Nästan alla barn längtar efter jul och ser fram emot att få träffa jultomten. Det gjorde inte jag. Alla hans jobbiga frågor gjorde mig osäker och lite skraj.
Jag slipade på svaren under flera veckor. Försökte komma på vad tomten frågat förra julaftonen. Det kändes som om vårt hus var bevakat. Som om det fanns en spion som berättade saker för honom. De första jularna hade varit frid och fröjd. Då hade en snäll och givmild tomte kommit på besök. Varje gång brukade han dock fråga om jag ätit upp min gröt till frukost. Mamma hade hotat med att berätta om, när jag inte ätit upp under året. Var jag inte snäll kom ofta tomten på tapeten. Helst på höstkanten.
”Bosse. Är du inte snäll så ringer jag tomten.”
Ändå sa mamma inget när jag ljög ett självsäkert JA på julafton. Visst hade jag ätit min gröt. Varit from och snäll i alla väder. Men den elaka tomten som kommit efter honom gick längre än så. Han gav sig inte. Berättade att han på omvägar hade hört talas om att jag minsann krånglat. Inte en gång. Det kunde han acceptera. Utan många gånger hade min grötportion hamnat i vasken.
Först var jag rädd för honom. Sedan blev jag trött på tjatandet. Till slut så arg på gubben att jag funderade på att springa in på rummet och låsa om mig. Struntade totalt i julklapparna. Skulle antagligen ändå bli utan, nu när jag var avslöjad.
”Vi lämnar den viktiga gröten en stund”, brummade han vidare bakom skägget. ”Har du varit snäll mot dina syskon?”
Det var en ny fråga. Den hade han aldrig ställt tidigare. Kände han till att jag brukade tjata hål i Dans öron för att få spela en ishockeymatch till?
”Ja”, pep jag.
Mamma kom till undsättning.
”Tomten har väl mycket att göra. Han ska säkert vidare till andra snälla barn.”
Just då tyckte jag att jag hade världens bästa mamma. Detta höll i sig i tre underbara sekunder.
”Vill tomten ha en karamell innan han går?”
”Ja. Hemskt gärna”, sa elakingen i grått och rött.
”Bosse. Du kan väl hämta en godisskål?”
Det var då jag såg min chans. Äntligen skulle jag få min hämnd. Det stod två skålar i rummet. Jag hade fått stränga förmaningar om att inte röra något sött innan vi ätit mat. Titta fick jag. Jag hade gjort ett tiotal inspektionsrundor. I en skål låg hårda äckliga karameller som jag varit med om att tillverka. Jag hade tagit fel sirapsmängd och gjort några andra smärre småfel. I den stora fruktskålen låg twistkarameller. Jag älskade dem. Jag tyckte om alla sorterna, men hade min favorit. Lakritsen med svart randigt papper. Problemet var att min storasyster hade samma favoritsort. Därför låg favoriten längst ner i skålen.
Det var inget svårt beslut. Jag struntade i att man ska vara extra givmild på julen. Dumma mamma som varit på väg att äntligen bli av med tomten. Jag sträckte artigt fram skålen med det hemmagjorda godiset. Då såg jag den stirriga blicken. Jag skulle kunnat svära på att en djup rynka tillkommit i pannan. Det måste jag ha inbillat mig, för på den tiden visste jag inte att en ansiktsmask var inblandad i jultraditionerna. Rynkan satt längre bak än så.
”Vad är det här för konstiga saker?”
Tomten pekade med sina fingervantar direkt på en karamell. ”Har ni inget godare?”
”Nä”, svarade jag.
”Har ni inte twistkarameller?”
Det var bara att lomma iväg med svansen mellan benen och byta skål. Mina ögon såg uppgivet hur tygfingret likt en magnet sög tag i ett svartrandigt papper.
Min 15 år äldre syster njöt säkerligen av huvudrollen. Jag vet inte om jag förlåtit henne än. 😉
Bloggäventyr med Bosse Lidén 