Den blinda hunden

De flesta barn har sina önskningar. Sin egen julklappslista. Jag var inget undantag. Överst på min stod det med stora spretiga bokstäver: HUND.
Min längtan blev inte mindre när jag dreglande såg på Båtsman eller Lassie på TV. Det hjälpte inte att jag lovade att gå ut med valpen, även när det regnade småspik. Mamma hänvisade bestämt till min tid som akvarieägare. Visst singlade jag ner torrfoder till fiskarna. I alla fall de dagar när jag snubblade över burken. Bytandet av vatten och rengöring av botten, de uppgifterna lämnade jag flott över till mamma och pappa.
”Du kommer att tröttna innan jag sagt ordet flaska. Det gör alla barn. Du får köpa en hund när du blir stor istället.”
Jag räknade ut att det var över tusen år tills jag blev stor. Därför fick min dröm leva sitt eget liv ett tag. Men så fanns det en som blåste liv i drömmen. Min egen storebror Dan. Vi låg ofta på hans säng och gled in på ämnet. Han visste om min högsta önskning.
”Ärligt talat tror jag inte att det är helt kört. Hund kommer det nog att bli. På ena eller andra sättet. Men hunden har vissa defekter. Den är blind”, skojade min betydligt äldre bror.
”Det gör inget. Har den vit käpp?”
”Ja. Den är halt och behöver käppen som stöd för det också.”
”Var det inte tre ben?”
”Nästan. Två och ett halvt.”
Hundämnet utvecklades. Den stackars hunden fick fler och fler sjukdomar och skavanker. Dan skämtade och skrattade till hundra procent. Kanske trodde han att jag var på samma nivå eftersom jag spelade med i de bisarra samtalen. Hans behållning låg i själva kryddningen. Det var han som var chefskocken. Jag var novisen som längst inne hoppades på att det fanns en gnutta sanning i soppan.
Veckorna gick. Det lackade mot jul. Den blinda hunden var inte begravd. På sista tiden hade jag tänkt lite för mig själv. Mina taktiska frågor om hundkoppel, halsband och hundkorg hade gett bra resultat. Dan skämtade inte utan gav vanliga vettiga svar. För att inte förstöra den behagliga känslan i kroppen slutade jag tvärt att diskutera ämnet hundar. Jag hade fått de svar jag ville ha. Mamma och pappa gillade säkert inte att Dan avslöjade hundköpet. Antagligen hade mamma sagt till honom att sluta med skämtandet.
Julafton. Äntligen låg paketen framför mig på golvet. Som vanligt hade jag först ordnat dem i rätt öppningsordning. Från mjuka klappar till spännande stora hårda klappar. Och som vanligt blev jag grundlurad. De bästa paketen öppnade jag först. Mamma och pappa älskade att lura mig. Väluppfostrat tackade jag för gåvorna. Samtidigt tyckte jag inombords att jag fått alldeles för många saker med tanke på paketet som antagligen låg kvar i garderoben. Jag var nervös av spänningen. Fick kila in på toaletten en sväng. Skulle pappa göra en ny runda? Förra gången var det för att köpa en tidning. Vad skulle han dra till med denna gång? Konstigt att inte något av de mindre paketen innehållit ett hundben eller hundleksak.
Jag överlevde den julen med. Ingen i familjen hade en aning om den strid som pågick inom mig. Besvikelsen kapslade jag tjusigt in. Minns att jag ändå gjorde en ordentlig genomgång av klädkammaren, sent på kvällen innan läggdags.
Hur kunde jag vara så dum att jag på allvar trodde att en levande hund skulle befinna sig i ett paket? Hur gammal var jag? I prästbetyget någonstans runt åtta år, eller yngre. Låt oss hoppas det. 🙂
Flera år senare fick jag en annan söt present. På självaste Alla hjärtans dag. Diabetes. I olika sammanhang läste jag om hur viktigt det var att motionera regelbundet för att hålla sjukdomen i schack. Gamla tankar blev som nya. Jag berättade för mamma, att nu hade det varit suveränt att ha en hund som jag var tvungen att gå ut med i alla väder. Flera gånger varje dag. Det var mest som ett skämt. Med ett uns av nostalgi i de sagda orden.
Det gick någon vecka. Som vanligt pratade jag med mamma i telefon varje kväll. Jag och Solveig bodde i Hjo. Mamma trettio mil därifrån. I smyg hade min kära mamma forskat vidare på egen hand.
”Bosse. Du ska äntligen få din hund. Tjugo år efter din sorgsna julafton. Jag har redan varit och tittat på en söt hundvalp. Jag känner ägaren till tiken. Valpen är varken blind eller halt.”
Det fanns en hållhake kvar. Bara en. Eller snarare ett val som jag olustigt stod inför. Detta efter att jag berättat den glada nyheten för min flickvän.
”Du får välja på mig eller valpen”, svarade Solveig kort och såg på mig med sina gröna kattögon.
I flera dagar gick jag och velade. Jag var disträ på jobbet som bibliotekarie. Tur att jag inte var kirurg. Hund eller goda middagar? Slickar eller pussar? Våta tassar eller mjuk hand? Bruna ögon eller gröna ögon? Det här valet skulle inte bli lätt. 😉

Skarp-Eriks skatt i Kråkbergets gruva

DSCN7849

Ibland kan traditioner uppstå av en slump. Fram tills för några år sedan brukade jag läsa högt för våra tjejer en stund innan de skulle med skolbussen. Detta höll jag på med i flera år. (Eftersom jag kopierade fram o baksidan på böckerna vet jag hur många olika böcker det blev till slut.) Därför var det aldrig några problem med frukosten och toalettbestyren. Syskonen puffade på varandra.
”Snabba dig och ät så vi får reda på hur det går för Eddie.”
I takt med att de blev äldre ändrades bokval. Fast Jennifer och Lizette lärde sig läsa tidigt själva uppskattade de gärna att bara få lyssna och känna närheten i vår mysiga läsvrå. En höst läste jag ”Kråkguldet”. På cdon.com kom jag över DVD:n av Leif Krantz och Olle Mattson som vi därefter såg strax innan jul samma år. Efter det skapades det en ny tradition som har hängt kvar genom åren. Var givetvis en passande tid på året eftersom filmhandlingen är förlagd till december. I år tänkte jag att det var lagom att sluta med tittandet. Jag trodde att minst en tjej växt ifrån det. Därför sa jag inget om saken. Vid läggdags i förra veckan kom Lizette nerspringande till vårt sovrum.
”Pappa. Vi måste se Kråkguldet! Har du glömt det?”
”Har du inte tröttnat?”
”Nej. Annars blir det ingen riktig jul. Sista avsnittet ska vi se på avslutningsdagen.”
Eftersom det skiljer 2.8 år på våra döttrar kunde jag förstå att jag och Lizette skulle ha något sista år när bara hon och jag såg de sex avsnitten. För att vara helt säker ringde jag Jennifer på mobilen. Hon satt på skolbussen från Ystad Djurpark.
”Det är klart att jag ska se. Jag kommer om en kvart.”
Tidigare blev alltid Lizette rädd när kråkorna lät i slutet av signatursången och hon vågade aldrig se hur slaktaren lägger sin tjocka näve runt Åkes nacke i källaren på slutet av tredje avsnittet.
Barnet inom mig tycker att den populära ungdomsserien från 1969 är härlig nostalgi och fortfarande håller kvalitetsmässigt. Staffan Hallerstam var en otrolig barnskådespelare. Han utbildade sig till läkare som vuxen. Maria Lindberg blev fotomodell. Vi som är äldre minns Åke Grönberg, Tommy Johnson, Arne Källerud, Gun Arvidson och flera andra kända skådespelare med både värme och glädje från vår barndom.

Har du som läsare något som du eller familjen bara MÅSTE göra eller se, som inte har just med de vanliga julförberedelserna att göra? Dela gärna med er i en kommentar. Vår familj brukar även se filmerna ”The Holiday” med Cameron Diaz och Kate Winslet och ”Medan du sov” med Sandra Bullock och Bill Pullman. Jag minns hur jag och Solveig brukade gnabbas om våra darlings. Det började när vi såg filmen på bio i Borås, en gång när vi sov över på Hotell i vår gamla utbildningsstad. Jag svärmade för Bill… skojade bara. Tvärtom såklart.

Ett julmysterium i Ystad

Vi har ett julmysterium i Ystad. Jag skrev i förra veckan om en ny tomte på Nya Rådhusets balkong. Han försvann spårlöst i fredags.
Jag tror han fått ett uppdrag någon annanstans”, säger stadsträdgårdsmästaren Ulf Andersson.
Kvar på balkongen finns bara tomtens säck och hans kompis snögubben.
Ulf Andersson tror inte att någon klättrat på fasaden utan tror mer på att tomten försvunnit via balkongdörren.
Enligt ett annat rykte som verkar lite vagt kan det tydligen även ske saker åt andra hållet. Jag träffade en rondelltomte som kallade sig Klaus igår. Han satt inspärrad. Påstod att det var två tuffa spacklade tonårstjejer som slängde in honom i buren bara för att han inte kunde lova att de skulle få var sin splitter ny Iphone 6.

Klaus 1

Det finns väl ingen sådan på marknaden ännu”, frågade jag tyst Klaus medan åtskilliga nyfikna bilar rullade runt i rondellen. En del flera varv. Hade de inget annat för sig en tisdagseftermiddag än att tjuvlyssna på ett förtroligt samtal mellan två vuxna män. 🙂
Jag förklarade det tydligt för tjejerna men de lyssnade inte”, svarade Klaus en aning buttert.
Jag försökte få Klaus på andra tankar. ”Vilken julklapp tror du blir årets julklapp?
Utan tvekan. Hibba Bibba.”
Från ingenstans kom en polis och viftade med båda händerna. Jag vet inte om det var åt mig, Klaus eller någon bildåre som körde runt i rondellen. Därför hann jag inte ta kort när megatuggummit sprack rakt i Klaus ansikte. Men ni kan säkert se det framför er ändå. 😀

Klaus 2

Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år men mannen såg ut precis som då. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans.

På perrongen i Halmstad stod vi otåligt och väntade. Min kompis hade låtit sin lillebror följa med på utflykten till Göteborg. Vi skulle ut och vädra våra gratiskort från SJ. Bröderna gnabbades om något. Svor och spottade. Själv stod jag vid den stora anslagstavlan och läste. Trots tågförseningen fanns inga andra väntande resenärer. Syntes inga till. Ändå stod han där plötsligt. Nära mig vid tavlan.
Man kan aldrig lita på SJ”, var hans oskyldiga öppningsreplik.
Jag minns inte min ålder. Troligtvis i gränslandet till tonårsåldern. Vi hade precis fått tillåtelse att åka ensamma utan föräldrar. Jag var väluppfostrad. Visste hur man tilltalade främmande människor. En sida av mig förstod att mannen antagligen tyckte det var trevligt att prata med mig för att jag inte svor. Just då. Jag sa säkert inte så mycket. Svarade bara artigt på tilltal. Vi pratade väder. Han frågade vad vi skulle göra för spännande. Jag var ingen öppen bok men tyckte heller inte det fanns någon anledning att glida på dessa naturliga frågor. Jag tror till och med att jag upplevde det som trevligt att en kort väntande stund prata med en okänd vuxen som verkade intresserad av mitt vardagsliv. Svårt att säga om det rörde sig om fem minuter eller mer så här i backspegeln. Nu i efterhand söker jag efter andra tecken. Tecken som jag lärt mig genom steg i livets skola på hårda asfaltgator. Tåget kom och jag hängde på mina kompisar igen. Det var mitt på dagen så jag gissar på att vi var på väg till Ullevi för att se på fotboll med mitt favoritlag Änglarna.
På perrongen i Göteborg dök han upp igen vid min sida. Min ”nya gamla” kompis. Alldeles vitt hår och chokladbrun i ansiktet vid fel årstid. Med en forcerad röst ställde han den mest knasiga fråga jag någonsin hört från en främmande människa:
Ska du följa med mig till Daghotellet? Mitt emot stationen.”
Först hängde min hjärna upp sig på det nya ordet som jag aldrig hört förr. Vad sjutton är ett daghotell? Sover man där på dagarna? Antagligen körde jag redan då med taktiken att tramsa till svaret. Vinna tid. Plötsligt lät han inte trevlig längre. Tjatade på som ett trotsigt barn vid godisavdelningen. Han tog aldrig i mig. Jag tyckte bara det var så helknäppt att en främmande vuxen man ville att jag skulle följa med honom istället för att gå med polarna och se Änglarna. Inte ens om Oliva Newton-John hade frågat mig om vi skulle fika på ett Eftermiddagshotell och jag hade fått smeka hennes läderbrallor från filmen Grease hade jag svikit en dödspolare. Jag nämnde aldrig episoden för någon. Inte ens för mina föräldrar när jag kom hem. Antagligen tyckte jag det var för knäppt. Sparade episoden istället, i ett hemligt rum där så mycket annan bråte fanns.

Jag blev äldre. Som alla blir när tiden går. Psykologi är ett av flera ämnen som jag studerat flitigt genom åren. I verkliga livet och i yrkeslivet kunde jag sedan omsätta kunskaperna. Nu är jag inte lika naiv och blåögd längre. På gott och ont. När jag läste på bibliotekarielinjen i Borås tvingades jag åka först motorvagn till Varberg och sedan vanligt tåg vidare till min barndomsstad eller till kompisar i Göteborg. Det hände ett par gånger att jag såg mannen med det speciella utseendet på Öresundståget. Då gick mina tankar tillbaks till äcklet.
Inte var just jag så speciell att jag råkade vara först. Han måste ha försökt tidigare och framför allt senare. Visst lät han på gränsen till irriterad av sitt bakslag. Trots min ringa erfarenhet av udda personligheter tyckte jag att hans krav var det dummaste jag hört. Jag blev så förvånad över hur en trevlig människa kunde byta personlighet utan att det hänt något. En konst jag inte behärskade fullt ut ännu i den åldern.
Hur hade han agerat i mörker i en trång gränd om han var sådan mitt på ljusa dagen bland en massa andra resenärer på perrongen i Götet? Vad lever han för liv nu? Har han verkligen kunnat klara sig undan rättvisan under alla år med den osunda driften? Han var då som nu välklädd. Såg ut som en affärsman. När datorn blev vardagsmat måste snubben ha firat julafton varje kväll när han dräglade över sitt gedigna fotoarkiv.
Jag skulle inte kunnat anmäla honom för något. Varken då eller nu. Först måste han gå fler steg i sina smutsiga grova skor. Han är heller inte ensam. Det vimlar av skygga kusiner med liknande intressen. Det skrämmer mig. Nuförtiden handlar det inte om äckliga gubbar med en godispåse som de små barnen ska akta sig för. Det behöver inte ens vara en man. Sist hörde jag min dotter berätta att en bil stannat till vid hennes förra skola och att ett medelålders par hade frågat en klasskamrat om hon ville åka med en sväng med deras bil. Bilen hade registrerats flera dagar utanför skolan. Nu krypkörde den bredvid tjejen och fönsterrutan gled ner. Till saken hör att hon bodde bara ett par stenkast från skolan. Som tur var så var hon inte lättlurad till sin natur.
Kanske har jag skrämt mina barn när de var yngre. Pratat mot mig själv om att man ska vara trevlig och artig mot alla människor. Även de man inte gillar. Jag vet hur extra trevlig en av dem kan vara mot alla. Varnat för att tilltala människor som frågar efter vägen från en bil. Även om det finns personer i närheten. Det räcker med en fuktig trasa med en vätska… Bättre säga något snällt och försvinna bort. Aldrig gå för nära. Inte låta sig luras av en smart vuxen med en neutral öppningsreplik. Givetvis vet jag att det inte går att helgardera sig. Sätten kan vara så mycket mer raffinerade än så. Godis från en skrynklig påse lockar inte längre kids som får snask bara de tjatar i affären.
En elak sida av min personlighet skulle vilja rispa bort skokrämen i ansiktet på snubben som tog ett bett från min barndom. Ändå ställde han endast en fråga. Jag lider omätbart mycket mer med de anhöriga som önskar att deras älskade barn istället bara fått denna fråga och sedan kommit levande från pratstunden när de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vissa saker ska inte förlåtas. Får inte förlåtas så länge ondskan förmörkar våra rättigheter. Den här texten tillägnar jag alla människor som haft barn som råkat illa ut.

Första egna låten – Min pappas stad

Vad kallt och blåsigt det var. Vi fick jäkta iväg imorse eftersom det varnades för oväder med kraftig blåst och snö vid lunchtid. Ruskvädret skulle komma från Danmark. Med hjälp av var sin digitalkamera knäppte jag och Solveig bilder med vantarna på, i en massa olika vinklar. Tårarna rann och kinderna ”brände” på stranden vid Lilleskog. Sedan flög vi nästan iväg till bilen. När jag blickade ut över havet var jag tacksam för att jag inte skulle med färjan, som guppade i det kalla vattnet med kurs mot Bornholm.

Det blev en bild från Solveig som vann och får vara stillbild till Jennifers första egna låt.
Det hörs hur Jennifer håller på att skratta till vid ett tillfälle. Det bjuder hon på. 🙂

Nu gick strömmen när jag såg på spännande skidskytte och köttet ligger i stekpannan. Inte ens det trådlösa lever på som vanligt. Snön yr och jag rullar ihop mig och kommer fram till våren igen. 😀

Önskar Er en trevlig andra advent.

Tre ungdomar med gemensamma gener

 

Ystad djurpark

Bilden är tagen av Jennifer när hon stod och väntade på bussen vid Ystad Djurpark i fredags. Dessa tre sista veckor läser klassen kursen sällskapsdjur och åker till djurparken tre dagar i veckan istället för två.

Det var tur att jag hade min fantasi att ta till på vissa sövande lektioner på gymnasiet. Endast min kropp satt kvar på stolen. Resten gjorde hemliga resor utanför lektionssalen. Om jag inte spelade sänka skepp med en kompis. Jag önskar nu att de två äpplena fallit långt från äppelträdet…
Vår yngsta dotter Lizette började sin konfirmationsundervisning i september. En ny milstolpe i hennes liv. Hoppas att hon lyssnar och tar till sig av undervisningen. Själv hade jag en mycket bra och snäll präst. Han var duktig på att få alla att lyssna och vara delaktiga. Fast han var äldre hade han ett ungt sinne. Ibland var jag ändå trött efter en lång skoldag och det hände att jag och en kompis började på ett sidoprojekt. Temat kunde vara engelska fotbollslag som vi viskade fram. Stoke-Everton-Newcastle-Everton-Nottingham-Millwall-Liverpool-Leeds-Sunderland-Derby-York-K. Ett noll till mig. Nu fick kompisen börja. Han valde svenska städer. Vadstena-Alvesta-Arvika-Alingsås-Stockholm Malmö-Örebro-Oskarshamn-Nyköping-Göteborg-Gränna-Arboga-Askersund-D. (Djursholm och Degerfors var inga städer) Jag vann med två noll. Hängde ni med i svängarna? Nästa svar ska börja på sista bokstaven från förra svaret. Hade kanske inte så mycket att göra med tio Guds bud om vi nu inte valde ett ämne inom religionen.

I Lizettes vårundervisning ingår en tre dagars resa till Berlin. Inte för att shoppa i första hand. För denna syssla är det avsatt fyra timmar. Resan är betydligt mer allvarlig än så. Ett besök på ett före detta koncentrationsläger står på agendan. Blir förhoppningsvis ett lärorikt besök som aldrig glöms bort.

Vi kom inte så långt på vår konfirmationsresa på sjuttiotalet. Visserligen var det naturfint på Nissaströms kursgård men det låg bara några mil bort från Halmstad. Kommer ihåg att de hade mycket god mat. Det jag minns starkast och som gjorde mest ont var leken vi ägnade oss åt i ett speciellt rum inrett med massor av kuddar. Kuddkrig. Jag fastnade med en tumme i en kudde med en dragkedja när jag skulle drämma till någon. Det sprängvärkte sedan hela natten. En tuff femtonåring fällde inga tårar och frågade inte ens efter en Alvedon. Men jag kommer ihåg att jag längtade hem. Det handlade om en rejäl stukning som ställde till det en lång tid efteråt på gymnastiken t.ex. när vi spelade handboll. Flera gånger slog jag upp skadan eftersom jag inte hade tid eller lust att låta tummen vila som den sportfåne jag var.

Tre chanser fick jag

 

DSCN7832

Tre chanser fick jag. Det är inte ofta man får så många. Jag tog vara på…

Jag låg i soffan i vardagsrummet igår och läste Åke Edwardsons bok ”Hus vid världens ände”. Elfte boken med poliskommissarie Erik Winter. Vi som läste tian konstaterade att Erik dog i en pool på Costa del Sol. Författaren och förlaget Albert Bonniers Förlag hade gått ut med att detta var avslutningsboken om den populära Winter i Göteborg. Nu några år senare höll visst Erik ”bara” på att drunkna. Lite Bobby Ewing-stuk från Dallas. Saknas det pengar även bland stora jättar?
Mitt i en spännande sekvens ser jag något gult fladdra förbi utanför balkongdörren. Jag sänker boken och ser en leksugen talgoxe som till slut sätter sig på räcket. Jag njuter av det effektfulla av nymålat svart, fluffigt vitt och en liten söt gul garnering på toppen. I ett andetag flyger fågeln iväg och jag är tillbaks i ett otäckt mord. Efter ett tag upprepar sig händelsen utanför. Nu föds idén om att föreviga. Hinner inte tänka klart tanken förrän fågeln busar med mig. Flyger istället och sätter sig på fönsterblecket och kikar in på mig. Först trodde jag att den skulle skvallra om vem som är mördaren. Sådana skämt uppskattar jag inte. Jag blev distraherad av fågelns charm. Plötsligt är den tillbaks i snön. Sitter där riktigt länge. Nu kryper jag försiktigt iväg. Springer nerför trappan. Hittar kameran på första försöket. Av med fodralet. Uppför trappan. Kryper på golvet och gör mig beredd.
Talgoxen sitter kvar. Verkar tänka. Snabba dig på. Jag har annat att göra.
Tänkte den inte alls. 😦 Den satt kvar medan jag ställde in kameran. Jag såg att det blev en grön punkt och skulle precis trycka ner den silvriga knappen, då flög den rackaren iväg…
Snart ska vi åka och fika i centrum. Mysigt att sitta stilla och se hur alla far omkring därute. Själva är vi nästan klara med julklapparna. Måste dock in till Ystads bokhandel och byta bok i Läslustan. Är klar med biografin om Freddie Mercury i Queen. På baksidan står det. ”Jag tänker inte bli en stjärna. Jag tänker bli en legend”.
Får inte glömma bort att köpa en massa julkort i bokhandeln också. Såg att de hade snygga med Ystadmotiv. Läste att enligt en Sifo-undersökning står sig de hederliga gamla julkorten bra i konkurrensen av alla nya billigare alternativ. Till och med ungdomarna var för de handskrivna hälsningarna. När jag jobbade som julbrevbärare höll jag inte med…
Ha en fin helg. Försök att inte stressa. Det finns så många roliga och trevliga saker man kan göra i dessa tider. Arbetsuppgifterna behöver dock fördelas jämnt. Syftet med allt måste vara att man ska ha det trivsamt. Att det finns tid för reflektion och stillhet även innan den stora helgen. Därför avslutar jag med ett eget ord. MYSPYS 🙂

Julpyssel gav mig lätt ångest

Säg ordet julpyssel högt till mig och jag ryser och får lätt ångest. Jag syftar inte på tillverkning av julgodis, pyntning och paketinslagning. De bitarna älskar jag. Det handlar om pyssel rakt av. Sax, piprensare, färgad kartong, flirtkulor, björnklister m.m. Allt sådant tjafs som vi sysslade med de sista höstterminsdagarna på lågstadiet. Jag förstår varför det behövs ett långt jullov för att vila upp sig. Själv hade jag mycket hellre haft provräkning eller uppsatsskrivning dessa sega timmar.
Cecilia i klassen slapp. Hon hade tillåtelse att gå hem. Det var inte så långt hem för henne. Hon bodde bara rakt över skolgården. Jag var också sugen på att gå med i något som hette Jehovas Vittnen. Där var Cecilias föräldrar med. I den klubben höll man inte på med något så trist som julpyssel minsann. Jag frågade mamma på hemmaplan om vi inte kunde gå med i föreningen. Hon berättade att jag i så fall skulle missa paketen och hela julen. Då kontrade jag med att vi kunde gå ur någon vecka innan jul.
Nu är jag äldre och klokare. Tänk om det var såhär. Jag satt i klassrummet och vantrivdes inombords. Cecilia kom hem till en tom lägenhet, gick och la sig och grät i kudden. Låg ensam och övergiven. Saknade sina klasskompisar. Skulle gett allt för att få sätta en flirtkula på en piprensare. Till slut fick hon torka tårarna och kila iväg så hon inte kom försent till mattelektionen. Jag hade gärna bytt med henne. Då hade jag lagt ett litet julpaket på hennes kudde och skrivit på papperet att hon skulle gömma innehållet och slänga papperet.
Mitt under ett sådant här segt pysselpass i ettan drabbades jag av ett trauma. Min starka tro välte likt Babels torn. Saxen i högerhanden slutade mitt i ett klipp. Det var Gunnar som startade bomben.
”Fröken! Det finns väl ingen tomte på riktigt?”
”Nej. Det är människans eget påhitt. Varken tomtar eller troll finns på riktigt.”
Jag satt tyst och tittade på min pepparkaksgubbe. Den såg ut som en blek kopia av mallen som var betydligt större och jämnare i formen. Man sa inte emot fröken Karin i första taget. Inte ens när hon pysslade och var på sitt bästa humör. I så fall låg man risigt till. Att agan försvunnit ifrån den svenska skolan hade gått förbi henne. Att glasrutorna höll i vårt klassrum är ännu en gåta för mig. Karins lungkapacitet och röstresurser var hårdare än en välpumpad läderfotboll.
Jag förstår som vuxen att jag befann mig i en chockfas. Första stadiet. Hade Freud levt hade han gnuggat händerna. Det kunde bara inte vara sant. Saxen började leva sitt eget liv. Klippte planlöst omkring på den bruna pappkartongen. Tomten hade funnits i hela mitt sjuåriga liv. Fanns inte Fred Flinta heller? Det var kaos inombords. Tankarna fladdrade ängligt från gren till gren. Höll världen på att gå under? Okej. Helt bakom flötet var jag inte. Det hade gått ett par år sedan Televinken blev avslöjad. Olas trådar hade nystats upp. Skafferifigurerna Humle och Dumle visade sig vara två målade uppochnedvända hakor. Men det här med tomten var bara för mycket. Syret började ta slut i klassrummet.
Tro nu inte att jag mådde dåligt av anledningen att tomten försvann bara fem dagar innan julafton. Absolut inte. Den gamla kufen hade jag hatat sedan året innan. Varför ska jag berätta i ett annat kåseri om två veckor. Du kommer att förstå och känna empati för mig. Jag var heller inte rädd för att känna mig snuvad på julklapparna. Vår stora klädkammare var sedan flera veckor sönderläst i varje vrå. Det handlade om något mycket större. Något som inte gick att ta på. Som att världen inte var som jag trodde. En ovisshet och inre rädsla av att fler saker skulle uppdagas i framtiden började gnaga i min hjärna. Bodde jag hos rätt föräldrar? Inte visste jag hur barn blev till vid den tidpunkten. Jag hade såklart snappat upp att varken tomten eller pappa kunde vara inblandade. Givetvis förstod jag att det var mamma som tog hand om sådant helt självt. Jag visste att jag legat och växt i hennes mage. Kunde jag vara säker på någonting efter jultomtsbluffen? Snurrade verkligen jorden och var den verkligen helt rund?
Bara två saker upplevde jag just då som helt sanna. Fröken måste ha hällt sirap i skolklockan och julpyssel var årets värsta straff. 🙂

Men julfesterna på mellanstadiet var helkul. Det är jag i blå tröja till vänster.

Julfest är roligare

Frågor från kvinnligt håll

Vad är nytt

Vi hade precis ätit färdigt lunchen i lördags. Vi var tre hemma. Jennifer var på stan. Jag skulle resa på mig för att fixa efterrätten. Då kom frågan. Jag har hört den några gånger genom åren.
”Vad är det som är nytt?”
Den där leken blir jag alltid lite nervös av. Orsaken är att jag har så dålig statistik. Brukar inte fixa 1av3 ens. Hade det stått en ny BMW på garageinfarten hade det varit solklart. En metod jag brukar ta till är klassikern med att möta en fråga med en fråga.
”Va?”
Den fungerar inte längre. Bättre att titta sig omkring. Allra bäst för klimatets skull är att starta med en granskning av ett styck fru. Näsan är på plats. Nya kläder? Kan det vara en ny frisyr? Nä. Hon har varit hemma hela förmiddagen. En snabbtitt i köket. Denna gång klarade jag det på första försöket.
”Snygga julgardiner.”
”Duktigt. Och du kom på det helt själv.”
Egentligen är jag en person som tycker om när man gör det mysigt omkring sig. Ändå har jag svårt för att se förändringar som jag inte gjort själv. Mina egna bidrag brukar jag än så länge komma ihåg. 🙂
Jennifer hann bara komma in i hallen.
”Snygga gardiner mamma. Såg typ jättehäftigt ut från gatan.”
”Tack min älskade dotter”, sa Solveig på det där speciella sättet som fick Jennifer att vakna till.
”Pappa. Vad har du nu gjort för dumt? Säg inget. Jag vill inte höra.”
Finns det någon manlig bloggläsare som kan stötta mig? Som vet hur det känns. En del av er kvinnor muttrar säkert, spottar ur er någon ironisk kommentar om oss män som om ni inte tror att jag hör den. Jag hör jättebra. Precis så mycket som jag vill höra. Jag har ett bloggprogram som är hemligt där jag även ser er. Tillverkat i en liten italiensk by av en äldre kvinna som kom på det av misstag när hon egentligen skulle göra en mustig gryta av spindelnät och ändarna på frigående morötter som korsats med blyga violer. Var kom den långa svammelmeningen ifrån? 😉
Tillbaks till tråden. Jag är likadan. När jag gjort något som jag är nöjd med vill jag också likt ett barn få uppmärksamhet. Helst beröm. Någon kram. Ett bevis på att man duger. Vem vill inte det?
Det har hänt att det gått flera dagar innan frågan kommit. När Solveig inte kunnat låta bli. Nu med fler ord i meningen. Jag kan också skönja något syrligt i röstläget. Ofta har jag sett det nya efter ett par dagar när jag snubblat över det. I smyg njutit över förbättringen. Då har jag ibland låtit bli att säga något för att testa hur många dagar det ska gå innan min älskade fru inte kan hålla sig från att fråga.
Denna gång tog hon mig med storm. Satte sig grensle över mig på soffan mitt i ett livsviktigt skott från Björn Ferrys bössa.
”Vad är det som är nytt sedan i måndags? Du har bara en chans. Vårda den.”
”Vilken måndag? Aj! Inte nypa där. Jag ringer MRIS. (Männens rätt i samhället)

Från Nordpolen till Ystad

Tomteträd

Medan de flesta andra skånska städer pyntar med granris och ljus går Ystad ett steg längre. För tredje året hänger man upp tomtar lite överallt. För varje säsong har man fyllt på. Nu finns det även rondelltomtar.
”Rondelltomten Claus är lite trött efter den långa färden från Nordpolen”, berättar stadsträdgårdsmästaren Ulf Andersson.
De flesta tomtar sitter högt för att de ska få lugn och ro – andra bakom galler. På kvällen tänds ljusen, som pryder den globliknande buren, för att förhöja julkänslan. Dessutom är det nytt i år med en snögubbe på Nya rådhusets balkong.
Tomtarna är tillverkade av träreglar med bultar så att de kan röra arm och benleder. De har vita overaller som är fyllda med halm. Deras kläder tvättas och i genomsnitt lever tomtarna i fyra-fem år innan de ersätts av en yngre kamrat.

Jag blir dyster till sinnet av denna raka sorgliga information som jag läser i Ystad Allehanda. Inser att det inte kan vara hälsosamt att vara tomte på heltid. Förstår att tomtarna inte går, utan flyger in i träden istället för springer in väggen, som vanliga människor kan göra. Stackarna slavar stenhårt 24 timmar om dygnet. Fryser säkert bakom skäggen. Dessutom lever de med det otäcka ryktet att vissa människor och även större barn inte tror på dem ens.

I fredagens kåseri ska ni få läsa om en skolgrabb som höll masken.:)