Vad orättvist livet kan vara. När jag föddes fanns det bara en av de fyra kvar. Morfar, farfar och farmor hade redan gått bort. En stor orsak var att jag var ett så kallat sladdbarn. En eftersläntrare. Ändå var inte min mamma lastgammal, bara trettiotre år. Själv tyckte hon kanske att hon kommit till åren, med tanke på att min syster kommit till världen när min mamma Sofia endast var arton år.
Min mormor var jag stolt över. Vi hade mycket gemensamt hon och jag. Hade mormor fått leva längre hade listan blivit lång. I efterhand har jag förstått att vi var lika när det gällde mycket. Vi gillade båda att läsa, skriva berättelser, dikter, tävlingar, korsord, tippa olika sorters tips, sport, naturen och att fundera över olika saker. Jag minns hur vi brukade sitta i vårt kök när hon sov över hos oss. Ingen av oss sov speciellt många timmar på nätterna. Hon hade säkert ont någonstans. Kanske var det kärlkrampen som trilskades. Jag har inte glömt den stora plastpåsen med olika burkar som hon alltid hade med sig. Som barn var jag fascinerad av de olika färgerna på tabletterna som påminde om godis.
Konversationen var svårare på nätterna. Då hade mormor tagit ur sina löständer och orden sluddrade. Jag kunde sitta tyst länge och stirra på tänderna i vattenglaset. Mer spännande än om det simmat omkring en guldfisk. Vi hade det trivsamt även när vi var tysta. Annars viskade vi för att inte väcka de sovande i huset. Då fanns det en stor risk att jag åkte i säng.
Hanna Elisabeth Lidén var hennes fullständiga namn. Hon bodde i ett litet samhälle i Småland. Hade gift sig med urmakaren och guldsmeden Axel Lidén. Hanna var utbildad småskolelärarinna och hade gått på seminariet i Borås. Det blev bara några års tjänstgöring som fröken. Sedan kom fyra barn inom en ganska snabb tidsperiod och Hanna blev hemmafru. Denna syssla började hon snart kombinera med sitt nya jobb som skedde inom hemmets väggar. Televerket beslutade att den lokala stationen var lämplig att inhysa på andra våningen i Axel och Hannas stora hus. Hanna blev telegraf-föreståndarinna. Denna långa titel bar hon tjugofyra timmar om dygnet. De åren när det var som mest att göra hade hon ett tiotal anställda samtidigt. De flesta unga kvinnor. Antagligen var det arbetstiderna som gjorde att Hanna sov så dåligt på äldre dagar som pensionär. Hon var van vid att vara tillgänglig alla dygnets timmar. Hanna var även aktiv både inom Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Där fick hon nytta av frökentakterna när hon ansvarade för söndagskolorna.
En eftermiddag hade jag varit hemma hos en lite äldre kompis som hette Paul. På hans pojkväggar satt lättklädda damer upptejpade. Det var posters från Fibban. (FIB-Aktuellt) Jag vet inte vad jag tänkte om det. Det var ännu så länge en främmande värld för mig. Denna eftermiddag uppstod en tävling mellan Paul och mig när han började skryta om sin mormor. Hur snäll och givmild hon var. Min medfödda tävlingsinstinkt väcktes till liv. Jag kontrade med min mormors förträffligheter. Antagligen tog jag i för mycket och lämnade sanningens land ibland. Jag minns inte. Vad jag däremot aldrig kommer att glömma var den korta cykelfärden hem. Mina känslor för min mormor växte för varje pedaltag. Det var som hon satt på min pakethållare. Som om vi var ett. Det måste ha handlat om den finaste och renaste kärlek som kan nås mellan två människor, två generationer från varandra. Mina åttaåriga känslor var rena och ännu opåverkade av tidens tand.
När jag kom in i vårt radhus var jag kvar i detta lyckliga tillstånd. Jag såg att mamma satt i gungstolen i vardagsrummet när jag dansade på moln fram till henne.
”Mamma får jag ringa till mormor? Jag måste berätta en viktig sak.”
”Bosse kom hit.”
Mamma öppnade famnen för mig. Ovant för åldern kröp jag upp med framsidan vänd mot henne.
Det var inte orden som kom först. Det var blicken i mammas ögon som var som en öppen bok. Jag såg att hon gråtit. Det fanns våta spår på kinderna och ögonen var röda. I efterhand förstår jag att mamma kämpade med att hitta de rätta orden medan min kropp spände sig. Så kom orden som jag redan gissat mig till.
”Mormor har farit till himlen. Hon dog i natt.”
”Nej. Det går inte. Mormor slog Pauls mormor med hästlängder”, svarade jag helt osammanhängande.
Något brast inom mig. I min besvikelse önskade jag det fulaste jag kom på. Det borde ha varit Pauls mormor…
Bloggäventyr med Bosse Lidén 