Den blinda hunden

De flesta barn har sina önskningar. Sin egen julklappslista. Jag var inget undantag. Överst på min stod det med stora spretiga bokstäver: HUND.
Min längtan blev inte mindre när jag dreglande såg på Båtsman eller Lassie på TV. Det hjälpte inte att jag lovade att gå ut med valpen, även när det regnade småspik. Mamma hänvisade bestämt till min tid som akvarieägare. Visst singlade jag ner torrfoder till fiskarna. I alla fall de dagar när jag snubblade över burken. Bytandet av vatten och rengöring av botten, de uppgifterna lämnade jag flott över till mamma och pappa.
”Du kommer att tröttna innan jag sagt ordet flaska. Det gör alla barn. Du får köpa en hund när du blir stor istället.”
Jag räknade ut att det var över tusen år tills jag blev stor. Därför fick min dröm leva sitt eget liv ett tag. Men så fanns det en som blåste liv i drömmen. Min egen storebror Dan. Vi låg ofta på hans säng och gled in på ämnet. Han visste om min högsta önskning.
”Ärligt talat tror jag inte att det är helt kört. Hund kommer det nog att bli. På ena eller andra sättet. Men hunden har vissa defekter. Den är blind”, skojade min betydligt äldre bror.
”Det gör inget. Har den vit käpp?”
”Ja. Den är halt och behöver käppen som stöd för det också.”
”Var det inte tre ben?”
”Nästan. Två och ett halvt.”
Hundämnet utvecklades. Den stackars hunden fick fler och fler sjukdomar och skavanker. Dan skämtade och skrattade till hundra procent. Kanske trodde han att jag var på samma nivå eftersom jag spelade med i de bisarra samtalen. Hans behållning låg i själva kryddningen. Det var han som var chefskocken. Jag var novisen som längst inne hoppades på att det fanns en gnutta sanning i soppan.
Veckorna gick. Det lackade mot jul. Den blinda hunden var inte begravd. På sista tiden hade jag tänkt lite för mig själv. Mina taktiska frågor om hundkoppel, halsband och hundkorg hade gett bra resultat. Dan skämtade inte utan gav vanliga vettiga svar. För att inte förstöra den behagliga känslan i kroppen slutade jag tvärt att diskutera ämnet hundar. Jag hade fått de svar jag ville ha. Mamma och pappa gillade säkert inte att Dan avslöjade hundköpet. Antagligen hade mamma sagt till honom att sluta med skämtandet.
Julafton. Äntligen låg paketen framför mig på golvet. Som vanligt hade jag först ordnat dem i rätt öppningsordning. Från mjuka klappar till spännande stora hårda klappar. Och som vanligt blev jag grundlurad. De bästa paketen öppnade jag först. Mamma och pappa älskade att lura mig. Väluppfostrat tackade jag för gåvorna. Samtidigt tyckte jag inombords att jag fått alldeles för många saker med tanke på paketet som antagligen låg kvar i garderoben. Jag var nervös av spänningen. Fick kila in på toaletten en sväng. Skulle pappa göra en ny runda? Förra gången var det för att köpa en tidning. Vad skulle han dra till med denna gång? Konstigt att inte något av de mindre paketen innehållit ett hundben eller hundleksak.
Jag överlevde den julen med. Ingen i familjen hade en aning om den strid som pågick inom mig. Besvikelsen kapslade jag tjusigt in. Minns att jag ändå gjorde en ordentlig genomgång av klädkammaren, sent på kvällen innan läggdags.
Hur kunde jag vara så dum att jag på allvar trodde att en levande hund skulle befinna sig i ett paket? Hur gammal var jag? I prästbetyget någonstans runt åtta år, eller yngre. Låt oss hoppas det. 🙂
Flera år senare fick jag en annan söt present. På självaste Alla hjärtans dag. Diabetes. I olika sammanhang läste jag om hur viktigt det var att motionera regelbundet för att hålla sjukdomen i schack. Gamla tankar blev som nya. Jag berättade för mamma, att nu hade det varit suveränt att ha en hund som jag var tvungen att gå ut med i alla väder. Flera gånger varje dag. Det var mest som ett skämt. Med ett uns av nostalgi i de sagda orden.
Det gick någon vecka. Som vanligt pratade jag med mamma i telefon varje kväll. Jag och Solveig bodde i Hjo. Mamma trettio mil därifrån. I smyg hade min kära mamma forskat vidare på egen hand.
”Bosse. Du ska äntligen få din hund. Tjugo år efter din sorgsna julafton. Jag har redan varit och tittat på en söt hundvalp. Jag känner ägaren till tiken. Valpen är varken blind eller halt.”
Det fanns en hållhake kvar. Bara en. Eller snarare ett val som jag olustigt stod inför. Detta efter att jag berättat den glada nyheten för min flickvän.
”Du får välja på mig eller valpen”, svarade Solveig kort och såg på mig med sina gröna kattögon.
I flera dagar gick jag och velade. Jag var disträ på jobbet som bibliotekarie. Tur att jag inte var kirurg. Hund eller goda middagar? Slickar eller pussar? Våta tassar eller mjuk hand? Bruna ögon eller gröna ögon? Det här valet skulle inte bli lätt. 😉