Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år men mannen såg ut precis som då. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans.

På perrongen i Halmstad stod vi otåligt och väntade. Min kompis hade låtit sin lillebror följa med på utflykten till Göteborg. Vi skulle ut och vädra våra gratiskort från SJ. Bröderna gnabbades om något. Svor och spottade. Själv stod jag vid den stora anslagstavlan och läste. Trots tågförseningen fanns inga andra väntande resenärer. Syntes inga till. Ändå stod han där plötsligt. Nära mig vid tavlan.
Man kan aldrig lita på SJ”, var hans oskyldiga öppningsreplik.
Jag minns inte min ålder. Troligtvis i gränslandet till tonårsåldern. Vi hade precis fått tillåtelse att åka ensamma utan föräldrar. Jag var väluppfostrad. Visste hur man tilltalade främmande människor. En sida av mig förstod att mannen antagligen tyckte det var trevligt att prata med mig för att jag inte svor. Just då. Jag sa säkert inte så mycket. Svarade bara artigt på tilltal. Vi pratade väder. Han frågade vad vi skulle göra för spännande. Jag var ingen öppen bok men tyckte heller inte det fanns någon anledning att glida på dessa naturliga frågor. Jag tror till och med att jag upplevde det som trevligt att en kort väntande stund prata med en okänd vuxen som verkade intresserad av mitt vardagsliv. Svårt att säga om det rörde sig om fem minuter eller mer så här i backspegeln. Nu i efterhand söker jag efter andra tecken. Tecken som jag lärt mig genom steg i livets skola på hårda asfaltgator. Tåget kom och jag hängde på mina kompisar igen. Det var mitt på dagen så jag gissar på att vi var på väg till Ullevi för att se på fotboll med mitt favoritlag Änglarna.
På perrongen i Göteborg dök han upp igen vid min sida. Min ”nya gamla” kompis. Alldeles vitt hår och chokladbrun i ansiktet vid fel årstid. Med en forcerad röst ställde han den mest knasiga fråga jag någonsin hört från en främmande människa:
Ska du följa med mig till Daghotellet? Mitt emot stationen.”
Först hängde min hjärna upp sig på det nya ordet som jag aldrig hört förr. Vad sjutton är ett daghotell? Sover man där på dagarna? Antagligen körde jag redan då med taktiken att tramsa till svaret. Vinna tid. Plötsligt lät han inte trevlig längre. Tjatade på som ett trotsigt barn vid godisavdelningen. Han tog aldrig i mig. Jag tyckte bara det var så helknäppt att en främmande vuxen man ville att jag skulle följa med honom istället för att gå med polarna och se Änglarna. Inte ens om Oliva Newton-John hade frågat mig om vi skulle fika på ett Eftermiddagshotell och jag hade fått smeka hennes läderbrallor från filmen Grease hade jag svikit en dödspolare. Jag nämnde aldrig episoden för någon. Inte ens för mina föräldrar när jag kom hem. Antagligen tyckte jag det var för knäppt. Sparade episoden istället, i ett hemligt rum där så mycket annan bråte fanns.

Jag blev äldre. Som alla blir när tiden går. Psykologi är ett av flera ämnen som jag studerat flitigt genom åren. I verkliga livet och i yrkeslivet kunde jag sedan omsätta kunskaperna. Nu är jag inte lika naiv och blåögd längre. På gott och ont. När jag läste på bibliotekarielinjen i Borås tvingades jag åka först motorvagn till Varberg och sedan vanligt tåg vidare till min barndomsstad eller till kompisar i Göteborg. Det hände ett par gånger att jag såg mannen med det speciella utseendet på Öresundståget. Då gick mina tankar tillbaks till äcklet.
Inte var just jag så speciell att jag råkade vara först. Han måste ha försökt tidigare och framför allt senare. Visst lät han på gränsen till irriterad av sitt bakslag. Trots min ringa erfarenhet av udda personligheter tyckte jag att hans krav var det dummaste jag hört. Jag blev så förvånad över hur en trevlig människa kunde byta personlighet utan att det hänt något. En konst jag inte behärskade fullt ut ännu i den åldern.
Hur hade han agerat i mörker i en trång gränd om han var sådan mitt på ljusa dagen bland en massa andra resenärer på perrongen i Götet? Vad lever han för liv nu? Har han verkligen kunnat klara sig undan rättvisan under alla år med den osunda driften? Han var då som nu välklädd. Såg ut som en affärsman. När datorn blev vardagsmat måste snubben ha firat julafton varje kväll när han dräglade över sitt gedigna fotoarkiv.
Jag skulle inte kunnat anmäla honom för något. Varken då eller nu. Först måste han gå fler steg i sina smutsiga grova skor. Han är heller inte ensam. Det vimlar av skygga kusiner med liknande intressen. Det skrämmer mig. Nuförtiden handlar det inte om äckliga gubbar med en godispåse som de små barnen ska akta sig för. Det behöver inte ens vara en man. Sist hörde jag min dotter berätta att en bil stannat till vid hennes förra skola och att ett medelålders par hade frågat en klasskamrat om hon ville åka med en sväng med deras bil. Bilen hade registrerats flera dagar utanför skolan. Nu krypkörde den bredvid tjejen och fönsterrutan gled ner. Till saken hör att hon bodde bara ett par stenkast från skolan. Som tur var så var hon inte lättlurad till sin natur.
Kanske har jag skrämt mina barn när de var yngre. Pratat mot mig själv om att man ska vara trevlig och artig mot alla människor. Även de man inte gillar. Jag vet hur extra trevlig en av dem kan vara mot alla. Varnat för att tilltala människor som frågar efter vägen från en bil. Även om det finns personer i närheten. Det räcker med en fuktig trasa med en vätska… Bättre säga något snällt och försvinna bort. Aldrig gå för nära. Inte låta sig luras av en smart vuxen med en neutral öppningsreplik. Givetvis vet jag att det inte går att helgardera sig. Sätten kan vara så mycket mer raffinerade än så. Godis från en skrynklig påse lockar inte längre kids som får snask bara de tjatar i affären.
En elak sida av min personlighet skulle vilja rispa bort skokrämen i ansiktet på snubben som tog ett bett från min barndom. Ändå ställde han endast en fråga. Jag lider omätbart mycket mer med de anhöriga som önskar att deras älskade barn istället bara fått denna fråga och sedan kommit levande från pratstunden när de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vissa saker ska inte förlåtas. Får inte förlåtas så länge ondskan förmörkar våra rättigheter. Den här texten tillägnar jag alla människor som haft barn som råkat illa ut.

Annonser