Jag hann inte alltid

Hur dum får man bli? Jag hade precis fått min första cykel och lärt mig att cykla. Jag var en stolt sjuårig ägare till en ljusblå tvåhjuling.
På ett fotografi från den tiden ser jag att den egentligen var alldeles för stor för mig. Antagligen var det meningen att jag skulle växa i den. Det svartvita fotot, tagit i vår trädgård kunde blivit det sista på Sofias och Runes yngste son. Ett sådant där söndertummat kort som sågs av någon som hade ögonen fulla av tårar och en tung säck av sorg.
Jag tror på skyddsänglar. Vid min säng hade jag en tavla med en sådan ängel. Den vakade över två barn som gick på en trasig bro. Bilden fascinerade mig många gånger innan jag släckte min sänglampa. När jag blev äldre åkte tavlan ner i en låda, känslig som den var för kompisarnas ögon.
Det var inte så mycket trafik på den tiden, men visst kom det bilar om jag cyklade ut från vårt bostadsområde. Det var speciellt två farliga ställen över en stor väg som fängslade mig. Jag lekte att jag var Läderlappen som var ute på farligt uppdrag. Ofta var jag jagad. Ibland trodde jag på fullaste allvar att fienden fanns i bilarna som kom från höger och vänster när jag närmade mig en korsning. Det fanns bara ett sätt för mig att undkomma faran. Satsa allt på ett kort. Hann jag över vägen oskadd var fienden eliminerad.
Det gick bra under många hemliga uppdrag. Vissa fiender tutade ilsket på mig. Jag log då åt min odödlighet. Så kom dagen då något gick snett. Den röda bubblan (Volkswagen) hade en kvinnlig chaufför. Detta hann naturligtvis inte jag se när jag tog några kraftiga pedaltag. Tiden var för kort för det. Dessutom kom det en PV från andra hållet med en ännu farligare fiende från en annan planet.
Enligt två vittnen gjorde kvinnan ingen ansats till att bromsa. Hon körde i samma hastighet rakt på den cyklande pojken som flög några meter upp i luften innan han landade på rygg på asfalten. Ändå hävdade hon att hon sett den unga cyklisten.
Vad minns jag efteråt? Vet att jag fick hjälp av de två parkarbetarna som sett krocken. Tror dock att jag reste mig själv. Jag var en fighter ut i fingerspetsarna. Cykeln gick knappt att rulla. Det mesta var trasigt. Männen skrev på en lapp upp kvinnans telefonnummer som jag fick i min skrubbade hand. De undrade om jag behövde hjälp hem. Jag avtackade mig detta. Mumlade något om att jag var okej och att jag bodde nära. Varför ringde de inte direkt ambulans? Hur kunde de lämna ett sjuårigt barn ensam? På den tiden fanns ingen mobil i fickan. Hur lång tid tog det för mig att släpa mig hem? Minns bitar av promenaden med den trilskande cykeln som inte rullade rakt fram längre. Jag fick göra många stopp. Det värkte överallt i kroppen. Mest i huvudet. Jag var frånvarande och matt. Nu efteråt förstår jag att jag var i ett chocktillstånd och att jag säkert hade en hjärnskakning som hette duga.
Det blödde inte så mycket när jag äntligen kom hem. Istället hade jag otäcka runda märken långs hela ryggraden. Jag lyckades övertala mamma och pappa att jag bara behövde vila en stund. Jag var en duktig skådespelare på gott och ont. Mest ont. På avstånd hörde jag från sängen hur det diskuterades om jag ändå inte borde åka upp till sjukhuset för observation. Mamma ringde en väninna som jobbade på sjukhuset. Avgörandet kom när mamma kom in till mig en stund senare. Då drog jag ett skämt som löste upp hennes oro lite i hörnen.
”Det är bättre att ni tar cykeln till doktorn.”
Jag tror att jag lyckades trolla fram ett lagom stort leende i mitt bleka ansikte som fick henne att inte ringa till sjukhuset. Hade mamma haft körkort hade hon definitivt ringt. Hade det funnits sjukvårdsupplysningar hade jag inte kommit undan.
Pappa ringde till Volkswagen-kvinnan på kvällen. Lappen låg skrynklig i min byxficka. Aldrig hade jag hört min pappa så galet arg. Först trodde han inte sina öron. Kvinnan var inte det minsta intresserad av hur det var med mig. Frågade inte ens hur jag mådde. Däremot yrkade hon på ersättning för skador på bilen som pojken åstadkommit. Lackeringen var förstörd och en buckla var ny på ”Bubblan”. Hade inte parkarbetarna kommit till undsättning hade hon garanterat bara kört iväg från brottsplatsen. Dåtidens smitare.
Jag växte ifrån Läderlappen. Fick andra mer normala intressen. Något av dem hade en lång gullig hästsvans. Andra var mer runda till formen och olika stora. De studsade oftast om de var välpumpade.
Fortfarande kunde jag i många år, om jag vred på kroppen och tittade mig i hallspegeln med bar överkropp, helst en sommardag när jag var solbränd, tydligt se de runda fläckarna längs ryggraden. Likt vita fotspår efter den skyddsängel som var ledig, just den sekunden, när jag behövde den som bäst…