Gubbar i keps

Håll i hatten. Nu kommer lite elakheter om något som både jag och Solveig har haft åsikter om flera gånger genom åren. Vart vi än åker omkring med vår Volvo så dyker de upp. Ibland tror jag att de lurpassar på oss. Det spelar ingen roll vilket väder det är, eller vilken veckodag eller tid på dagen. Värst är det när vi har bråttom och lurigast när vägen är kurvig eller hal. Jag pratar om bilchaufförer med keps. Värsta sorten av alla kategorier.

Jag var chaufför åt Solveig och barnen som skulle ta tåget till morfar. Tåget hade en tidig avgångstid. Jag såg på bilklockan att vi låg rätt i tiden där vi åkte igenom ett vårigt Bjärehalvön. Vägen som var helt tom på bilar började slingra sig likt en serpentinväg. På långt håll noterade jag att en bil stod stilla vid en angränsande väg. Jag tittade i backspegeln och såg ingen bil bakom mig. Skönt. Det är fritt bakom mig och bilen som står därframme förlorar ingen tid på att vänta fem sekunder till. Då började bilen som stått stilla en bra stund att rulla ut på vägen i vår färdriktning och jag tvingades bromsa tvärt. När jag var otäckt nära bagageluckan på den röda Saaben upptäckte vi samma sak i framsätet.
”En gubbe i keps. Det slår aldrig fel”, utbrast Solveig.
Inte hade han bråttom heller. Aldrig sökte han kontakt i sin backspegel. Omständigt letade han sig fram i växellådan. Sedan låg Saaben och puttrade i sextio kilometer. Alla snäva kurvor gjorde att jag inte vågade köra om trots att vi inte mötte en enda bil på hela färden till Båstad station. Tur att vi hade en tidsmarginal den gången.
Säga vad man vill. Dessa gubbar i keps är konstant jämna. De kör i sextio där det är sjuttio eller nittio. (Eller så var de före sin tid. Nu finns ju gränsen sextio nästan överallt i vårt land) Sedan när de kör in i samhällen och högsta hastighet är femtio fortsätter de envist med sina sextio kilometer. Som om alla kepsgubbar har en egen farthållare med denna enda inställningsmöjlighet. Det har även hänt när jag kört bakom en kepsbil att avståndet till bilen framför istället ökat snabbt. Då har det handlat om att jag gått ner till trettio kilometer vid skolor och andra viktiga ställen, medans kepsgubbarna håller envist på sina sextio. Tror de på allvar att de slipper böta för att genomsnittshastigheten är låga sextio? Har allt att göra med att de är sextio+ i ålder? 😉
De bryter rytmen i trafiken helt i onödan. Jag kan till viss del förstå att tålamodet tryter när man stått och väntat länge på att komma ut på en starkt trafikerad väg, helst under semestertider. Det komiska är att de först stannat bilen snällt och väntar även om det inte är stopplikt. På så vis lurar de bilförarna som kommer på stora vägen. Sedan är det precis som om de ändrar sig och kör ut i alla fall. Är det avståndsbedömningen som klickar när man blir till åren? Händer det i exakt den stund som man placerar en gubbkeps på huvudet? Värst är det under den luriga och förrädiska vintersäsongen. Vid halt väglag där man inte vill panikbromsa i onödan. Kepsarna skapar ett stort problem av en situation som inte var farlig från början.
De kör likadant när de har ett släp påkopplat därbak. Först lägger de sig i mitten av körbanan. Kärran kränger över till mötande trafiks körbana med jämna mellanrum. Aldrig en blick i backspegeln. Lampan på släpet blinkar konstant vänster under resans gång. Skärmen på kepsen pekar rakt fram. Efter en evighet kör snigelexpressen av till höger. Helgarderat skulle en tipsintresserad uttrycka det.
En annan vanlig iakttagelse är denna. Kepschauffören kör som vanligt ut framför min ensamma bil, efter att ha stått stilla och inväntat mig. Är det tidigt på morgonen har han väl med sig en termos som sällskap i väntandet. Han hinner inte komma upp i sin maxhastighet sextio kilometer innan bilen blinkar höger vid nästa avtagsväg. Längre skulle han inte. När avtagsvägen dyker upp lättar jag på gasen, fortfarande i vetskap om att jag inte ska behöva bromsa eller växla ner. Då börjar proceduren med svängandet. Jag skulle hinna lösa ett korsord i DN innan han är klar med svängandet. Innan hela kepsbilen är inne på den nya vägen. Måste han ner till krypfart innan svängandet kan påbörjas? Dricker han ”svängkaffe” samtidigt. 🙂
Nu ska jag sluta elda upp mig. Jag måste ut i solskenet. Vad stark solen är.
”Solveig! Var är min keps? Har du sett kepsen någonstans?” 😉

Annonser

Tonårsambassadören från syd

Det sägs att ingen kommer undan. Även vi som är aviga mot reklam i all dess former. Hjärnorna blir påverkade ändå. Kan det verkligen vara så för mig med. Jag som alltid värnat om min integritet. Hann tiden till slut ikapp mig. 🙂

Många av mina minnen kretsar runt resor med tåg. Den här gången satt vi på ett tåg mellan sydkusten och London. Det ösregnade i Eastbourne. Därför tvingades vi skippa grästennisen denna julidag och bestämde oss istället för en tripp till storstaden. Vi var fyra grabbar. Två var nya kompisar som kom från Skåne. De var ett år äldre än mig. Claes var ganska tystlåten och skulle börja på Naturvetenskapliga linjen i Malmö. Ola var den pratglada. Han var bara sexton år, men jag har aldrig i hela mitt liv träffat på en person som pratat och tjatat så mycket om sin hemstad. Staden hade blivit utsedd till årets stad och grabben var lyrisk. Namnet på denna ”exotiska” stad var Ystad. Varken jag eller min kompis Kevin hade varit i staden. Efter en månads daglig hjärntvättsinformation bestämde vi oss för att ALDRIG sätta våra fötter där. Jag tror grabben gick igenom varje hus i den lilla staden.
Nu på tåget var han mer avslappnad. Började jamma på sin senaste favoritlåt. Fick med oss andra i refrängen. Även inom ämnet musik lämnade Ola inget åt slumpen. Han beskrev in i minsta detalj hur hans nya favoritlåt var uppbyggd. Det fräna var att den hade tre tempon. Vi rycktes med i stämningen i tågvagnen, när han greppade en luftgitarr och förde oss in i låtvärlden. När vi fick hjälp av två söta tjejer från Hastings blev inte livet sämre. 😉

I musikfrågan var jag inte svårövertalad. Jag gillade Paul McCartney från The Beatles. Här får ni låten. Liksom Ola älskar jag fortfarande när den byter tempo. Första gången efter 78 sekunder. I en välsorterad musikaffär i London blev singeln min. Däremot dröjde det betydligt fler sekunder innan jag satte ner en fot för första gången i Ystad. Den gången hand i hand med en tjej som jag var nyförlovad med.
Förra året blev staden min familjs hemstad. Nya möjligheter att hitta försvunna personer fick mig igår att söka efter Ola. Jag är besviken på honom. Han tycks bo i Höör. Ystads största tonårsambassadör bor inte kvar i Sveriges bästa stad, med världens bästa strand, med världens bästa handbollslag, med universums snyggaste brudar och där mellanmjölken var klart godast.

Men Ola lurade hit mig till slut och jag blev nyförälskad igen. 😀

Från en skitsak till en annan

Ibland möts olika världar. Kommer de för nära varandra kan man lite slarvigt kalla det för kulturkrock. Ibland behöver det bara skilja ett skevt plank mellan dem. Plankor med kvisthål kan roa den nyfikne och chocka den pryde.

Jag läste en artikel i Ystad Allehanda och funderade vidare på det jag läste. Såg att adressen var Teatergränd i Ystad. En av dessa mysiga kullerstensgränder en bit från anrika Ystad Teater. Ett stråk där tusentals turister går och strosar på sommaren och drömmer om att få bo så där pittoreskt. Priserna, om det skulle vara ett hus ledigt, är skyhöga, anser jag som följt med i ämnet. Jag leker med tanken att det bor en familj som har det gott ställt i ett av de pastellfärgade husen. De har bara ett barn. En pojke på sex år. Överst på hans julklappslista står en Iphone 5. Han har tröttnat på fyran. Fast han inte har haft den så länge. Den förra fyran tappade han i toalettstolen när han höll på med ett spel. Pappan skojade bara.
”Kunde inte mobilen simma?”
Nästa dag fick grabben en ny. Kanske är det just den familjen som bor vägg i vägg med Arne. En äldre man. Texten nedanför handlar om Arne. Dialogen har jag tagit direkt från reportaget i Ystad Allehanda.

När det gäller vissa utrotningshotade saker tycker jag personligen att det är bra att de går i graven. I staden Ystad finns numera bara ett kvar, ett utedass. I mars nästa år sker sista tömningen hemma hos Arne Månsson på anrika Teatergränd, mitt i centrum.
För ett tag sedan fick Arne ett brev från kommunen. Där stod det att han i fortsättningen skulle ha en toalett inomhus.
Arne skrockar lite och undrar, liksom jag som läsare, var det ska få plats. Det handlar om ett gatuhus med ett minimalt kök och två små rum. Dasset är på gården. I detta hus levde sju människor som mest. Det är tur att Arne står i kö för en plats på ett äldreboende. Arne är van vid enkel standard. Bostaden saknar dusch. På gården hänger en balja på väggen. Den fyller han och tvättar sig utomhus när det är varmt. På vintern får han sköta sysslan i köket. På vintern drar han på sig stövlarna innan han går den lilla biten över gården.
”Jag är trött på det, är man 84 år så kan det räcka”, säger Arne som också dras med värk.
Ystads sista latrintömmare Conny Nilsson bromsar in framför huset. Numera hjälper han Arne med att bära ut tunnan av plast, fast klassisk till både form och funktion. Locket kan skruvas fast.

Snart har väldigt många små knattar i vårt land en egen Iphone 5 i fickan. Behöver de verkligen prylen? Det är en skitsak men jag drog just den parallellen. Tänk om barnen satte sig ner och drog ner byxorna under ett besök hos Arne när det trängde på och samtidigt… hur många världar skulle drabbas samman då? Skulle det bli extra oroligt någonstans?
Inför julen 2012 hoppas jag att det även ligger paket under granen med saker som inte går att trycka på eller toucha. Färggranna prasslande paket med skilda innehåll som kärlek, närvaro, tillit, gemenskap, föräldratid, etik, moral, motion, frisk luft, sällskapsdjur, tålamod och empati.
Trist nog finns det alltför många trasiga barn i vårt land, men också för många som har det för bra materialistiskt sett. Klyftorna har återigen ökat i vårt land.
Kuriosa:
Kärt barn…
Hemlighus, skithus, avträde, utedass, huset, ett visst ställe, tjotahejti, toa, ändstation. Vilket tycker du som bloggläsare är det bästa ordet?

Jag hann inte alltid

Hur dum får man bli? Jag hade precis fått min första cykel och lärt mig att cykla. Jag var en stolt sjuårig ägare till en ljusblå tvåhjuling.
På ett fotografi från den tiden ser jag att den egentligen var alldeles för stor för mig. Antagligen var det meningen att jag skulle växa i den. Det svartvita fotot, tagit i vår trädgård kunde blivit det sista på Sofias och Runes yngste son. Ett sådant där söndertummat kort som sågs av någon som hade ögonen fulla av tårar och en tung säck av sorg.
Jag tror på skyddsänglar. Vid min säng hade jag en tavla med en sådan ängel. Den vakade över två barn som gick på en trasig bro. Bilden fascinerade mig många gånger innan jag släckte min sänglampa. När jag blev äldre åkte tavlan ner i en låda, känslig som den var för kompisarnas ögon.
Det var inte så mycket trafik på den tiden, men visst kom det bilar om jag cyklade ut från vårt bostadsområde. Det var speciellt två farliga ställen över en stor väg som fängslade mig. Jag lekte att jag var Läderlappen som var ute på farligt uppdrag. Ofta var jag jagad. Ibland trodde jag på fullaste allvar att fienden fanns i bilarna som kom från höger och vänster när jag närmade mig en korsning. Det fanns bara ett sätt för mig att undkomma faran. Satsa allt på ett kort. Hann jag över vägen oskadd var fienden eliminerad.
Det gick bra under många hemliga uppdrag. Vissa fiender tutade ilsket på mig. Jag log då åt min odödlighet. Så kom dagen då något gick snett. Den röda bubblan (Volkswagen) hade en kvinnlig chaufför. Detta hann naturligtvis inte jag se när jag tog några kraftiga pedaltag. Tiden var för kort för det. Dessutom kom det en PV från andra hållet med en ännu farligare fiende från en annan planet.
Enligt två vittnen gjorde kvinnan ingen ansats till att bromsa. Hon körde i samma hastighet rakt på den cyklande pojken som flög några meter upp i luften innan han landade på rygg på asfalten. Ändå hävdade hon att hon sett den unga cyklisten.
Vad minns jag efteråt? Vet att jag fick hjälp av de två parkarbetarna som sett krocken. Tror dock att jag reste mig själv. Jag var en fighter ut i fingerspetsarna. Cykeln gick knappt att rulla. Det mesta var trasigt. Männen skrev på en lapp upp kvinnans telefonnummer som jag fick i min skrubbade hand. De undrade om jag behövde hjälp hem. Jag avtackade mig detta. Mumlade något om att jag var okej och att jag bodde nära. Varför ringde de inte direkt ambulans? Hur kunde de lämna ett sjuårigt barn ensam? På den tiden fanns ingen mobil i fickan. Hur lång tid tog det för mig att släpa mig hem? Minns bitar av promenaden med den trilskande cykeln som inte rullade rakt fram längre. Jag fick göra många stopp. Det värkte överallt i kroppen. Mest i huvudet. Jag var frånvarande och matt. Nu efteråt förstår jag att jag var i ett chocktillstånd och att jag säkert hade en hjärnskakning som hette duga.
Det blödde inte så mycket när jag äntligen kom hem. Istället hade jag otäcka runda märken långs hela ryggraden. Jag lyckades övertala mamma och pappa att jag bara behövde vila en stund. Jag var en duktig skådespelare på gott och ont. Mest ont. På avstånd hörde jag från sängen hur det diskuterades om jag ändå inte borde åka upp till sjukhuset för observation. Mamma ringde en väninna som jobbade på sjukhuset. Avgörandet kom när mamma kom in till mig en stund senare. Då drog jag ett skämt som löste upp hennes oro lite i hörnen.
”Det är bättre att ni tar cykeln till doktorn.”
Jag tror att jag lyckades trolla fram ett lagom stort leende i mitt bleka ansikte som fick henne att inte ringa till sjukhuset. Hade mamma haft körkort hade hon definitivt ringt. Hade det funnits sjukvårdsupplysningar hade jag inte kommit undan.
Pappa ringde till Volkswagen-kvinnan på kvällen. Lappen låg skrynklig i min byxficka. Aldrig hade jag hört min pappa så galet arg. Först trodde han inte sina öron. Kvinnan var inte det minsta intresserad av hur det var med mig. Frågade inte ens hur jag mådde. Däremot yrkade hon på ersättning för skador på bilen som pojken åstadkommit. Lackeringen var förstörd och en buckla var ny på ”Bubblan”. Hade inte parkarbetarna kommit till undsättning hade hon garanterat bara kört iväg från brottsplatsen. Dåtidens smitare.
Jag växte ifrån Läderlappen. Fick andra mer normala intressen. Något av dem hade en lång gullig hästsvans. Andra var mer runda till formen och olika stora. De studsade oftast om de var välpumpade.
Fortfarande kunde jag i många år, om jag vred på kroppen och tittade mig i hallspegeln med bar överkropp, helst en sommardag när jag var solbränd, tydligt se de runda fläckarna längs ryggraden. Likt vita fotspår efter den skyddsängel som var ledig, just den sekunden, när jag behövde den som bäst…

Petter och vargen

Det är flera som säger sig ha sett en varg i trakterna här i södra Skåne. Sant är i alla fall att någon eller något roar sig med att bita ihjäl får på nätterna. Har hänt flera gånger de sista veckorna på olika platser här i närheten. Otäckt. Även barnfamiljer har blivit rädda. För två veckor sedan stod det i YA att en jägare sett vargen med en kanin i munnen. Några dagar senare dementerades det av en ägare som erkände att hans hund sprungit lös. Experterna menar att det måste röra sig om en hund, men de är inte helt säkra. Själv tror jag på en varg.

Jag har inte ringt in ännu till tidningar. Solveig säger att jag ska avvakta. Helst droppa det. Men det är sant – sådär Bosse Lidén sant. Jag såg en björn som var närsynt i eftermiddags. Den gick rakt in i ett träd i vår trädgård.
”Ingen kommer att tro dig”, sa Solveig. ”Du kommer att tappa bloggläsare.”
Antagligen är hon säker på att jag ska ta åt mig av den sista kommentaren. Visst. Jag får räkna med att minst en av er kommer att slänga ur sig frasen:
”Det fattar du väl dumskalle. Det orimliga. Med tanke på hur mycket blåbär som en björn sätter i sig i sitt liv. Inte ser den dåligt. Blåbär är guld för synen. Fråga vem som helst som jobbar i en hälsokostaffär.”
Det är inte det som räds mig. Nej. Jag tycker mer det är pinsamt om det blir tvärtom. Att jag blir avslöjad som snål. Ytterst obehagligt. Tänk om en Björn ger igen och ringer in till YA och berättar att han sett mig krypa omkring på golvet på Ica och leta låga priser. Vilken björntjänst min bästa kompis Björn skulle göra mig…  😉

Sant är i alla fall att jag såg två tjejer som bakade lussekatter igår. Sådant kan jag nämligen dofta mig till på långt håll. De såg ut som på bilden nedanför. 😀

Imorgon blir det allvarligare. Då ska jag berätta vidare om mina skyddsänglar. Jag har berättat om när min mamma räddade mitt liv, finns att läsa i Funderingar. Denna gång ska det handla om att ibland hann jag helt enkelt inte… var rädda om Er.

Hurra!

De lyssnade på lilla mig. Hörde ända till Ystad hur jag gnällde hela förra säsongen. Rusade upp från TV-soffan och skrek för min sportointresserade tjejfamilj. Inte en gång. Tusen gånger. Det måste ha blivit försjunkningar i trägolvet. Jag var på gränsen till galen över denna dumförklaring av oss sportfånar. Min mage pallade inte fler koppar kaffe. Jag behövde inte gå på WC för syns skull. Den där diskmaskinen var ständigt tom den vintern. Mina magsår gick inte att räkna på en hand. Den skandalvintern när TV4 köpte rättigheterna till skidskyttet inför säsongenen 2011-2012 var som ett snöbollsvärldskrig. Urkorkat. 😦
Ni som inte är insatta i sporten. Ni som inte vill bli insatta. Hatar sporter. Jag förstår att det behövs en jämförelse för att ni ska förstå mitt dilemma. 😉
Tävlingen börjar. De trettio skidåkarna tar sig uppför första backen. Ligger tätt inpå varandra. Känner på föret och testar varandras dagsform. De ska skjuta fyra gånger sammanlagt. Två gånger liggande. Två gånger stående.
Detta är den enkla förklaringen. Egentligen finns det olika tävlingsformer men jag drar inte överkursen. Är allt för rädd för att ni ska känna er insnöade i ett hörn.:)

Kan stoppa upp i texten en stund och berätta att en av de kvinnliga storstjärnorna inte kan grundreglerna. Som tur är kan alla de andra tävlande det så det råder inte kaos. Kvinnan är en av mina favoriter så jag förlåter henne. Men hur Darya Domracheva lyckades att göra fel på samma tävlingsort två år i följd. Visst varierade hon. Första gången ledde hon tävlingen. Stod upp och sköt när de andra låg ner och sköt. Tänkte hon ge de andra ett handikapp? Året efter sköt hon sina tre första skott på sin grannes tavla. Här kan du se vad som hände första gången i Overhof och lyssna på trevlig norska i en minut.

http://youtu.be/e1H8VCU3xvY

Tillbaks till handlingen. Äntligen hade tävlingen börjat efter ett långt reklaminslag. Då händer följande. Samtidigt som de i täten åker in på skjutvallen för sin första liggande skjutning efter TRE minuters sändningstid slänger den ovana kommentatorn ur sig att vi är strax tillbaka och ser hur det gick. Grabben snackade imperfekt!!! I 2011 års svensk TV!!! Hade mina skidskyttevänner varit lsamarbetsvilliga skulle de satt sig ner i snön och druckit glögg, ätit pepparkakor och småpratat efter att de först säkrat sina gevär. Då kanske jag hade kunnat acceptera det. Samtidigt måste man inse att de tränat i tusentals timmar sedan förra säsongen för att äntligen få mäta sina krafter med varandra. Då vill man inte gärna SKJUTA upp vissa saker. 🙂

Efter att jag kommit tillbaka från min pliktrunda ser vi tittare ryggarna på åkarna. Har vi tur finns en datortavla som berättar hur det gick. Jag gissar på att de största nördarna slängde sig på telefonerna och vädrade sina åsikter redan vid första tävlingen förra hösten. Måste ha blivit en tittarstorm utan like. När Per Oskarsson tog av sig plagg efter plagg men ändå behöll ett plagg på var det en nål i höstacken mot detta förnedrande. Resten av säsongen var det som om kommentatorn bad om ursäkt varje gång och berättade att ni som har TV4 Play Premium kan titta vidare. ”Annars är vi strax tillbaka.”
Det säger den kanariefågeln med sin skyhöga lön jämfört med sina kollegor på SVT. Han sitter och gör reklam för att vi ska slippa reklam!!! (99 kr i månaden). Är det inte meningen att vi ska pumpas med reklam, som gör att kanalen existerar över huvud taget? 😦
Fortfarande kan jag tänka mig att det finns läsare av denna blogg som inte tycker att detta är så mycket att höja blodtrycket för. Bara för att de inte gillar ”SPORT”. Någon spyr ur sig en fånig kommentar likt min fru. Hon som jag tycker så mycket om annars. .D
Nu då: Hesa Fredrik ljuder. Ni sätter på radion och har missat början. En myndig person förklarar så lugnt han kan att det är nödläge just i denna sekund på en plats i Sverige. En genomskinlig livsfarlig gas förintar kommunen i ett nafs. Han ber att samtliga omedelbart stänger alla fönster. Sätter sig ner på golvet. Tar varandra i hand. Ber en lång bön. Jag repeterar. Grips inte av panik. Alla ni som bor i… Där bryts sändningen. Förstår ni mig mer nu? Inte? Läs vidare då.
Det annonseras att samtliga kvinnliga modekläder ska skänkas ut till slumppriser i just din hemort. När du stressat dit i dina mysbyxor och lämnat allt du hade för händer sitter det en slarvigt stavad skylt på dörren. Novämber. Novämber. Ditt duma sill. Jag kan lyra dig vart jag vil.
Någon mer som NU förstår hur irriterad jag var hela förra säsongen? Mina vänner Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark som blev sidokickade är tillbaks efter en säsong i karantän. Hoppas att inte Östersund förgiftar deltagarna som de gjorde under premiärtävlingarna förra året. Undra´ om en viss kanal var inblandade i den vattenskandalen också. 😉

Fotnot: Jag känner till att TV4 snuvade SVT inför förra säsongen i det nya avtalet som sträcker sig över tre säsonger. Tyvärr är det nästa säsong TV4´s tur att förstöra sporten igen. Detta är ett kåseri som är kryddat med en blandning av skoj och allvar. Vet knappt själv fördelningen i procent. Lite övervikt för allvar är mitt kanaltips. Utan reklam. Mer än för den spännande sporten Skidskytte. 😀

En dröm av guld

”Pappa! Lova mig en sak. Reta inte mig sedan idag. Lovar du på hedersord?”

Jennifer hade studsat ner från sin loftsäng. Hon var påklädd fast klockan inte var mer än halv sex på torsdagsmorgonen. Jag hann inte svara. Såg bara att det glittrade i de grönblå ögonen. Kinderna var redan sommarbruna och näsroten busigt fräknig.
”I natt drömde jag om Erik.”
”Gjorde du. Vad mysigt.”
Det var svårt att hålla styr både på stämbanden och på tungan. Jag ville inte på några villkor förstöra ballongen. Gömde därför snabbt undan nålen fylld med ironi.
”Ja”, sa hon kort med en närhet som jag ville spara för alltid.
Min oförstörda nioåring dansade ut ur rummet. Jag tänkte på att hon var lik mig i att vakna långt innan väckarklockan ringde om det var dags för en heldagsutflykt med klassen. Den där underbara glädjen som försvinner någonstans på vägen i alltför många människors liv. När man är tillfredställd med att ha en bulle, en yoghurtburk och en Festis med sig i ryggsäcken. Då bussen bara ska åka till en plats som ligger någon mil från skolan och närmiljön. Man njuter av att ha bästisen på sätet bredvid sig. Det stora äventyret ligger runt hörnet och bara väntar på att bli upplockat.
Den skrivande sidan av mig fiskade efter fler detaljerade beskrivningar om nattdrömmen. Eller var det den beskyddande pappan som värnade om sin förstfödda dotter? Båda bor i samma kropp. Jag fick en kort stund i köket innan övriga familjemedlemmar vaknade till liv.
”Vad gjorde ni tillsammans, du och Erik i drömmen?”
”Vet inte men det var en mysig känsla. Inte som när jag var liten och gick i förskolan. Då jag gick hand i hand med Jaylord.”
”Du blev retad då. De som retade er var bara avundsjuka.”
”Ja. Antagligen. Vi slutade efter en gång. Gjorde det bara i smyg. Då drömde jag ofta om honom på nätterna. Varför drömmer jag olika nu?”
”Din hjärna utvecklas i takt med att du blir äldre. Minnet blir större. Du lär dig mer. Får större erfarenhet helt enkelt”, svarade jag levnadsvant.
Jag tittade på köksklockan, försökte med en bedjande blick stanna livet. Jag njöt över denna ljuvliga individ som är så omtänksam och samtidigt så sårbar mot orättvisor. Jag önskade att jag kunde lova henne ett underbart liv. Samtidigt ville jag inte att hon skulle bli äldre i nästa egoistiska tanke.
”Erik är så bra. Han retas inte. Varken med killar eller tjejer. Han är duktig på allt. Både i matte och på idrotten. Hans lag vinner alltid. Alla vill vara med hans lag. Sedan är han som jag. Slår sig stup i ett. Gråter inte. Grimaserar bara och fortsätter som vanligt”, bubblade Jennifer.
”Det låter som en toppenkille. Du får bjuda hem honom.”
Jennifer fick en rynka i pannan.
”Tror du att han drömmer om mig?”
”Kanske det. Eller så drömmer han om monstrerna från Finland. Undrar om han kom till sin mammas och pappas säng som du efter melodifestivalen?”
Jag pussade Jennifer på kinden och önskade henne en trevlig utflykt. Inombords tänkte jag mycket djupare än så.

Timmarna gick. Klockan blev två och skolbussen anlände. Jennifer hann knappt innanför dörren förrän hon kastade sin ryggsäck och rusade till mitt kontor.
”Pappa! Pappa! Fröken delade ut nya snällappar. Gissa vem som fick mitt namn?”
”Kan det vara ett pojknamn på fyra bokstäver?”
”Duktigt pappa.”
”Hann Erik göra något bra?”
”Han sa att jag var snäll. Jag tror att han menade det också.”
”Givetvis. För du såg väl inga fingrar i kors?”
”Jag vågade inte tit… fröken har sagt att vi inte får ljuga”, sa Jennifer med bestämd röst.

GRATTIS KERSTIN NILSSON!

I var och en av dessa fyra texter finns gömt ETT välkänt ordspråk. Den som får flest rätt snabbast vinner en trisslott. Ni får bara en chans var att lämna kommentar. Numrera ordspråken. Annars antar jag att det första är svaret på uppgift ett osv. Klockan 22.00 ikväll stänger jag slussen.
Så där stod det i spelreglerna igår morse. Jag fick ett snabbt svar efter två timmar. Alltför snabbt. Ingen annan verkade ha sett fadäsen. Kerstin måste ha slarvat när hon bytte svaren och därmed bara hade två rätt. Nästa person skrev endast två svar. De som Kerstin hade vänt. Båda rätt. Jag trodde att någon skulle utnyttja chansen och skaffa sig fyra rätt. Det hände inte. Därmed vann Kerstin med sina två rätt på snabbaste tid. Här kommer de rätta svaren.

ETT: Kvaliteten hos ett genom extraktion av animaliska och/eller vegetabiliska komponenter i genom upphettning aktiverat fluidum framställt nutritivt preparat förhåller sig omvänt till numerären hos den i produktionen engagerade kulinariskt skolade personalen.
Rätt svar: Ju fler kockar desto sämre soppa.

TVÅ: Verbal expansion förenas ofta med ett objektivt sett ringa format på planeten Tellus.
Rätt svar: Stor i orden men liten på jorden.

TRE: En visuellt handikappad feminin individ av de domilicerade formerna av arter av släktet Gallus kan undantagsvis excellera i lokaliserandet av liten enhet av ceralt födoämne.
Rätt svar: Även en blind höna kan (ibland) hitta ett korn.

FYRA: Personer, vilka residera i arkitektoniska kreationer av en metastabil, transparent smältprodukt av övervägande kiselsyra, böra iakttaga abstinens ifråga om utnyttjandet av smärre petrologiska enheter som projektiler.
Rätt svar: Man ska inte kasta sten i glashus.

Tävlingsschema:
Tävling:                             Varför?                              Vinnare
I vilken stad… statyn         Hundra inlägg                     ”Bosse Lidén”
Gömda ordspråk               Sex månader                     Kerstin Nilsson
Hemligt                             10 000 visningar
Tipstävling

Ps. Det kommer ett fredagskåseri senare under dagen. Titeln är ”En dröm av guld”.

Min blogg fyller sex månader idag

Detta firas med en tävling. Hoppas att jag slipper skrapa trisslotten själv denna andra gång också. Jag har ingen lust att bli miljonär en gång till. Folk kan bli avundsjuka på mig. 😀

I var och en av dessa fyra texter finns gömt ETT välkänt ordspråk. Den som får flest rätt snabbast vinner en trisslott. Ni får bara en chans var att lämna kommentar. Numrera ordspråken. Annars antar jag att det första är svaret på uppgift ett osv. Klockan 22.00 ikväll stänger jag slussen. Jag kommenterar inget innan dess.
Imorgon kommer de rätta svaren och förhoppningsvis namnet på en vinnare denna gång. Lycka till!!!

ETT: Kvaliteten hos ett genom extraktion av animaliska och/eller vegetabiliska komponenter i genom upphettning aktiverat fluidum framställt nutritivt preparat förhåller sig omvänt till numerären hos den i produktionen engagerade kulinariskt skolade personalen.

TVÅ: Verbal expansion förenas ofta med ett objektivt sett ringa format på planeten Tellus.

TRE: En visuellt handikappad feminin individ av de domilicerade formerna av arter av släktet Gallus kan undantagsvis excellera i lokaliserandet av liten enhet av ceralt födoämne.

FYRA: Personer, vilka residera i arkitektoniska kreationer av en metastabil, transparent smältprodukt av övervägande kiselsyra, böra iakttaga abstinens ifråga om utnyttjandet av smärre petrologiska enheter som projektiler.