sig själv och det som händer runt omkring med en dos självironi. Och det ser jag att du är mycket kapabel till. Tack för kul läsning, mina mungipor vippar allti uppåt när jag läser dina kåserier 🙂
Självironi brukar funka i de flesta lägen. Kul att du gillar mina kåserier och att dina mungipor vippar uppåt. 😀
Du vann med ett år. Jag har haft min i 21 år bara.
Vi är inte särskilt goda vänner, jag och min diabetes. Har fått ögonproblem som kräver injektioner i ögonen, och på måndag om mindre än två veckor är det dags. Ögonläkaren rekomenderade ett te som ska vara lugnande. Jag gissar att det krävs valium allra minst för att det ska vara möjligt att genomföra.
Ingen rolig tävling att vinna. 😉
Jag ska tänka på dig den 17:e december. Injektioner.
Jag trodde det var laser som gällde. Är det kamomillte tro.
Direktivet är att alla som haft D i mer än 10 år ska
ögonfotografers vartannat år. Här fuskas det hela tiden
med det. Sådant retar mig som gärna vill se lite längre. 😉
Nu var du vitsig 🙂
Lasern är redan avklarad. Det här är ett annat problem, och då hjälper (förhoppningsvis) bara injektioner.
Det är tila-te det är frågan om, men jag vet inte vad det heter på svenska. Inte kamomill, som stället är bra mot magbesvär, säger de här.
Pingback: Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del ett | Bosse Lidén
Jag skulle gärna vilja läsa en längre variant av den här novellen. Du svänger mellan humor och svartsyn. Du kan verkligen uttrycka dig.
Jag känner igen det där, att man ska utesluta sötsaker. Min ”Gubbe” har haft lite för högt blodsockerhalt och han håller alltid på med: Det är bara den här gången jag ska äta sånt. Sen blir det inga kakor eller tårtor. Men han har trillat dit flera gånger. Vid den sista årliga genomgängen hos doktorn, var inte blodsockret ändå för högt. Han behöver inte äta nån medicin, så förfärligt är det alltså inte.
Senast idag frågade han om vi skulle köpa semlor och det skulle varit fjärde gången i år, men kondiset hade stängt för dagen så det blev nada.
Sv: Jag tyckte att citatet passade in, eftersom det mest handlade om vovven Baloo. Han mår bättre idag och är lika lekfull som vanligt, förutom att han har ätit upp sin mat utan krångel och till och med slickat skålen. Man hans Matte är inte alls bättre. Hon har försökt komma in på en läkarmottagning, men när hon ringer för att beställa tid, så är det ingen som svarar. Hoppas att hon bättrar sig tills i morgon.
Kram/Gilla
På bloggen rör jag mig gärna mellan skämt och allvar. När jag skrev min roman var skrivtekniken en helt annan. Tusentals timmars jobb där jag vägde varje ord på våg. Det var tufft att skiljas från Sebastian Rosander och Lena Sanders. De blev som mina egna barn.
Bara han motionerar och äter nyttig mat på hemmaplan så tycker jag att han kan få unna sig semlor då och då. Sedan kan man få sjukdomen ändå (åldersdiabetes(diabetes två), som en biverkning av medicin. Överviktighet, brist på motion och arv är tre andra bovar. Diabetes ett är egentligen en helt annan sjukdom på många sätt.
Dålig stil, att ingen svarar när en sjuk ringer. 😦
Kram