En tävling om gammalt

Jag ser fram mot att träffa min svärfar. En trevlig man som alltid ställer upp. Han har blivit gammal och har svårt att gå till den lilla kvartersaffären. När vi besöker honom gör vi mer än gärna ett besök i närmaste affär. Som turist tycker jag det är intressant att ta mig en titt på hyllorna och i diskarna. Som gammal idrottsman utmanar jag med nöje min fru på en intern tävling.
”Jag skäms. Du måste lova mig att göra det diskret”, vädjar Solveig.
”Jag lovar. Först till tio vinner. Vi redovisar när vi kommer hem.”
”Inga skratt. Inga stora gester. Du lovar?”
”Jag ska röra mig som en gipsgubbe. En lätt hostning är signalen för en samlad poäng.”
”Jag borde gått själv”, muttrar Solveig och ser sig ängsligt omkring.
”Och låta mig missa ögonblicket?”
Utanför entrén stöter vi på en gammal klasskamrat till Solveig. Damerna pratar om tider som flytt. Jag sätter på en intresserad ansiktsmask. Under tiden förbereder jag mig för månadens fight. Efter lekis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet kan vi äntligen glida innanför entrédörren. Medan Solveig tar en vagn greppar jag snabbt tag i ett paket kex. Jag läser på bäst före datumet och konstaterar att det bara är tre månader för gammalt. Vid mjölken är det julafton för min fru.
”Bara en poäng för varje produkt”, viskar jag.
”Det sa du inget om”, svarar Solveig som till slut får tag på två paket mjölk längst in, som har gårdagens datum som bäst före.
Ingen plats går säker. I frysdiskarna hittar jag fiskgratänger som är över ett år gamla. En gammal tant med tjocka glasögon norpar en svart banan som skiftar en aning åt gult framför min utsträckta hand. Jag som så hemskt gärna ville hålla klenoden i fruktavdelningen. Jag hade ställt in mig på att leka Peder Lamm och värderat rariteten från olika aspekter. ”Det rör sig om en upplaga från Centralafrika, tidigt 50-tal. Det ser man på den sirliga böjningen i skalet”. En mörkbrun skrynklig paprika blir plåster på såren. En röd paprika på hyllan ser vilsen ut bland sina mindre röda kompisar. Det syns att glassen har blivit omfryst ett par gånger. Glasspinnarna har ändrat form och papperet blivit isigt på utsidan. Man måste skrapa av ett tjockt lager is innan det går läsa vilken smak som döljer sig i paketen. Som gjort för en annan tävling. ”Vem hittar snabbast ett halvliterspaket med nougatglass? Ta med fingervantar till tävlingen.” Grå salta fiskar i avdelningen lösgodis får min mage att sända iväg äckelsignaler. En bit bort blir jag frestad att skaka på en Colaflaska. Antagligen ofarligt. Även kolsyra måste ha en begränsad livslängd. Kanske har det istället bildats någon ny outforskad gas i flaskan. Det var länge sedan de hade den typen av flaska, tänker jag filosofiskt.
Solveig glider upp vid min sida. ”Tio”, viskar hon med glitter i de gröna ögonen.
”Mjölken?”
”Nix pix. Mitt samvete är renare och vitare än så. Stackars de äldre som har dålig syn”, säger hon och blicken ersätts av något vemodigt.

Utan fler ord smittar vemodet av sig till mig när vi kommer ut från affären. Med ens är tävlingen inte rolig längre. Det finns en besk smak i munnen. Samvetet tynger mer än varorna i plastkassarna. Förlorarna i vår banala tävling är egentligen alla äldre människor som inte har möjlighet att ta sig till de affärscentrum som växer upp överallt i en kommun. Gemensamt för dessa är att de alltid tycks ligga ocentralt för människor som saknar bil och friska ben. Nu tvingas de gamla både att betala mer för sin mat och dessutom får de sämre kvalitet om de inte vill besvära någon om skjuts. Vi sköljer ner de dystra tankarna med en dags gammal mjölk. Snart har svärfar fått oss på bättre humör.
”Tänk när man drack ljummen mjölk direkt från spannen. Det var tider det.”
Utan att staka sig en enda gång sjunger han sedan ett skillingtryck med 15 verser om en piga som skulle ut och mjölka för första gången…