Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år men mannen såg ut precis som då. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans.

På perrongen i Halmstad stod vi otåligt och väntade. Min kompis hade låtit sin lillebror följa med på utflykten till Göteborg. Vi skulle ut och vädra våra gratiskort från SJ. Bröderna gnabbades om något. Svor och spottade. Själv stod jag vid den stora anslagstavlan och läste. Trots tågförseningen fanns inga andra väntande resenärer. Syntes inga till. Ändå stod han där plötsligt. Nära mig vid tavlan.
Man kan aldrig lita på SJ”, var hans oskyldiga öppningsreplik.
Jag minns inte min ålder. Troligtvis i gränslandet till tonårsåldern. Vi hade precis fått tillåtelse att åka ensamma utan föräldrar. Jag var väluppfostrad. Visste hur man tilltalade främmande människor. En sida av mig förstod att mannen antagligen tyckte det var trevligt att prata med mig för att jag inte svor. Just då. Jag sa säkert inte så mycket. Svarade bara artigt på tilltal. Vi pratade väder. Han frågade vad vi skulle göra för spännande. Jag var ingen öppen bok men tyckte heller inte det fanns någon anledning att glida på dessa naturliga frågor. Jag tror till och med att jag upplevde det som trevligt att en kort väntande stund prata med en okänd vuxen som verkade intresserad av mitt vardagsliv. Svårt att säga om det rörde sig om fem minuter eller mer så här i backspegeln. Nu i efterhand söker jag efter andra tecken. Tecken som jag lärt mig genom steg i livets skola på hårda asfaltgator. Tåget kom och jag hängde på mina kompisar igen. Det var mitt på dagen så jag gissar på att vi var på väg till Ullevi för att se på fotboll med mitt favoritlag Änglarna.
På perrongen i Göteborg dök han upp igen vid min sida. Min ”nya gamla” kompis. Alldeles vitt hår och chokladbrun i ansiktet vid fel årstid. Med en forcerad röst ställde han den mest knasiga fråga jag någonsin hört från en främmande människa:
Ska du följa med mig till Daghotellet? Mitt emot stationen.”
Först hängde min hjärna upp sig på det nya ordet som jag aldrig hört förr. Vad sjutton är ett daghotell? Sover man där på dagarna? Antagligen körde jag redan då med taktiken att tramsa till svaret. Vinna tid. Plötsligt lät han inte trevlig längre. Tjatade på som ett trotsigt barn vid godisavdelningen. Han tog aldrig i mig. Jag tyckte bara det var så helknäppt att en främmande vuxen man ville att jag skulle följa med honom istället för att gå med polarna och se Änglarna. Inte ens om Oliva Newton-John hade frågat mig om vi skulle fika på ett Eftermiddagshotell och jag hade fått smeka hennes läderbrallor från filmen Grease hade jag svikit en dödspolare. Jag nämnde aldrig episoden för någon. Inte ens för mina föräldrar när jag kom hem. Antagligen tyckte jag det var för knäppt. Sparade episoden istället, i ett hemligt rum där så mycket annan bråte fanns.

Jag blev äldre. Som alla blir när tiden går. Psykologi är ett av flera ämnen som jag studerat flitigt genom åren. I verkliga livet och i yrkeslivet kunde jag sedan omsätta kunskaperna. Nu är jag inte lika naiv och blåögd längre. På gott och ont. När jag läste på bibliotekarielinjen i Borås tvingades jag åka först motorvagn till Varberg och sedan vanligt tåg vidare till min barndomsstad eller till kompisar i Göteborg. Det hände ett par gånger att jag såg mannen med det speciella utseendet på Öresundståget. Då gick mina tankar tillbaks till äcklet.
Inte var just jag så speciell att jag råkade vara först. Han måste ha försökt tidigare och framför allt senare. Visst lät han på gränsen till irriterad av sitt bakslag. Trots min ringa erfarenhet av udda personligheter tyckte jag att hans krav var det dummaste jag hört. Jag blev så förvånad över hur en trevlig människa kunde byta personlighet utan att det hänt något. En konst jag inte behärskade fullt ut ännu i den åldern.
Hur hade han agerat i mörker i en trång gränd om han var sådan mitt på ljusa dagen bland en massa andra resenärer på perrongen i Götet? Vad lever han för liv nu? Har han verkligen kunnat klara sig undan rättvisan under alla år med den osunda driften? Han var då som nu välklädd. Såg ut som en affärsman. När datorn blev vardagsmat måste snubben ha firat julafton varje kväll när han dräglade över sitt gedigna fotoarkiv.
Jag skulle inte kunnat anmäla honom för något. Varken då eller nu. Först måste han gå fler steg i sina smutsiga grova skor. Han är heller inte ensam. Det vimlar av skygga kusiner med liknande intressen. Det skrämmer mig. Nuförtiden handlar det inte om äckliga gubbar med en godispåse som de små barnen ska akta sig för. Det behöver inte ens vara en man. Sist hörde jag min dotter berätta att en bil stannat till vid hennes förra skola och att ett medelålders par hade frågat en klasskamrat om hon ville åka med en sväng med deras bil. Bilen hade registrerats flera dagar utanför skolan. Nu krypkörde den bredvid tjejen och fönsterrutan gled ner. Till saken hör att hon bodde bara ett par stenkast från skolan. Som tur var så var hon inte lättlurad till sin natur.
Kanske har jag skrämt mina barn när de var yngre. Pratat mot mig själv om att man ska vara trevlig och artig mot alla människor. Även de man inte gillar. Jag vet hur extra trevlig en av dem kan vara mot alla. Varnat för att tilltala människor som frågar efter vägen från en bil. Även om det finns personer i närheten. Det räcker med en fuktig trasa med en vätska… Bättre säga något snällt och försvinna bort. Aldrig gå för nära. Inte låta sig luras av en smart vuxen med en neutral öppningsreplik. Givetvis vet jag att det inte går att helgardera sig. Sätten kan vara så mycket mer raffinerade än så. Godis från en skrynklig påse lockar inte längre kids som får snask bara de tjatar i affären.
En elak sida av min personlighet skulle vilja rispa bort skokrämen i ansiktet på snubben som tog ett bett från min barndom. Ändå ställde han endast en fråga. Jag lider omätbart mycket mer med de anhöriga som önskar att deras älskade barn istället bara fått denna fråga och sedan kommit levande från pratstunden när de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vissa saker ska inte förlåtas. Får inte förlåtas så länge ondskan förmörkar våra rättigheter. Den här texten tillägnar jag alla människor som haft barn som råkat illa ut.

27 tankar på “Ondskan har många ansikten

  1. En vidrig historia som hade kunnat får ett så olyckligt slut för en person som tyckte det lät jättekul med daghotell.
    Jag blir arg och ledsen när jag läser. Arg, för att människor kan begå övergrepp på detta sätt. Ledsen, för att de ibland lyckas och då förstör en annan människas liv för evigt …
    Tack för att du delar. Och tack för att du skriver om ett väldigt viktigt ämne.
    Kram Lina
    Ps, Dina fina ord i min blogg värmer. Du tänker och känner mycket, det är fint.

  2. Ja, du Bo… de här händelserna och tankarna förekommer hos många idag. Vi blir fler och fler i ett skruvat samhälle och de där äcklen kan närmast härja fritt. Har just nu rysningar i hela kroppen och tänker på de hjulspår i asfalten jag gjorde när grabben var ung och bara försvann fast inte ens klockan var mycket på kvällarna. Även hur jag hotade jäntan att hon inte skulle få ha en mobil alls, om hon inte svarade på den. Nu kan jag luta mig tillbaka och påstå att det är ”skönt att inte längre va ung”. Att det hela avlöpte bra för vår del och kan bara tacka försynen att inget ont kom i vår väg.

    Bra skrivet som vanligt:)

  3. Åh vilken bra text om något hemskt och förstörande. Du pratar om en ondska som jag ofta väljer att blunda för när jag ser en rubrik om barn som råkat illa ut – jag är glad att du skriver om det, Det behövs mera ljus på det onda, troll lär spricka i solsken – kanske gör de här människorna det också om de blir belysta!

    • De värsta att komma åt är de som det inte syns på. Dubbelspelarna. Ena foten i en välborstad karriär. Mig hade han aldrig fått med. Min artighet och uppfostran hade blåst bort i samma sekund som han lagt ett finger på min kropp. Jag var heller inte så liten och hanterbar. Dessutom snabb som en vessla. 🙂

  4. Bosse..
    1. Gårdagen var en uppåner dag.. och ingen ”dagens-Bosse-text” fanns! Det ger abstinenser.. sen utgick TV-program också.. för handboll..VA?!?!
    2. Den rödmarkerade inledningen kändes som en bokbaksida! Fångade! Lovade en historia.. men inte vilken historia..
    3. Jag är glad att du inte följde med honom! Berörs.

    • Lena-Lennart!
      1. Jag la in två inlägg på söndagen istället. Jag tror att vi retade oss på olika saker. Jag missde min älskade Lykke, du något annat. Bara för att de skulle visa oss att de kunde äta fint. 🙂
      2. Trevligt att du noterade min tanke med texten.
      3. Jag blir glad för att du berörs av texten men önskade att ämnet inte fanns på kartan.

  5. Tyvärr finns ju det onda där hela tiden i det det dolda, och ibland i det synliga. Förs från generation till generation. Vem vet vad äcklet hade blivit utsatt för, som han i sin tur sedan spritt vidare…

    Som tur är finns även de goda människorna. Och de för också vidare sitt goda till nästa generation och andra runt omkring. Det gäller bara att de goda blir fler och och gör mer, så att det onda inte får ta över.

    Det finns en låt som jag lyssnat på en gång, och aldrig mer. Den är för obehaglig. Det är sådant vi måste skydda de våra emot. Ge dem kärlek och förstånd så de inte lockas med, utan känner hur fel det är. Som du gjorde.
    http://vallgren.nu/musik/nattbok/berattelser-i-en-park/

    • Det borde finnas ett vaccin mot ondska. Jag ska forska på det. Om ett par år vill jag ha ett pris den 10 december.
      De goda ringarna på vattnet måste sprida ut sig som du så klokt skriver. Samtidigt får inte de goda bli för fega och bekväma. De måste berätta även om de svaga signalerna. Det är en svår balansgång. Man vill inte gärna ha fel. Vill inte riktigt tro det om en medmänniska som kanske står en nära på något sätt.
      Jag har läst låttexten. Vilken otroligt OTÄCK sannhistoria. ”De såg ut som du och jag”. Om man ex. låter en söt kvinna ta första kontakten har ondskan redan vunnit matchen känns det som. Det är inget plåser på såret men jag är tacksam för att de åkte fast.

  6. Bara tanken på så vidriga varelser som finns i vårt samhälle som inte har så mycket i hjärnan att det förstår vad som är rätt o fel. Tur du kom undan men minnet finns ju kvar. Har 4 barnbarn flickor alla mellan 8-12 år . Jag är fruktansvärt rädd nästan dagligen att något ont skall hända dem när de går till o från skolan .. Mobiler har de ,varningar har de fått ,ja alla råd från att hålla sig borta från bilar . Inte bli lockade av någon ,, ja hoppas innerligt att inget ont händer .. Finns inte straff nog . !!!!!

    • Det retar mig också som delar din rädsla. I en god värld ska man inte behöva ha de mörka och obehagliga tankarna. Ändå händer saker tillräckligt ofta. Allt mer än noll gånger är tillräckligt i min nolltoleransvärld.
      Nej. Det finns inget straff nog som du skriver.

  7. Mycket bra text – viktig! Den gör något med mig … jag äcklas och jag känner något som jag borde ha glömt. Vissa saker som vuxna gör mot barn, finns kvar för alltid. Jag är glad att han inte lyckades fresta dig men då var det kanske nån annan som fick smaka hans lismande. Usch så äckligt och så sjukt!! Vi har gjort allt för att skydda våra barn och nu ska man oroa sig för barnbarnen. Och dessa ”farliga personer” finns runt om oss i olika förklädnad. De kommer t.o.m. till någons hem, där man borde få vara i total trygghet … trodde jag …

    • Din text gjorde mig mer ont på 1av3. Det var också den välskrivna texten som fick mig att skriva denna. Där var det ett svek som var värre. En äcklig förklädnad som du nämner som utnyttjade sina möjligheter och personkontakter. Om du läser Kerstin Cecilias länk är det ännu vidrigare. Helt rätt. ”I hemmet borde det råda total trygghet. ”

  8. Tyvärr finns det äckel överallt och man önskar att de kunde sättas dit ordentligt. Jag vet att mina barn alltid pratade om gubbar och jag försökte förklara att det kan vara unga killar. tanter osv. Ja sa de och fortsatte prata om gubbar…

  9. Du skriver så bra och fängslande så man kan leva sig in i detta hemska. När jag var barn så varnade dom vuxna för blottare och jag och många råkade ut för sånt men vi bara sprang iväg då för man kände att nåt var helt galet. Nu finns det mer faror än nånsin verkar det som och organisationer med äckel som utnyttjag barn. Det är så sjukt så det finns inte ord nog.

    Ha det bra

    • Tack Malin. Det minns jag med. Kanske mest tjejer som blev varnade. Det fanns en snubbe som gäckade polisen i flera år där vi bodde sist. Han blev filmad i ett senare läge när han cyklade ifrån platsen där han några minuter tidigare ”visade sig” för två tjejer. Ändå tror jag att han klarade sig från straff. Fick säkert istället ekonomisk ersättning för tiden han fick sitta varmt och ha sin snopp inlåst i ett par byxor. Måste tydligen bli tagen på bar gärning. Inte bara med rumpan bar. 😉

  10. Såååå bra skrivit om detta svåra ämne. Hur lär man barn att vara tillitsfulla men ändå på sin vakt? Jag vill att barn ska få vara barn, skutta och leka och inte ha en aning om detta. De ska komma som ett kärleksbudskap när de är mogna och ge gläje i deras fortsatta liv. Inte inlindat i en sliskig sötdroppande invit på en perrong eller från en bil, och för alltid ta död på deras livsglädje.
    Jag har en väninna som upplevde detta när hon var i 8-årsåldern….jag har sett vilka djupa sår det sätter.
    Tack för att du skriver om svåra ämnen , och du gör det bra.
    Kram från Skogsfen

    • Det är en viktig fråga du ställer. ”Hur lär man barn att vara tillitsfulla men ändå på sin vakt?” Det är en svår balansgång med många faktorer inblandade. Barnets personlighet och var man bor är två av många saker att ta hänsyn till. Sedan får man inte låta sin egen rädsla smitta av sig. Det skapar inget gott. Precis som du skriver så bra. Det borde vara varje barns rättighet att få uppleva dessa självklara ting. Tyvärr är det inte givet alla. Någon gång längs med livsvägen måste man ta dessa samtal portionsvis. Förr handlade det om att inte ta en godisbit från en påse som en gammal gubbe stack fram. Sedan dess har mycket hänt.
      Tack för att du läser äldre inlägg.
      Kram Bosse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s