Den blinda hunden

De flesta barn har sina önskningar. Sin egen julklappslista. Jag var inget undantag. Överst på min stod det med stora spretiga bokstäver: HUND.
Min längtan blev inte mindre när jag dreglande såg på Båtsman eller Lassie på TV. Det hjälpte inte att jag lovade att gå ut med valpen, även när det regnade småspik. Mamma hänvisade bestämt till min tid som akvarieägare. Visst singlade jag ner torrfoder till fiskarna. I alla fall de dagar när jag snubblade över burken. Bytandet av vatten och rengöring av botten, de uppgifterna lämnade jag flott över till mamma och pappa.
”Du kommer att tröttna innan jag sagt ordet flaska. Det gör alla barn. Du får köpa en hund när du blir stor istället.”
Jag räknade ut att det var över tusen år tills jag blev stor. Därför fick min dröm leva sitt eget liv ett tag. Men så fanns det en som blåste liv i drömmen. Min egen storebror Dan. Vi låg ofta på hans säng och gled in på ämnet. Han visste om min högsta önskning.
”Ärligt talat tror jag inte att det är helt kört. Hund kommer det nog att bli. På ena eller andra sättet. Men hunden har vissa defekter. Den är blind”, skojade min betydligt äldre bror.
”Det gör inget. Har den vit käpp?”
”Ja. Den är halt och behöver käppen som stöd för det också.”
”Var det inte tre ben?”
”Nästan. Två och ett halvt.”
Hundämnet utvecklades. Den stackars hunden fick fler och fler sjukdomar och skavanker. Dan skämtade och skrattade till hundra procent. Kanske trodde han att jag var på samma nivå eftersom jag spelade med i de bisarra samtalen. Hans behållning låg i själva kryddningen. Det var han som var chefskocken. Jag var novisen som längst inne hoppades på att det fanns en gnutta sanning i soppan.
Veckorna gick. Det lackade mot jul. Den blinda hunden var inte begravd. På sista tiden hade jag tänkt lite för mig själv. Mina taktiska frågor om hundkoppel, halsband och hundkorg hade gett bra resultat. Dan skämtade inte utan gav vanliga vettiga svar. För att inte förstöra den behagliga känslan i kroppen slutade jag tvärt att diskutera ämnet hundar. Jag hade fått de svar jag ville ha. Mamma och pappa gillade säkert inte att Dan avslöjade hundköpet. Antagligen hade mamma sagt till honom att sluta med skämtandet.
Julafton. Äntligen låg paketen framför mig på golvet. Som vanligt hade jag först ordnat dem i rätt öppningsordning. Från mjuka klappar till spännande stora hårda klappar. Och som vanligt blev jag grundlurad. De bästa paketen öppnade jag först. Mamma och pappa älskade att lura mig. Väluppfostrat tackade jag för gåvorna. Samtidigt tyckte jag inombords att jag fått alldeles för många saker med tanke på paketet som antagligen låg kvar i garderoben. Jag var nervös av spänningen. Fick kila in på toaletten en sväng. Skulle pappa göra en ny runda? Förra gången var det för att köpa en tidning. Vad skulle han dra till med denna gång? Konstigt att inte något av de mindre paketen innehållit ett hundben eller hundleksak.
Jag överlevde den julen med. Ingen i familjen hade en aning om den strid som pågick inom mig. Besvikelsen kapslade jag tjusigt in. Minns att jag ändå gjorde en ordentlig genomgång av klädkammaren, sent på kvällen innan läggdags.
Hur kunde jag vara så dum att jag på allvar trodde att en levande hund skulle befinna sig i ett paket? Hur gammal var jag? I prästbetyget någonstans runt åtta år, eller yngre. Låt oss hoppas det. 🙂
Flera år senare fick jag en annan söt present. På självaste Alla hjärtans dag. Diabetes. I olika sammanhang läste jag om hur viktigt det var att motionera regelbundet för att hålla sjukdomen i schack. Gamla tankar blev som nya. Jag berättade för mamma, att nu hade det varit suveränt att ha en hund som jag var tvungen att gå ut med i alla väder. Flera gånger varje dag. Det var mest som ett skämt. Med ett uns av nostalgi i de sagda orden.
Det gick någon vecka. Som vanligt pratade jag med mamma i telefon varje kväll. Jag och Solveig bodde i Hjo. Mamma trettio mil därifrån. I smyg hade min kära mamma forskat vidare på egen hand.
”Bosse. Du ska äntligen få din hund. Tjugo år efter din sorgsna julafton. Jag har redan varit och tittat på en söt hundvalp. Jag känner ägaren till tiken. Valpen är varken blind eller halt.”
Det fanns en hållhake kvar. Bara en. Eller snarare ett val som jag olustigt stod inför. Detta efter att jag berättat den glada nyheten för min flickvän.
”Du får välja på mig eller valpen”, svarade Solveig kort och såg på mig med sina gröna kattögon.
I flera dagar gick jag och velade. Jag var disträ på jobbet som bibliotekarie. Tur att jag inte var kirurg. Hund eller goda middagar? Slickar eller pussar? Våta tassar eller mjuk hand? Bruna ögon eller gröna ögon? Det här valet skulle inte bli lätt. 😉

Annonser

20 thoughts on “Den blinda hunden

  1. Jag funderade på vad jag skulle skriva som kommentar och då såg jag: Kerstincecilias ord ”Cliffhanger” och då var det solklart ;). Själv fick jag inte ha djur som barn och det kändes trist. Hade ett marsvin men det var borta när jag kom hem efter att ha varit sommarbarn hos en familj ett år. Jag kollade själv på Saltkråkan men jag var vuxen redan då. Det var i alla fall som vanligt ett fängslande inlägg och man önskade att man kunde uttrycka sig som dig och få till texten i sina inlägg så det blev lite stuns och intressant. Jag får hålla mig till bilder att gömma texten bakom och mina stavfel som jag får rätta i efterhand 😉 ändå hade jag högsta betyg i svenska i skolan ;)))

    Ha en skön fredag
    Malin

    • Antagligen längtade sig ditt marsvin till döds. Saknade dig den sommaren. Ville också varit ett sommarmarsvin hos familjen. 🙂
      Jag tycker du ska vara stolt över din personliga blogg som innehåller så mycket intressant. 🙂 Stavfel blir det här också av olika anledningar som jag i efterhand ritstaar til öm jeg upptikker dimm. 😉 Mest när jag svarar era kommentarer för att jag inte vill ha läsglasögon på. Mina inlägg skriver jag i Word och ställer in storleken på texten till 150 %. Man får ha sina knep om man är fåfäng eller glömsk. Sedan har jag gjort samma resa som du. Numera kan jag ibland bli osäker på stavningen av ord som jag kunnat sedan småskolan. Man får vara glad så länge man vet vad man heter och bor. Tur att det är en kombination för mig. Jag heter ju Bo. 😀 Ha en skön helg. Här har det börjat regna.

  2. Dessa drömmar om hundar, jag delar ditt öde… Varför ska det vara så omöjligt..? Det sägs ju hunden är människans bästa vän, ändå förblir vi ensamma…
    Men din Bror var verkligen inte snäll! Har du lyckats hämnas tillbaka? Fru Franssons storebror busringde från sitt tråkiga sommarjobb och utgav sig för att vara ”Kommisarie Andersson” … Och han ska få igen, när han minst anar det… 😉

    Önskar dig en finfin fredag!
    Kram!

  3. Du valde Solveig! Och det har du väl aldrig ångrat? Visst är det underbart med hund, men mycket arbete också. Jag anade aldrig det, inte ens i min vildaste fantasi, innan vi skaffade Karo, den fina border collien som numera dessvärre bor hos mina fd svärföräldrar. Ut i ur och skur, snålblåst och snöstorm. En fantastisk historia blev det i alla fall av dina hunddrömmar, så trevligt och spännande skrivet, som vanligt. Och storebrorsor kan vara helt, ursäkta ordvalet, ÖVERJÄVLIGA! Är ute och flyger på jobbet men försöker läsa ikapp på både din och andras bloggar när jag är på hotellrum mellan varven. Blir kanske inte så många kommentarer, men läser det gör jag, var så säker! Önskar dig och din Solveig en fin dag! /P

    • Jag tror att du och jag gjort samma hundresa i våra liv. Det finns nämligen en del två.
      Jag hade nog tur på storebrorsfronten. Min bror är nio år äldre. Han var nog för snäll. Jag tjatade mig till både det ena och det andra för att få till ex. ishockeyspelmatcher fast han hade annat att göra.
      Jag är nyfiken på om du flyger samma rutter eller om det skiljer sig. Förstår att det gäller att roa sig på hotellrum som kan se rätt lika ut efter ett tag. Det finns verkligen några guldkorn i bloggvärlden. Jag vet att du läser min blogg ändå. Fast du flyger lämnar du små spår på marken ändå. ;

  4. Jag är säker på att Solveig hade sina skäl, men det låter onödigt grymt. Efter 20 års längtan, med diabetes ovanpå det.
    Det var fint tänkt av din mamma.
    Jag fick en liten tillbakaglimt av din text, ett minne som både doftar och låter, stora, spännande paket udner granen, barrdoft, familj, choklad. Pappas förväntan, han som hade så roligt när han förberedde de stora överraskningarna. De stora, hårda paketen… Vad spännande det var!

      • Hejda regnet!
        Var tvungen att kolla väderprognosen. Ett par plusgrader de närmsta dagarna, en regnskur på måndag eftermiddag… Låter inte bra… Vet förstås inte om det är någon snö där just nu, men antar det eftersom det verkar ha snöat i hela landet de här veckorna. Hoppas att det är mycket snö så att inte allt hinner försvinna innan jag kommer.

      • Jag gör mitt bästa. Har satt ut spannar överallt. Kastar upp vattnet igen. Inte rakt upp. Lite snett. En granne utan humor verkade blänga snett. Idag tänkte jag försöka hitta ventilerna och skruva åt. Vad gör man inte för utlandssvenskorna. 🙂

  5. Vilken underbar historia, SOM jag tyckte om att läsa den:-) Och som jag känner igen mig. Inte i att önska mig en hund i julklapp (vi hade redan två i mitt föräldrarhem), men att önska mig, bygga förhoppningar, längta till julafton. Nu när jag är vuxen, kan jag sakna det ibland. Att fritt bygga drömmar som inte begränsas av en vuxen människas kunskap om, att de är lika overkliga som att en hund skulle finnas gömd i klädkammaren.
    Önskar dig och de dina en fin vecka!

    • Tack snälla du. Jag förstår hur du menar. Även jag kan sakna den känslan. Den naiva men underbart ärliga, mysiga och ytterst personligt drömmande ”verklighetsbilden” , som de flesta barn har. Som jag önskar att alla barn har. Trist nog tvingas alla in i mallar och formar som de vuxna har bestämt. Ett barn föds med hundra språk men berövas nittionio.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s