Vågar vi bry oss?

Det behövs fler människor med civilkurage. Om vi hjälps åt och bryr oss mer om våra medmänniskor skulle vi få en bättre värld. Det är sanna ord som låter så bra i teorin. Hur är det i verkligheten. Rädslan om sitt eget skinn och sin familj är säkert ett stort skäl till att det blundas för saker vi ser i samhället. ”Var och en sköter sig själv tänket” har tagit över det som jag tror var mer självklart förr. Att man ställde upp för sin medmänniska som råkat illa ut. Jag inbillar mig att problemet är än större på stora orter av naturliga skäl. Repressalier för vad som händer om man vittnar gör att personer till och med fegar ur och tar tillbaks det de sagt tidigare. Hoten de fått under väntetiden är så skrämmande att de struntar i om de döms för mened.

Om några veckor har det gått tjugo år. Ändå händer det att jag och Solveig ibland tar upp en sak som hände i närheten av där vi bodde. Vi förstod vad polisen menade där han talade från hjärtat, men samtidigt var det tragikomiskt och sände ut egendomliga signaler i etern.
En av mellandagarna hade jag precis tänkt ut ett vinnarsystem på stryktipset. Jag satte mig i bilen för att åka och lämna in kupongen. I vanliga fall brukade jag blinka höger och köra nio km och nå fram till metropolen Ullared med sitt omtalade GeKås. Eftersom solen lyste upp och det gnistrade i snön bestämde jag mig istället för att blinka vänster och sedan ta in på ”Hallands vackraste väg” som går mellan Gällared och Askome och vidare till spelkiosken i Vessigebro. Man följer Ätran som slingar sig fram längs med vägen, en bra stund. En underbar vägsträcka som jag även cyklade flera gånger. Jag njöt till fullo där jag denna mellandag sakta krypkörde och hade turen att inte ha någon bil i bakom mig.
Under samma tid i Ullared föregick andra aktiviteter utanför spelbutken dit jag brukade åka annars i detta ärende. Några personer hade kommit fram till dagen D. De hade noga förberett sig några dagar och minst av allt haft något jullov som jag hade från jobbet på skolan. Gänget som fick namnet Militärligan hade stulit några bilar i Varberg som de placerat ut vid strategiska ställen. Ett täckt lastbil stod och väntade en km från vår bostad. Nu rusade de in på de två närliggande bankerna Sparbanken och Föreningsbanken vid parkeringen och hade vrålande önskemål om snabba pengar. Under tiden höll en i ligan allmänheten i schack med att vifta med ett maskingevär genom det delvis uppsågade biltaket på vanen, så att alla som kom längs med vägen hajade till.
Vi kände ett par av människorna som jobbade i lokalerna. Jag struntade i de två miljonerna utan tänkte mest på mina medmänniskor bakom kassan som skulle leva vidare, helst kunna sova utan mardrömmar i framtiden och dessutom ta sig tillbaka till jobbet och klara av att både koppla av och koppla på sin yrkesroll.
Jag kommer inte ihåg hur lång tid aktiviteten pågick. Gick säkert snabbt. De var välorganiserade. Vet att de åkte iväg i åtta km och brände upp vanen efter det att de lastat över pengarna och hoppat in i den täckta lastbilen. Körde några mil. Lämnade fort 153:an och bytte fordon igen efter att ännu en gång bränt ett flyktfordon. Avslutningsvis gick ligan upp i rök för allmänheten och lämnade bara kvar siffror i ouppklarad brottstatistik, en kassa som inte stämde mellan debet och kredit, men framför allt sår som kanske inte syns på utsidan.
Nu knyter jag säcken i detta allvarliga inlägg. Polisen intervjuades på Västnytt. De hade inte hunnit till platsen trots att det fanns en liten polisstation i anslutning till torget.
”Jag är glad att jag inte var där”, sa den utbildade mannen i polisuniform, från sitt hjärta rakt in i våra vardagsrum och såg mycket lättad ut.
Med facit i handen förstår vi honom. Den lokala polisen och Militärligan tävlade inte i samma klass. Militärligan hade året innan stulit 124 kulsprutepistoler, 92 automatkarbin 4 och fem ksp 58.

Fotnot: Jag gick in på Wikipedia för att fräscha upp minnet. Det var inget nybörjargäng. Medlemmarna i Militärligan var med i Hemvärnet samt var reservofficerare. Jag tänker inte göra reklam för vad de lyckades med utan bara nämna att ligan sprängdes 1993 efter ett nytt rån i Heby. Läser att en av medlemmarna hade samma namn som jag hade en gång i tiden.
En av de åtta var en kvinna. Jag gissade rätt. Hon var fästmö till ledaren.