Frågor från kvinnligt håll

Vi hade precis ätit färdigt lunchen i lördags. Vi var tre hemma. Jennifer var på stan. Jag skulle resa på mig för att fixa efterrätten. Då kom frågan. Jag har hört den några gånger genom åren.
”Vad är det som är nytt?”
Den där leken blir jag alltid lite nervös av. Orsaken är att jag har så dålig statistik. Brukar inte fixa 1av3 ens. Hade det stått en ny BMW på garageinfarten hade det varit solklart. En metod jag brukar ta till är klassikern med att möta en fråga med en fråga.
”Va?”
Den fungerar inte längre. Bättre att titta sig omkring. Allra bäst för klimatets skull är att starta med en granskning av ett styck fru. Näsan är på plats. Nya kläder? Kan det vara en ny frisyr? Nä. Hon har varit hemma hela förmiddagen. En snabbtitt i köket. Denna gång klarade jag det på första försöket.
”Snygga julgardiner.”
”Duktigt. Och du kom på det helt själv.”
Egentligen är jag en person som tycker om när man gör det mysigt omkring sig. Ändå har jag svårt för att se förändringar som jag inte gjort själv. Mina egna bidrag brukar jag än så länge komma ihåg. 🙂
Jennifer hann bara komma in i hallen.
”Snygga gardiner mamma. Såg typ jättehäftigt ut från gatan.”
”Tack min älskade dotter”, sa Solveig på det där speciella sättet som fick Jennifer att vakna till.
”Pappa. Vad har du nu gjort för dumt? Säg inget. Jag vill inte höra.”
Finns det någon manlig bloggläsare som kan stötta mig? Som vet hur det känns. En del av er kvinnor muttrar säkert, spottar ur er någon ironisk kommentar om oss män som om ni inte tror att jag hör den. Jag hör jättebra. Precis så mycket som jag vill höra. Jag har ett bloggprogram som är hemligt där jag även ser er. Tillverkat i en liten italiensk by av en äldre kvinna som kom på det av misstag när hon egentligen skulle göra en mustig gryta av spindelnät och ändarna på frigående morötter som korsats med blyga violer. Var kom den långa svammelmeningen ifrån? 😉
Tillbaks till tråden. Jag är likadan. När jag gjort något som jag är nöjd med vill jag också likt ett barn få uppmärksamhet. Helst beröm. Någon kram. Ett bevis på att man duger. Vem vill inte det?
Det har hänt att det gått flera dagar innan frågan kommit. När Solveig inte kunnat låta bli. Nu med fler ord i meningen. Jag kan också skönja något syrligt i röstläget. Ofta har jag sett det nya efter ett par dagar när jag snubblat över det. I smyg njutit över förbättringen. Då har jag ibland låtit bli att säga något för att testa hur många dagar det ska gå innan min älskade fru inte kan hålla sig från att fråga.
Denna gång tog hon mig med storm. Satte sig grensle över mig på soffan mitt i ett livsviktigt skott från Björn Ferrys bössa.
”Vad är det som är nytt sedan i måndags? Du har bara en chans. Vårda den.”
”Vilken måndag? Aj! Inte nypa där. Jag ringer MRIS. (Männens rätt i samhället)