Min mormor och jag

Vad orättvist livet kan vara. När jag föddes fanns det bara en av de fyra kvar. Morfar, farfar och farmor hade redan gått bort. En stor orsak var att jag var ett så kallat sladdbarn. En eftersläntrare. Ändå var inte min mamma lastgammal, bara trettiotre år. Själv tyckte hon kanske att hon kommit till åren, med tanke på att min syster kommit till världen när min mamma Sofia endast var arton år.

Min mormor var jag stolt över. Vi hade mycket gemensamt hon och jag. Hade mormor fått leva längre hade listan blivit lång. I efterhand har jag förstått att vi var lika när det gällde mycket. Vi gillade båda att läsa, skriva berättelser, dikter, tävlingar, korsord, tippa olika sorters tips, sport, naturen och att fundera över olika saker. Jag minns hur vi brukade sitta i vårt kök när hon sov över hos oss. Ingen av oss sov speciellt många timmar på nätterna. Hon hade säkert ont någonstans. Kanske var det kärlkrampen som trilskades. Jag har inte glömt den stora plastpåsen med olika burkar som hon alltid hade med sig. Som barn var jag fascinerad av de olika färgerna på tabletterna som påminde om godis.
Konversationen var svårare på nätterna. Då hade mormor tagit ur sina löständer och orden sluddrade. Jag kunde sitta tyst länge och stirra på tänderna i vattenglaset. Mer spännande än om det simmat omkring en guldfisk. Vi hade det trivsamt även när vi var tysta. Annars viskade vi för att inte väcka de sovande i huset. Då fanns det en stor risk att jag åkte i säng.

Hanna Elisabeth Lidén var hennes fullständiga namn. Hon bodde i ett litet samhälle i Småland. Hade gift sig med urmakaren och guldsmeden Axel Lidén. Hanna var utbildad småskolelärarinna och hade gått på seminariet i Borås. Det blev bara några års tjänstgöring som fröken. Sedan kom fyra barn inom en ganska snabb tidsperiod och Hanna blev hemmafru. Denna syssla började hon snart kombinera med sitt nya jobb som skedde inom hemmets väggar. Televerket beslutade att den lokala stationen var lämplig att inhysa på andra våningen i Axel och Hannas stora hus. Hanna blev telegraf-föreståndarinna. Denna långa titel bar hon tjugofyra timmar om dygnet. De åren när det var som mest att göra hade hon ett tiotal anställda samtidigt. De flesta unga kvinnor. Antagligen var det arbetstiderna som gjorde att Hanna sov så dåligt på äldre dagar som pensionär. Hon var van vid att vara tillgänglig alla dygnets timmar. Hanna var även aktiv både inom Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Där fick hon nytta av frökentakterna när hon ansvarade för söndagskolorna.

En eftermiddag hade jag varit hemma hos en lite äldre kompis som hette Paul. På hans pojkväggar satt lättklädda damer upptejpade. Det var posters från Fibban. (FIB-Aktuellt) Jag vet inte vad jag tänkte om det. Det var ännu så länge en främmande värld för mig. Denna eftermiddag uppstod en tävling mellan Paul och mig när han började skryta om sin mormor. Hur snäll och givmild hon var. Min medfödda tävlingsinstinkt väcktes till liv. Jag kontrade med min mormors förträffligheter. Antagligen tog jag i för mycket och lämnade sanningens land ibland. Jag minns inte. Vad jag däremot aldrig kommer att glömma var den korta cykelfärden hem. Mina känslor för min mormor växte för varje pedaltag. Det var som hon satt på min pakethållare. Som om vi var ett. Det måste ha handlat om den finaste och renaste kärlek som kan nås mellan två människor, två generationer från varandra. Mina åttaåriga känslor var rena och ännu opåverkade av tidens tand.
När jag kom in i vårt radhus var jag kvar i detta lyckliga tillstånd. Jag såg att mamma satt i gungstolen i vardagsrummet när jag dansade på moln fram till henne.
”Mamma får jag ringa till mormor? Jag måste berätta en viktig sak.”
”Bosse kom hit.”
Mamma öppnade famnen för mig. Ovant för åldern kröp jag upp med framsidan vänd mot henne.
Det var inte orden som kom först. Det var blicken i mammas ögon som var som en öppen bok. Jag såg att hon gråtit. Det fanns våta spår på kinderna och ögonen var röda. I efterhand förstår jag att mamma kämpade med att hitta de rätta orden medan min kropp spände sig. Så kom orden som jag redan gissat mig till.
”Mormor har farit till himlen. Hon dog i natt.”
”Nej. Det går inte. Mormor slog Pauls mormor med hästlängder”, svarade jag helt osammanhängande.
Något brast inom mig. I min besvikelse önskade jag det fulaste jag kom på. Det borde ha varit Pauls mormor…

Annonser

16 thoughts on “Min mormor och jag

  1. Så vacker hyllning till din mormor. Små pojkhjärtan har stora rum att behålla minnet av det som är väsentligt i livet. Det har du visat nu. Kram

  2. Som jag skrev tidigare … en helt underbar text! Den rymmer så mycket kärlek och jag förstår dig. Min mormor var väldigt betydelsefull för mig med! Hon var den enda som fanns kvar – alla de andra hade dött innan jag förstod var mor/far-föräldrar betydde.

    Kram!

  3. Hej, vad kul att du tittade in hos mig. Nej jag skriver inte och jag läser fortfarande lika mycket, men jag började ofta med nya böcker innan jag hann skriva om den jag läst och till slut kom jag inte ihåg exakt vad jag hade tyckt och tänkt…

    Fint skrivet om din mormor och jag kan säga att jag förstår din reaktion – helt normal för en åttaåring

    • Jag läste vidare efter att jag skickat iväg min kommentar. Kul att både se att vi hade läst flera samma titlar och även att vi delade smak och betyg om jag själv hade satt något på böckerna.
      Tack för att läste och välkommen tillbaks. Med eller utan de häftiga bowlingskorna. 😉

    • Tusen tack. Måste erkänna att jag själv blir mest glad när jag läser att en författare och skribent fäller tårar över min text. Fast om du läser ett kåseri vill jag såklart att du ska skratta. 😀

  4. Hej! När jag läste överskriften förstod jag att nu handlar det om någon i min i lilla by. Jag ser din mormor framför mig bakom disken i guldsmedsaffären.Jag tror det är något speciellt med mormödrar! Såååå fint skrivit om din lilla mormor.

    • Tack ska du ha Kristin. Det stämmer säkert. Det är något speciellt med mormödrar. Jag har ju heller inget annat att jämföra med. Min farmor var visst en riktigt snäll människa som dog på tok för tidigt. Ha det så bra i den mysiga byn.

  5. Vacker text med kännbar värme!
    Hälsar en nytillkommen läsare och bloggvän?
    Må så gott i novembermörkret..

    • Tack så mycket. Lite komiskt är faktiskt att min mormors närmaste granne hette just Fru Fransson. Dessutom tänkte jag nästa torsdag lägga in ett oskyldigt kärleksminne av en helt annan fröken Fransson.
      Jag har sett ditt namn lite här och där och la för någon vecka sedan in dig som favorit. Lätt val med tanke på söndagens lakritsglass. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s