Mamma räddade mitt liv

Så snabbt ett barnliv kan slockna. Jag var sex år och blå i ansiktet. Det hade gått fort, rörde sig bara om några få sekunder. Trots mina kippande försök kom det inget syre till mina lungor. Vägen var blockerad. Vilken panik som utspelade sig inom mig. Samtidigt spelades en inre film med sekvenser från alla mina sex barnår upp i ett rasande tempo i mitt huvud.

Jag hade likt den bäste spion kört med dubbelspel. I sanningens namn hade jag ljugit. Inte en gång. Utan två gånger. Rakt upp i ansiktet på två av de kvinnor jag tyckte bäst om i hela världen och till och med för en mormor som var söndagsskolefröken.

En festlig middag stod framdukad på linneduken i stora Salen hos mormor fast vi bara var två till bords. Kyckling, potatis, kokta ärtor och morötter och andra godsaker i olika skålar. Pommac till dryck. Festligt värre. Läsk fick jag annars inte till vardags hemma. Jag hade ensam tagit rälsbussen de sex milen en stund tidigare. Mamma hade vinkat av mig på perrongen i Halmstad och mormor hade tagit emot mig en timme senare.
”Är det säkert nu att du får äta direkt på benet?”
”Det får jag hemma för mamma.”
”Kanske bäst att jag ringer till Halmstad.”
”Ia vill inte ha. Jag och Dan turas om. Pappa får alltid.”
Frestelsen hade blivit för stor. Vittnena för få. Jag hade avundsjukt sett på när pappa och storebror Dan lindat hushållspapper om kycklingbenen. Inte en gång. Flera gånger. Hur de glupskt slitit av köttet där de höll i benet med fingrarna. Själv satt jag med det vita köttet som mamma omsorgsfullt skurit i små bitar.
”Säkert nu?”
Mormor frågade en sista gång. Fortfarande fanns det en liten smal krokig väg tillbaks för hennes yngsta dotterson. Men grabben stod envist på sig. Hon gav med sig till slut. Trodde antagligen att Sofias yngste son var en pålitlig prick.
Jag kände mig mäkta stolt där jag satt i den rymliga Salen och åt på det nya spännande vuxna sättet. Det smakade inte det minsta dåligt samvete. Föresten var det mer en vit lögn. Livet lekte när stängda dörrar hade öppnats på vid gavel. Jag fantiserade om att det var en stor fest med mycket folk när jag tittade upp mot kristallkronan som glänste så vackert. Jag lyfte mitt glas till en skål för livet.

När det var dags för söndagsmiddag på hemmaplan vände jag på steken. Jag berättade om att jag minsann fått äta kycklingben i handen hos mormor. Precis som när man har en slickepinne i munnen.
”Är det sant att du fick det för mormor?”
”Ja. Bombis. Ring och kolla”, la jag självsäkert till.
Vad skönt det var att slippa ljuga. Det var på tiden att storebror Dan blev utan. Han kunde gott hålla till godo med en vinge. Så stor jag kände mig där jag satt i det lilla köket och smaskade på ett kycklingben. Än idag kommer jag exakt ihåg hur bordsplaceringen var i detta ögonblick. Jag mot köksdörren, pappa till vänster, bror och syster i soffan och mamma skulle sitta till vänster. Nära diskbänken och ugnen. Nu höll hon på med något smaskigt hon förberedde till efterrätt.

Något gick snett i köket. En senig köttslamsa slank med in i munnen och satt sig på tvären i mitt svalg. Mina desperata försök att svälja och hosta gick om intet. Det sistnämnda gav bara ett dovt ljud ifrån sig. Än idag minns jag pappas, Dans och Ias förvånade ansiktsutryck. Någon av mina äldre syskon kläckte ur sig något.
”Vad sysslar du med? Ät som folk.”
Jag var inte i stånd att svara. Inget ord skulle heller kunna passera mina läppar. Jag förstod det inte själv, varför det inte gick att andas och prata. Åldern och tiden räckte inte till. Jag försökte istället meddela mig med resten av överkroppen. Det rörde sig inte om några större rörelser. Chocken hade snabbt slagit till. Nu handlade det bara om sekunder innan familjen hade minskat i levande varelser från fem till fyra.
Mamma stod kvar vid diskbänken med ryggen mot oss. Än i dag tror jag att hon hade ett sjätte sinne i sitt liv. Hennes farmor var känd för sina kontakter med andevärlden. Varför skulle mamma annars just då vänt sig om fast hon inte var klar med sin uppgift? Det skramlade till på köksgolvet när mamma slängde ifrån sig det hon höll i. Blixtsnabbt insåg hon tidsbristen och händelseförloppet. Min ansiktsfärg skvallrade om att det var mer än bråttom.
”Bosse har kanske satt i halsen”, sa pappa klarsynt från sin köksstol.
Min hurtiga mamma handlade på impuls när hon tittade på mitt blåa ansikte och mina stirrande pupiller. Utan att tveka tog hon till pincettgreppet och stack ner pekfingret och tummen i min hals. Slet loss slamsan och passagen var åter fri.

Min räddningsängel la den otäcka långa slamsan på köksbänken. Den låg kvar när vi oväntat fick middagsfrämmande en liten stund senare. Fascinerad stod jag på tå och tittade en lång stund på dödsslamsan innan jag gick med på att förpassa den till slaskkorgen. Skälet var att jag ville göra upp med mitt gamla liv. Innan jag startade mitt andra liv. Ett liv utan lögner. Det hade jag dyrt och heligt lovat min räddande ängel.

”Jag vill aldrig att du ljuger för mig mer. Förstår du? Du kunde ha dött”, sa mamma vid sängkanten och släckte min läslampa.
Det fanns bara ett enkelt svar på frågan. Ändå kunde jag inte låta bli att möta upp med en motfråga.
”Kommer jag att få två födelsedagar nu?”
”Du kunde ha blivit helt utan”, sa hon och strök ömt bort håret från min panna. ”Nu ber vi Gud som haver.”

Annonser