Ibland är obesvarad kärlek starkaste minnet

Jag har massor av bilder och minnen kvar från olika tidpunkter i mitt liv. När som helst kan ett minne ploppa upp. Denna gång var det när jag hörde låten med gruppen The Bay City Rollers. Jag får pytteskinn när jag hör ”Give a little love”.
Av en slump råkade jag och en kompis befinna oss i stadsdelen Furet i Halmstad. Vi hade varit en sväng på Galgberget med våra cyklar och upptäckt en genväg hem. På Lärkvägen stod det två tjejer på trottoaren med badmintonrack i handen. Små kontakter knöts med dessa två söta blondiner. Vet inte vad öppningsrepliken var. Jag gissar på att jag lyckades charma till mig en match. Den ena tjejen skulle de flesta killar beskriva som en läckerhet. Inte konstigt alls. Hon blev årets Lucia något år senare. Hon var den som tog kommandot i duon. Men det var den andra som tilltalade mig. Jag har alltid haft min egen smak. Vi killar tramsade. Min kompis var lite mer omogen än jag. Den dominanta tjejen hängde på tåget. Hennes kompis sa inte så mycket. Efter att vi lätt slagit tjejerna i trädgårdsmatchen föreslog jag mixed. Jag fick ögonkontakt med rätt tjej. En diskret blinkning. En rodnad till svar. Stunden kändes splittrad. Flygande fjäderbollar, fladdrande tankar, parfymdoft, bruna ben, smygblickar och hormoner som ville ha sitt ord med i spelet. Jag sa tyst små uppmuntrande ord när det passade. Hon log så gulligt så jag blev varm i hela kroppen. Jag smälte när hon gjorde en gest med håret. Vi skrattade när vi slog på samma boll. Nästa gång slog ingen på bollen. Många tankar höll snabbmöte på kontoret. Då körde en nytvättad BMW in på garageinfarten. Ut klev en snygg välklädd kvinna med det blonda håret i en hästsvans. När hon vände sig mot oss med ett leende gled en isbit nerför min ryggrad. Syster Anita. Vår skolsköterska på skolan från fyran till nian. Både jag och Stefan fick brått.

Tre år senare kom jag in i villan på Lärkvägen. Det var en mörk decemberkväll. Lucia. Vi två satt och drack varm glögg och mumsade på pepparkakor. Min vän gick på toaletten. Jag satt ensam och njöt av stunden i gillestugan. Föräldrarna var hemma. De satt däruppe och såg på TV men ljudet hördes inte ner. I mina öron hörde jag refrängen som om det var igår. ”It´s a teenage dream. To be seventeen”. Jag släppte ner en handfull russin och lite mandel. Rörde tankspritt omkring i glöggmuggen med teskeden medan jag plockade fram badmintonmatchen från livets skafferi.
”Vad sitter du där ensam och ler åt Bobo?”
”Det skulle du bra gärna vilja veta. Vem ägde det här huset tidigare?”
”Hurså?”
”Det känns som om jag varit här i ett tidigare liv.”

Livet är fullt av sammanträffande. Visst hade jag gärna bytt ut Morgan mot Christina. Men hennes familj hade visst flyttat ut till Söndrum. Tänk att en träningskompis föräldrar skulle köpa just den villan. Häftigt. Jag hade bara fått gatunumret i telefon och visste inte innan jag cyklat dit att det var just det huset. Jag stod en bra stund på trottoaren och lät minnet leka med mig. Livet tar oss iväg på så många olika sorters resor. Jag uppskattade att få vara med på festen. Snarare efterfesten. Tre år senare… i en annan värld… men i samma vrå… 😉

Ps. Det är ett abrupt slut på inspelningen av låten de två sista sekunderna. Kanske passar det in i handlingen. Tänk er min hjärna just när jag ser vem som kliver ur den fina bilen. Det var många manliga personer i olika åldrar som gärna hade åkommor. 🙂

Annonser