Jag vet vad vi gör

”Jag vet vad vi gör. Vi tar in på hotell i Halmstad.”
”Du skämtar väl?”
”Nä. Varför inte?”
”Ta in på hotell i Halmstad. Fem mil härifrån. I min gamla stad. Aldrig i hela mitt liv att jag ska betala flera tusenlappar för att…”
Det sägs att det tar lite tid att förankra nya saker i mitt huvud. Solveig börjar bli van. Hon får ofta sina idéer när hon har lov från sitt lärarjobb. När hon varvat ner. Då dyker de upp. Gärna inredningstankar. Möblera om tankar. Köpa nya kläder till väggarna. När jag äntligen hittat till TV-soffan och den värsta ryggvärken från att flytta tolv Billyhyllor fulla med böcker till andra sidan väggen och sedan tillbaks igen har klingat av. Då händer det.
”Jag skulle bara se. Det blev inte bättre. Men om vi sätter Billyhyllorna därborta istället.”
Skojar du med mig eller med min rygg?”
Jag måste hålla med. Hon borde blivit inredningsarkitekt. Det blir alltid bättre och trevligare när hon lekt färdigt. Hon har sinne för detaljer. Men för mitt goda ryktes skull måste jag gnabba mot en stund. Helst när jag lärt mig att känna igen signalerna.
”Jag har tänkt på en grej…”
”Nej!” Brukar jag alltid för syns skull utbrista innan hon kommit vidare i texten och samtidigt hålla för bägge öronen. ”Vill inte höra. Vill inte höra.”

Den första gången förslaget om hotellnätter i Halmstad dök upp var det av ett speciellt skäl. Vi skulle kunna hälsa på och hjälpa min mamma som låg på ett sjukhem lite extra, för att slippa åka fram och tillbaka flera gånger på helgen. Det var under den mörka årstiden och ljuset försvann rätt fort från himlen. Mina tre damer passade på att göra Halmstad city några timmar. För att ha extra trevligt parkerade de mig på hotellrummet. Hotellfönstret låg inåt en liten mysig gård nära centralen. Runt om hotellet fanns det flera fyravåningshus. Nästan direkt gick min nyfikenhet och fantasi igång. I den mjuka fåtöljen satt jag och spanade och började mer och mer trivas i min roll. Snabbt drog jag jämförelser med James Stewart i Alfred Hitchcocks ”Fönster mot gården”. Inte så att jag slängde mig nerför hotelltrappan för att bryta benet eller stack och köpte en kikare men ni som sett filmen förstår vad jag menar. Jag spanade. Behövde ingen bok, tidning eller något spel på telefonen. Jag hade allt i mitt vuxna dockskåp. Vilken sekund som helst skulle något superintressant inträffa. Hände det inget så fantiserade jag vilt. Ju mörkare det blev utomhus ju bättre såg jag vilka som var hemma och vad de gjorde i de rum som hade tänt. Människor kom hem från jobbet. En del hade hämtat sina barn. Jag såg hur de lyfte av dem från cykelsitsen. Jag försökte sedan gissa i vilket fönster som det snart skulle tändas en lampa. Började tävla med mig själv. En gammal tant tände en stark lampa vid en lässtol. Hon satt med något slags förstoringsglas och kämpade antagligen med texten. Ett yngre par började pussa på varandra. Han drog av henne tröjan och de gled iväg till ett annat rum. Ett rum åt andra hållet. Och där till vänster var det visst ett annat par. Fast de två kunde inte vara lyckliga. Vänta lite. Knuffade han inte på henne? Jag spände blicken. Funderade på om jag skulle ringa polisen eller avvakta. De låg definitivt inte på samma våglängd. Tur att de särade på sig och just nu befann sig i två olika rum. Mannen höll på med något i köket. Tänk om det var en skarp köttkniv. Jag spanade mot huset till vänster. Det var inte lätt att välja. Inga reklamavbrott. Vad gulligt. Två äldre människor dansade omkring i ett rum. De såg samspelta ut. Undra´ vad det var för låt. Hur länge de varit gifta. Under deras lägenhet strosade en man med en kalaskula runt naken. Byt kanal Bosse. Takvåningen. Läckert med snedtaket. Där skulle jag ha velat bo. Något slags fest pågick. Ballonger fastknutna lite överallt. Tvärt vände jag blicken igen till det bråkande paret. Såg mannen gå in till tjejen. Vänta. Höll han inte något bakom ryggen? Köttkniven? Hon backade inte. Höll fram en hand. En försoningspresent? Något litet försvann in i hennes hand.
Klick. Klick som i ordet stör. Hotelldörren bakom min rygg öppnades med kortet.
”Pappa. Titta vad jag köpt.”
”Har du haft det tråkigt gubben? Här får du en present. Hoppas att du vinner en miljon.”
”Tråkigt. Jag har haft det bästa sällskap.”
”Tog du inte i lite väl mycket nu. Eller var det blondinen vi mötte vid hissen?”
”Pinsamt. Hann hon inte iväg. Jag såg er komma genom fönstret och…”
”Vill du att vi ska gå igen?”
”Jag ska fundera på det. Vänta!” jag höjde avvärjande på en hand. ”Det är lugnt. De kysser varandra nu.”
”Du har väl inte suttit och spanat på folk? Vi kommer att bli vräkta.”
”Nejdå. Jag är alltid försiktig när jag är på uppdrag.”
”Nästa gång stannar du hemma. Du är värre än den där Wallander.”
”Han finns inte på riktigt.”
”Va! Kom det från din mun?”
”Det kom i alla fall inte från Lisa Fremont eller Grace Kellys mun.”
”Vilken Lisa?”
”Hissblondinen. Du får inte slänga den kudden. Kan vara hotellchefens älsklingskudde.”

Vi gjorde fyra sådana hotellresor till Halmstad. Bodde två gånger på detta hotell och lika många gånger på ett hotell vid Norre Katts park. Riktigt trevligt att vara turist i sin gamla barndomsstad. Bara att få komma ner till ett välförsett frukostbord är guld värt. Dessutom brukar alltid jag och Lizette utforska varje millimeter på de hotell vi bor på. I smyg. Ibland gör vi riktiga fynd.

I förra veckan handlade det inte om några fem mil till Halmstad. Den här gången skulle vi kombinera med flera ärenden. Först lämnade vi av våra flickor på landet. För första gången i sitt liv skulle de bo ensamma utan några vuxna en hel mörk höstnatt. Resten av tiden fanns det vuxna i villan. Spännande såklart. Sju tjejer som inte träffats på ett tag. Antagligen lugnare i en hönsgård. Över sjuttio timmars kackel och säkert lite spackel. 🙂
Det är lika bra att vi tränar på att vara två igen. Snart sluter sig cirkeln…