Jag hann inte alltid

Hur dum får man bli? Jag hade precis fått min första cykel och lärt mig att cykla. Jag var en stolt sjuårig ägare till en ljusblå tvåhjuling.
På ett fotografi från den tiden ser jag att den egentligen var alldeles för stor för mig. Antagligen var det meningen att jag skulle växa i den. Det svartvita fotot, tagit i vår trädgård kunde blivit det sista på Sofias och Runes yngste son. Ett sådant där söndertummat kort som sågs av någon som hade ögonen fulla av tårar och en tung säck av sorg.
Jag tror på skyddsänglar. Vid min säng hade jag en tavla med en sådan ängel. Den vakade över två barn som gick på en trasig bro. Bilden fascinerade mig många gånger innan jag släckte min sänglampa. När jag blev äldre åkte tavlan ner i en låda, känslig som den var för kompisarnas ögon.
Det var inte så mycket trafik på den tiden, men visst kom det bilar om jag cyklade ut från vårt bostadsområde. Det var speciellt två farliga ställen över en stor väg som fängslade mig. Jag lekte att jag var Läderlappen som var ute på farligt uppdrag. Ofta var jag jagad. Ibland trodde jag på fullaste allvar att fienden fanns i bilarna som kom från höger och vänster när jag närmade mig en korsning. Det fanns bara ett sätt för mig att undkomma faran. Satsa allt på ett kort. Hann jag över vägen oskadd var fienden eliminerad.
Det gick bra under många hemliga uppdrag. Vissa fiender tutade ilsket på mig. Jag log då åt min odödlighet. Så kom dagen då något gick snett. Den röda bubblan (Volkswagen) hade en kvinnlig chaufför. Detta hann naturligtvis inte jag se när jag tog några kraftiga pedaltag. Tiden var för kort för det. Dessutom kom det en PV från andra hållet med en ännu farligare fiende från en annan planet.
Enligt två vittnen gjorde kvinnan ingen ansats till att bromsa. Hon körde i samma hastighet rakt på den cyklande pojken som flög några meter upp i luften innan han landade på rygg på asfalten. Ändå hävdade hon att hon sett den unga cyklisten.
Vad minns jag efteråt? Vet att jag fick hjälp av de två parkarbetarna som sett krocken. Tror dock att jag reste mig själv. Jag var en fighter ut i fingerspetsarna. Cykeln gick knappt att rulla. Det mesta var trasigt. Männen skrev på en lapp upp kvinnans telefonnummer som jag fick i min skrubbade hand. De undrade om jag behövde hjälp hem. Jag avtackade mig detta. Mumlade något om att jag var okej och att jag bodde nära. Varför ringde de inte direkt ambulans? Hur kunde de lämna ett sjuårigt barn ensam? På den tiden fanns ingen mobil i fickan. Hur lång tid tog det för mig att släpa mig hem? Minns bitar av promenaden med den trilskande cykeln som inte rullade rakt fram längre. Jag fick göra många stopp. Det värkte överallt i kroppen. Mest i huvudet. Jag var frånvarande och matt. Nu efteråt förstår jag att jag var i ett chocktillstånd och att jag säkert hade en hjärnskakning som hette duga.
Det blödde inte så mycket när jag äntligen kom hem. Istället hade jag otäcka runda märken långs hela ryggraden. Jag lyckades övertala mamma och pappa att jag bara behövde vila en stund. Jag var en duktig skådespelare på gott och ont. Mest ont. På avstånd hörde jag från sängen hur det diskuterades om jag ändå inte borde åka upp till sjukhuset för observation. Mamma ringde en väninna som jobbade på sjukhuset. Avgörandet kom när mamma kom in till mig en stund senare. Då drog jag ett skämt som löste upp hennes oro lite i hörnen.
”Det är bättre att ni tar cykeln till doktorn.”
Jag tror att jag lyckades trolla fram ett lagom stort leende i mitt bleka ansikte som fick henne att inte ringa till sjukhuset. Hade mamma haft körkort hade hon definitivt ringt. Hade det funnits sjukvårdsupplysningar hade jag inte kommit undan.
Pappa ringde till Volkswagen-kvinnan på kvällen. Lappen låg skrynklig i min byxficka. Aldrig hade jag hört min pappa så galet arg. Först trodde han inte sina öron. Kvinnan var inte det minsta intresserad av hur det var med mig. Frågade inte ens hur jag mådde. Däremot yrkade hon på ersättning för skador på bilen som pojken åstadkommit. Lackeringen var förstörd och en buckla var ny på ”Bubblan”. Hade inte parkarbetarna kommit till undsättning hade hon garanterat bara kört iväg från brottsplatsen. Dåtidens smitare.
Jag växte ifrån Läderlappen. Fick andra mer normala intressen. Något av dem hade en lång gullig hästsvans. Andra var mer runda till formen och olika stora. De studsade oftast om de var välpumpade.
Fortfarande kunde jag i många år, om jag vred på kroppen och tittade mig i hallspegeln med bar överkropp, helst en sommardag när jag var solbränd, tydligt se de runda fläckarna längs ryggraden. Likt vita fotspår efter den skyddsängel som var ledig, just den sekunden, när jag behövde den som bäst…

19 thoughts on “Jag hann inte alltid

  1. Jag vill inte bli arg så här på morgonen.. men jag blir det.. jättearg! På Bubblakvinnan alltså, vilken svinig nonchalans.. mot ett barn.
    Man ska kunna fara fram i frihet och leka Läderlappen.. (fast kanske inte i vägkorsningar).. utan att livet ska vara i fara. Och precis som du skriver.. varför ringde ingen ambulans direkt?
    Sen tänker jag på att det är tur att de där skyddsänglarna finns och att det ibland är bra att de lämnar spår (”vita fotspåren”) efter sig.. så man minns.
    Ett märke kan innehålla så mycket minnen, så mycket rädsla, ilska, smärta och glädje.
    Än en gång Bosse, har du givit dina läsare en berättelse som både innehåller strålande sol, barnets glädje.. och scener när det brutala bryter in..
    Jag är väldigt berörd.. men näe Bosse, jag tänker inte gråta nu.. jag har just målat mina ögonfransar med ett rejält lager vattenlöslig mascara och ska precis gå ut..

      • ”Vemodigt vackert”.. Du ser för mycket romantiska film Bosse! Verklighetens gråtande kvinnor är mer åt det ”Helena Bergström brukar gestalta”-hållet.. å så vill man inte alls gå ut och se ut, när man just har ägnat 2½ minut av sin morgon åt att lägga en omsorgsfull makeup.

      • Etthundrafemtiosekunder! Det där skulle hela min kropp tycka om. Jag adopterar dig som min dotter. 😉
        Romantiska filmer. Jag lever med tre mjuka tjejer. Jag har fått mina doser inom andra genre i tidigare liv. Sedan kan man alltid gästblogga. 😉

  2. En fin historia ur ditt liv. Du skriver med humor om allvarliga saker och det låter som att du förlåter den där tanten.
    Men det gjorde säkert inte din pappa. Han fick säkert en vink om hur lätt det är att barns liv kan släckas lika fort som att blåsa ut ett ljus.
    Jag är en sån som hatar människor som kör bil med alkohol i kroppen. Hur många barn (även vuxna förstås) har inte mist livet för att en annan människa inte har vett i skallen? Vare sig före eller efter intag av stimulantia. Nu var det kanske inte så i ditt fall men som sagt… hon stannade inte kvar… varför? Det får vi aldrig veta.
    Kram

    • Trots min ringa ålder begrep jag aldrig varför hon inte bromsade när hon nu såg mig. 😦
      Jag kommer inte ihåg utseendet men jag minns hennes totala likgiltighet. Det var som om jag var ett störande moment i hennes vardag.
      Bilkörning och alkohol är för mig också en dålig kombination. Känner till flera episoder som gör mig illamående. 😦

  3. Du är jättebra på att skriva och formulera dig så det blir fängslande. Det var som en lite historia hela alltet. Hemskt att du blev påkörd och kvinnan inte ha de nån empati och känsla alls. Det verkar som att dom på den tiden brydde sig mest om se efter hur det gick med cykeln. Har varit med om nåt likande själv då jag blev påkörd av en motorcyklist som körde på mig när jag kom cyklande. När jag kom hem med däcket runt halsen och blåslagen så fick jag skäll för att min cykel var trasig 😦 hade behövt en kram och ett läkarbesök.

    Dom borde ha gått och ringt efter en ambulans när du blev påkörd. Du hade verkligen en skyddsängel för det hade ju kunnat gå illa.

    Nu har jag länkat till din blogg under just: Länkar

    Ha en fin dag
    MVH
    Malin

  4. Det var en otäck historia. Föregående kommentatörer skriver så bra, så jag ska kommentera något annat istället, den lille ungen som var så bra på att låtsas att det var okej. Jag var också bra på sådant. Jag låtsades bort en bruten arm en gång när jag var åtta-nio år. Inte förrän dagen därpå, efter att vi hade varit på kalas hos deras vänner, förstod mina föräldrar att det var ganska illa med armen, jag betedde mig väl konstigt, och tog med mig till akuten.

  5. Oj oj oj … det kunde ha slutat riktigt illa! Jag blir så upprörd inombords när jag tänker på damen med Folkan! Hade hon inget hjärta den damen? Jo för sin bil … men inte för en liten sjuåring, som kunde ha dött på kuppen! Förstår om din pappa använde sina brösttoner när han fick henne på tråden. Du påminner om hur jag själv är, jag har lätt för att bagatellisera när det gäller mig själv. Andra ger jag goda råd … Tur jag har en sjuksköterska som partner i mitt liv.

    Din historia kommer att stanna länge inom mig, det känner jag. Vår äldste son fick en cykel i julklapp på förmiddan och skulle få prova den helt kort. Han cyklade 3 min. bort till Konsum för att köpa nåt gott. När han åker därifrån passerar han en traktor, som plötsligt backar. Hur han hann hoppa av cykeln och släpa den med sig uppför snödrivan … det fattar vi inte. Pojken klarade sig oskadd men cykeln blev till skrot. Men den mannen hörde av sig och var mycket intresserad och förfärad. Jag fick liksom en flashback av din historia och ryser å er bådas vägnar.

    Tavlan du berättar om, den hade jag med. Den finns fortfarande att köpa!

    • Tack Sofia för de snälla orden. Det där var andra gången. Första gången var det en annan Sofia som hjälpte till. 🙂 Om du har tid finns det inlagt den 13 november under kategorin Kåserier med rubriken ”Min mamma räddade mitt liv”. Skyddsänglar har ställt upp för mig flera gånger. Tur det. Annars hade jag ex. inte kunnat bo i staden Hjo under några trevliga år. 🙂

  6. Ping: Att inte bli trodd | Bosse Lidén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s