Det sägs att ingen kommer undan. Även vi som är aviga mot reklam i all dess former. Hjärnorna blir påverkade ändå. Kan det verkligen vara så för mig med. Jag som alltid värnat om min integritet. Hann tiden till slut ikapp mig. 🙂
Många av mina minnen kretsar runt resor med tåg. Den här gången satt vi på ett tåg mellan sydkusten och London. Det ösregnade i Eastbourne. Därför tvingades vi skippa grästennisen denna julidag och bestämde oss istället för en tripp till storstaden. Vi var fyra grabbar. Två var nya kompisar som kom från Skåne. De var ett år äldre än mig. Claes var ganska tystlåten och skulle börja på Naturvetenskapliga linjen i Malmö. Ola var den pratglada. Han var bara sexton år, men jag har aldrig i hela mitt liv träffat på en person som pratat och tjatat så mycket om sin hemstad. Staden hade blivit utsedd till årets stad och grabben var lyrisk. Namnet på denna ”exotiska” stad var Ystad. Varken jag eller min kompis Kevin hade varit i staden. Efter en månads daglig hjärntvättsinformation bestämde vi oss för att ALDRIG sätta våra fötter där. Jag tror grabben gick igenom varje hus i den lilla staden.
Nu på tåget var han mer avslappnad. Började jamma på sin senaste favoritlåt. Fick med oss andra i refrängen. Även inom ämnet musik lämnade Ola inget åt slumpen. Han beskrev in i minsta detalj hur hans nya favoritlåt var uppbyggd. Det fräna var att den hade tre tempon. Vi rycktes med i stämningen i tågvagnen, när han greppade en luftgitarr och förde oss in i låtvärlden. När vi fick hjälp av två söta tjejer från Hastings blev inte livet sämre. 😉
I musikfrågan var jag inte svårövertalad. Jag gillade Paul McCartney från The Beatles. Här får ni låten. Liksom Ola älskar jag fortfarande när den byter tempo. Första gången efter 78 sekunder. I en välsorterad musikaffär i London blev singeln min. Däremot dröjde det betydligt fler sekunder innan jag satte ner en fot för första gången i Ystad. Den gången hand i hand med en tjej som jag var nyförlovad med.
Förra året blev staden min familjs hemstad. Nya möjligheter att hitta försvunna personer fick mig igår att söka efter Ola. Jag är besviken på honom. Han tycks bo i Höör. Ystads största tonårsambassadör bor inte kvar i Sveriges bästa stad, med världens bästa strand, med världens bästa handbollslag, med universums snyggaste brudar och där mellanmjölken var klart godast.
Men Ola lurade hit mig till slut och jag blev nyförälskad igen. 😀
Bloggäventyr med Bosse Lidén 