När musiken tystnar släcker jag ner

Ett nytt år skulle formas. 2013. En idé föddes där jag förenade två roliga saker med en tredje som var mindre rolig – brist på tid. Genom att sätta på en CD och under tiden surfa runt på Blogglandia bland alla mina favoritbloggar, kunde jag både ha trevligt i öronen och samtidigt läsa vad ni bjöd på, men ändå inte bli sittande för länge.

Om ni spetsat era öron kunde ni hört mig nynna och ibland sjunga falskt, samtidigt som jag läste och kanske kommenterade. Jag försökte hålla mig ifrån renodlat tjejsnack. Vet inte om jag varit välkommen då. Var rädd för att ni skulle ha blockerat mig. 😉
När skivinspelningen var extra lång hann jag även besöka nya bloggar.

Personlig som jag oftast är i denna blogg så delar jag med mig av vilka skivor jag lyssnat på denna första A till Ö-period. Utmärkt sätt att vädra en del gamla CD-skivor. Synd att jag inte längre kan lira mina gamla LP och singlar. Funderar på att köpa en ny variant som jag såg att Kjell och Co har till försäljning. Måste ta reda på om den går att koppla till min lilla leksak på väggen. Köpte en begagnad liten Bang & Olufsen när vi flyttade till Ystad. En av mina gamla drömmar gick därmed nästan i uppfyllelse. En ny stor kostar som en halv ny bil.
Kära läsare av detta torsdagsinlägg. Jag har TVÅ viktiga frågor till dig. Vilken dag skulle du gärna ha velat sitta med mig och lyssnat av dessa 25 musikstunder?
Vilken dag skulle du vägrat att sitta med? Hoppas få många svar. Gärna även från er som inte brukar kommentera annars.
Abba: Gold
Beatles: Den vita skivan
Cohen, Leonard: So Long Marianne
Dageby, Ulf: Underbara rum
Eagles: The very best of
Ferry, Brian: The very best of the Ballads
Gasolin: Supercollection
Hellman, Jakob: …och stora havet
Imbruglia, Natalie: Left of the middle
Joel, Billy: River of dreams
Kyrkjebö, Sissel: Gift of love
Laleh: Prinsessor
Michelsen, Anne Dorte: Den ordlöse time
Näslund, Totta: Duetterna
Oldfield, Mike: Voyager
Parton, Dolly: The very best of
Ratata: Mellan dröm och verklighet
Simon and Garfunkel: The greatest hits
Texas: The greatest hits
Ulrikkeholm: Majbritte
Winnerbäck, Lars: Rusningstrafik
Young, Neil: Harvest moon
Zelmani, Sophie: Memory Loves You
Åström, Nina: Moods
Östen Med Resten: Greatest of the best

Ethels magiska händer

Min rygg och jag är inte alltid bästa vänner. Ibland går den åt sitt håll och resten av mig åt ett annat. Värken är tuffast på nätterna när man ska slappna av för att somna. Trist även när jag vaknar av att jag ligger och gnyr i sömnen. Har ändå lärt mig att stå ut. Däremot fungerar det inte när ryggen fastnar och jag inte får på mig strumporna. Skönt på sommaren men isande kallt på vintern. När jag klippte gräset under plommonträden och samtidigt vred på kroppen för att inte slå i huvudet i grenarna längst ner, då hände det att ryggen demonstrerade direkt och jag tvingades greppa telefonen.

Samtalet gick till Halmstad. Hade jag tur svarade min samarit på nionde våningen på Trade Center direkt. Ethel Gustavsson heter hon. Hon är diplomerad osteopat men är även utbildad massör och har jobbat inom läkarvården i flera år.

Efter att jag vid mitt första besök klarat av de obligatoriska teoretiska rutinfrågorna och försökt komma ihåg mitt eget namn och adressuppgifter var det dags för besiktning och behandling.

När jag kommit hem som en ny människa grunnade jag på vilka hjälpmedel hon hade använt. Jag hade en hel del erfarenhet med mig i bagaget efter besök hos sjukgymnaster. Åtskilliga nålar har stuckits in både här och där. Jag fick ofta beröm för att jag var så avslappnad vid dessa tillfällen. TNS, Ultraljud och nya metoder har jag också testat genom åren. Förutom alla fyspass och närkontakter med konstiga maskiner som jag brottats med i trånga svettiga lokaler.

Vid mitt andra besök hos Ethel kunde jag inte låta bli. Jag hade blivit lite mer varm i de få kläderna jag hade på mig. Jag låg med näsan genom hålet, kände den behagliga värmen på just rätt ställe på kroppen, som verkade ge ett snabbt resultat. Helt otroligt att det onda kunde bli mer uthärdigt på så kort tid.
”Vad använder du för apparat?”
”Va?”
”Är det ultraljud eller något nytt som kommit ut på marknaden. Otroligt varmt.”
”Vad menar du?”
Jag skulle aldrig frågat. Dessutom var det inte alls varmt längre. Kändes nästan lika ont som tidigare. Jag och min stora käft.
”Inget.”
”Vaddå inget?”
”Det är kombinationen av mina händer och din kroppsvärme som du känner.”
Jag trodde på fullaste allvar att den trevliga kvinnan drev med mig. Inte det minsta kul. Nu frös jag på britsen.
”Genom att jag hittar dina skavanker så…”
Jag kommer inte ihåg hennes ord exakt så det är dumt att jag hittar på. Men det var just det jag trodde att hon gjort. Hittat på. Aldrig hade jag upplevt något sådant. Då hade jag ändå genom åren varit hos kotknackare, naprapater, otaliga massörer och två osteopater tidigare som flyttat på mina kotor som suttit fel på fem ställen samtidigt vid ett av tillfällena.

Snacka om magiska händer. Inte bara det. Ibland har jag testat henne. Bett henne att hitta problemställen på min kropp. Inte sagt AJ fast det gjort riktigt ont. Ändå har hennes fingrar snabbt sökt sig till rätt zoner. Antagligen är det hennes långa meritlista genom sina tre yrken som gör henne så förträfflig. Att jag tycker att det är trevligt att prata med henne gör inte saken sämre. Utsikten vid klart väder från hennes praktik över min barndomsstad Halmstad går inte av för hackor.
Det är bara synd att det är femtio mil om jag ska åka dit och hem numera.

Om ni har problem med ryggen och bor i närheten av Halmstad. Tveka inte. Det blir knappt dyrare än att gå till en läkare, som inte gör någon som helst nytta, och få recept på en stark tablett som ger dig ont i magen istället. Ethel pressar heller inte på om att man ska gå dit x antal gånger. Jag ringde henne när det krisade eller försökte gå på en kroppsbesiktning ett par gånger om året när jag bodde närmre. Rundsmörjning. Försökte ligga ett steg före. Jag kommer även i fortsättningen att försöka kombinera med ett par besök om året i samband med andra besök i staden.

När man träffar guldkornen i livet ska man inte slarva bort dem. Tack snälla Ethel för alla plågor jag sluppit tack vare dig genom åren. Sista gången jag besökte henne var
den 1 november 2012. Då hade jag till slut haft så ont på nätterna att jag väckt Solveig flera gånger trots att jag äntligen lyckats somna. Sover man så ryckigt och så få timmar på nätterna blir dagarna också tuffa. Peppar, peppar. Det har gått tre månader på fredag. Jag är fortfarande förvånad att jag mår så bra. Försöker att tänka på de enkla övningarna hon lärt mig genom åren. Inte slarva med dem. Det är säkert en bidragande orsak till att problemen återkommer snabbare. Samt alla bilkrockar och en yrkesskada som jag tyvärr inte anmälde.

När det blir vår får allt bilen ta oss med till västkusten igen. Då ska jag stämma date med Ethel Gustavssons magiska händer.

Telefon till Ethel Gustavsson: 035-21 08 35

Min annorlunda bror

Hej på er alla Bosses blogg-vänner!

Nu är det min tur att få skriva. Jag är inte lika rolig som min man,
men förhoppningsvis är detta en berättelse som berör sin läsare.
Vänliga Hälsningar: Solveig

Min annorlunda bror

Min mamma och pappa gifte sig 1950. Två år senare kom han till världen, Johnny, deras lilla förstfödda ”prins”. Jag önskar att jag kunnat ringa min mamma och fråga vad hon tänkte den där våren. Hur hon kände sig. Vilka förväntningar hon hade på det lilla underverket som bodde därinne i hennes mage. Men min mammas tankar och funderingar kan jag bara ana mig till. Jag tror att hon var precis som alla andra blivande mammor. Förväntansfull, lycklig, glad, spänd och kanske lite orolig för att något skulle kunna gå fel.

Det blev en lång och jobbig förlossning, men till sist var den över. Efter några dagar på BB fick mamma och Johnny åka hem. Så här efteråt undrar jag förstås om det verkligen inte var någon av barnmorskorna som funderade över om allt var som det skulle. Fanns det verkligen ingen läkare som undersökte lille Johnny lite närmare och som såg att allt inte var riktigt normalt?

Det gick en tid. Johnny var sen med allt. Jämnåriga bebisar utvecklades enligt regelboken, men inte han. ”Går han inte än?” var min farfars ständiga kommentar. Min mamma berättade hur hon grät efter besöken hemma hos svärföräldrarna.
Jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet hur gammal Johnny var när min mamma äntligen fick träffa överläkare Söderberg. Jag vet i alla fall att det var först när hon träffade denna läkare som hon fick veta att Johnny var född med Downs syndrom.
Fast det kanske han inte sa då. Jag tror att han använde uttrycket mongoloid.

Doktor Söderberg var en unik läkare. Han tog sig tid att prata, vara medmänsklig, svara på frågor och att försöka trösta mitt i det tunga beskedet till mina föräldrar. Min mamma ville t.ex. inte ens tänka tanken på att få fler barn. Men doktorn förklarade för henne att det bästa hon kunde göra, både för sin egen och för Johnnys skull, var att ge honom syskon. Så när Johnny var nästan sju år utökades familjen med en pojke till och ytterligare fem år senare kom jag.

Jag vet att mina föräldrar blev tvingade att lämna bort Johnny till en institution.
På den tiden var det inte ovanligt. Under alla år kunde mamma minnas den smärta hon känt när den barska damen som arbetade på Johannesberg, tog Johnnys hand, drog in honom i rummet och låste dörren. Hans gråtande röst kunde mamma höra inom sig hela den långa vägen hem. Själv låg hon på golvet i baksätet och grät som om hjärtat skulle brista.

Som tur var fick Johnny komma hem regelbundet. Hur många mil körde min pappa för att hämta hem honom på fredagar, för att lämna honom på söndagar, för att hämta till jul, till påsk? Hur många timmar satt pappa tålmodigt och väntade på att de skulle kunna åka? För Johnny ville förstås stanna kvar hemma. Jag kan inte minnas att pappa någon gång klagade över alla dessa resor. Min mamma spelade dragspel. Hon gjorde extragott fika. Hon lirkade och försökte på alla de vis, så som bara mammor kan. Inte heller hon klagade över all den tid det tog, eller över all den energi det gick åt.
Kanske är förklaringen så enkel som att: Kärleken till ett annorlunda barn är precis lika stor som till vilket barn som helst. Kärleken känner inte av några gränser.

När jag tänker tillbaka så tycker jag nog att mina föräldrar borde fått tapperhetsmedalj.
Alla vars barn på något sätt avviker från det ”normala” mönstret vet att man måste kämpa betydligt mer som förälder och att man aldrig får ens tänka tanken på att ge upp. 1997 förändrades tillvaron när min mamma gick bort i cancer. Min pappa fortsatte att ta hem Johnny regelbundet trots att pappa flyttat till en liten lägenhet. Till och med den sista julen när pappa själv var så dålig att han nästan inte klarade sig hemma. ”Jag måste göra det här”, var allt han sa när jag pratade med honom i telefon.

Såklart att alla är olika, tänker jag när jag ibland läser en artikel eller en bok om någon som har ett barn med Downs syndrom. Väldigt ofta beskrivs det som om att allt skulle vara så enkelt. Man lär sig så mycket. Man får så mycket tillbaka. Man blir så ödmjuk inför livet o.s.v. Hade jag läst det som barn hade jag nog inte hållit med.
Nu som vuxen ser jag det på ett annat sätt. Nu kan jag erkänna att jag idag skäms över hur jag skämdes. För själv minns jag ju att alla dagar inte var solskensdagar. Det var tufft att vara lillasyster till en annorlunda bror. Speciellt under den tidsperiod när man vill att alla i ens familj ska vara så lika alla andras familjer som möjligt. Då var det svårt att smälta in. Jag märkte att andra tittade när vi åkte någonstans. Att det fanns de som fnissade eller viskade. ”Bara vi inte träffar någon jag känner”, tänkte jag.

Numera kan barn som har syskon med handikapp åka på läger tillsammans.
Hela familjer kan träffas och utbyta erfarenheter. Den möjligheten fanns inte då. Åtminstone hörde jag aldrig talas om att det fanns andra familjer som var ”som vi”.

Jag vet att uppväxten med en annorlunda bror har gett mig en insikt om att vi som människor har ett ansvar för varandra och att livet inte alltid är enkelt. Jag hoppas att jag lyckats förmedla det till mina egna barn. ”Allt vad ni gjort mot en av mina minsta” står det om i Bibeln. När jag läser det så tänker jag alltid på Johnny. Säkert betraktas han som en av de minsta i samhället. Det har ju gått så långt att man med hjälp av fostervattensprov kan upptäcka barn med Downs syndrom och sedan välja abort… Så lite kan ett människoliv vara värt. Men det är med mänskliga ögon sett.

Johnny har aldrig fått fatta sina egna beslut. Han har aldrig kunnat göra sina egna val. Det har alltid varit andra som bestämt, ibland över huvudet på honom.
Bilen som han drömde om, flickvännen, jobbet… Listan skulle kunna göras lång över drömmar som aldrig hade ens en liten chans att slå in. Ibland brukade vi andra i familjen prata om vad Johnny skulle blivit om han varit frisk. Säkert hade det varit han som tagit över den lilla gården och fått den att blomstra. Han satt ofta vid pappas sida i traktorn och hjälpte till på sitt sätt.

En sak vet jag. Förmågan att visa kärlek har Johnny fått minst en dubbel dos av.
De han tycker om får ofta ta del av hans kramar. Den kärlek han uttrycker i sina kramar, den är verkligen äkta. Vi träffas inte så ofta numera eftersom det geografiska avståndet mellan oss är stort.
Men när vi träffas så kan jag få hur många kramar som helst…

Varför tycker så få som vi?

Sista åren har vi varit tvungna att beställa för att få. Både i Laholm, i Båstad och i Ystad. Konstigt nog fanns det en till 2013. Jag pratar om Mappkalendern. Väggficka 2013 är visst det rätta namnet. En papperskängurumamma. Helt suveränt sätt att förvara månadens räkningar i. Kan det finnas ett bättre sätt? Hur gör ni? Kylskåpet? Under sängkudden? Bränner upp dem? Lägger dem i grannens låda? Visst har även vi autogiro på vissa fasta avgifter. Ändå tycker jag att man har mer kontroll över ekonomin genom att få fakturorna på papper. Det är så spännande att se om det blir nytt månadsrekord totalt. Hur många OCR siffror finns det denna gång? Ibland går ögonen i kors. 😦

Igår tänkte jag till. Då blir jag extra smart. Låter jag skrytsam? Mina barn brukar säga att det luktar och drar in djupa andetag för att retas. Min idé är briljant. Spar tid och massor av pengar. 🙂 Lyssna noga nu. Bäst hade varit att ha allt på autogiro. Min plan är att alla årets räkningar ska dras samma datum. Igår kväll lottade jag rättvist bland alla datum. Satt i ett pappershav av 366 vikta lappar och hör och häpnad, slumpen föll på 29 februari. Vilket underbart datum. Dyker upp sådär lagom ofta.

Jag känner ett par stycken som fyller år då. Jag hade en klasskamrat på mellanstadiet som började bli gråhårig och smårynkig redan i sexan. Han var född den 29 februari. Var tretton år berättade han med en medelåldersröst. Vaktmästaren fick skruva upp hans bänk till taket. Vår unga lärare fick fråga Werner om det var något gammalt som hänt förr. En gång fick jag en pennvässare i huvudet som Werner antingen tappade eller släppte med flit. 🙂 Det är en helt annan historia.

Mappkalender var det. Denna sista var speciell. Inte någon av de tolv bilderna var dålig. Annars brukar det vara lite si och så med det. Igår fick jag en pangidé till. Den bara rasade in i huvudet. Jag kommer under de närmaste elva dagarna att visa upp varje månads bild. Ni mejlar in och röstar på den finaste bilden. Sedan drar jag en lapp och den som vinner… läs väldigt noga nu, får som pris hjälpa till med vår Familjebudget för februari månad. Eller ge mig era banknuffror direkt så fixar jag det själv. Jag skulle även kolla upp en grej på Maldiverna. Måste se om det stämmer att det är varmare där än i Ystad vid denna tid på året. ,)

Vilken tur att Solveig ska ta över min blogg imorgon så det blir lite ordning på torpet.
Var snälla mot henne. 😀

Ord som berör mig; 4

”De människor som fått ut mest av livet är inte de som har levt ett sekel
utan de som har levt i varje minut.”
Colette

Bilden: I torsdags var just en sådan dag som jag beställt. En vindstilla, solig vinterdag med endast ett par minusgrader. Skönt när någon lyssnar på mig.

Nästa vecka: På tisdag ska Solveig berätta om sin bror i Funderingar.
Fredagens kåseri kan bli vad som helst.
Något borde jag skriva om melodifestivalen som kör igång på lördagen.
Jag måste bekänna vad jag sysslar med när jag läser era bloggar. Är rädd att ni hört något oväsen.
Imorgon kan det bli Lite galet. Ibland kan jag inte låta bli att dra även viktiga och praktiska saker åt det hållet. 🙂  (det är tur att jag INTE gjort det i mitt manus)
Sedan ska vi även fira födelsedag i familjen. Vi är snabba i vår familj. Det har inte ens gått en och en halv månad på året innan tre av fyra är avklarade.

Gyllene Tider igen

Då var det dags igen. Det är nio år sedan gruppen återförenades en magisk sommar. En halv miljon människor köpte biljett och supergruppen drog 28 000 personer i snitt per konsert. Den gången firade GT 25 år. Per Gessle har som vanligt koll på statistiken.

Lagom till sommarens 18 konserter släpper Gyllene Tider en ny skiva i april med namnet ”Dags att tänka på refrängen”. Återstår att se om det handlar om ett avsked. Tror jag inte personligen. Gissar på ännu en framgång för gruppen från min barndomsstad och en återförening om x antal år när det blir en lucka bland Pers andra ”hobbyprojekt”.

Jag minns en ung Per skratta gott åt frågan om han kunde tänka sig att åka på turné som Ulf Lundell gjorde och som nyss hade fyllt 30 år. ”Aldrig i livet, sa han. Berättade att han troligen skrev musik åt andra om tio år. Stod definitivt inte på scen.

Jag har alltid varit impad av Per i intervjuer. Både de jag hört och läst. För mig är han fortfarande samma sköna kille. Står stadigt på jorden trots alla framgångar. Sedan har han en underbar förmåga att snickra ihop suveräna låtar i rätt tid. Låtar som oftast gör mig glad. Det bästa är att jag aldrig har växt ifrån dem helt. Tröttnat. Ändrat min musiksmak totalt. Sedan finns det såklart långa perioder när jag spelar annat.

Det är häftigt att jag på avstånd varit med om hela resan. Däremot gick jag aldrig med på att leta okända namn i telefonkatalogen. För att sedan skicka in vykort till Kaj Kindvall i Norrköping som var programledare i Poporama. Allt för att GT-låten skulle hamna i heta högen nästa vecka. Fuska var inte min stil då heller. Alla svenska band gjorde säkert annars så. Jag minns många urkassa låtar som slog ut etablerade utländska artister och grupper på det orättvisa sättet.

I baksätet på en Opel Manta satt jag och diggade tillsammans med tre andra killar. Vi satt och lyssnade på fem-sex låtar från ett färskt demoband som fyra killar precis spelat in. ”Billy”, ”Rembrandt” och ”När alla vännerna gått hem” var med på bandet. Halmstad höll för andra gången på att bli Sveriges Liverpool. Första gången var på sextiotalet.

Något stort på väg att hända i staden. Affischer överallt. När jag kom till diskoteket Joe Hill några månader senare var det kaos. Själv blev jag överraskad av att två grabbar i gänget var blonda. Per var en av dem. Jag kunde varenda rad i texterna där jag stod nära scenen. En av mina klasskamrater, numera även Facebookvän, bodde tillsammans med de flesta i gruppen i ett kollektiv under en vild och bohemisk tid. Han känner till många sköna anekdoter om den ”Gyllene Tiden”. Liksom The Beatles kickade de en av medlemmarna precis innan genombrottet på ett raffinerande sätt och plötsligt var de ett band på fem istället.

Jag ska om en liten stund tänka på några sköna tryckare när tiden begav sig på mörka diskotek. Fast när det var konsert var det cigarettändare som gällde. Stör mig inte. Vad söt hon var. Visade sig sedan vara en falsk blondin. Sådant förstod jag inte då…

Extrafakta: Denna gång har de kritikerhyllade Linnea Henriksson som förband på turnén.

På Gyllene Tiders första gula EP fanns det med fem låtar och Janne Carlsson spelade bas i fyramannabandet. Under Micke Andersson står det att han lirar kakburkar. Överst på baksidan står texten:
GYLLENE TIDER
Är en rockgrupp ifrån Halmstad.
Detta är deras första skiva.
Köp den!

Skivan är inspelad juli-augusti 1978. Sedan dess har Per Gessle och GT sålt några skivor till utan att behöva uppmana läsarna. 🙂

 

Utsikt under ett bord

Alla små barn har sina intressen. Sina hobbyer. Förr var det väldigt traditionsbundet. Flickor som lekte med bilar fick säkert dispens om det inte hände för ofta, men pojkar som lekte med dockor varje dag och hade en pappa som var betongarbetare fick nog tänka både en och två gånger om de skulle behålla sin manliga status i kärnfamiljen.

Själv hade jag mina perioder. Aldrig några dockperioder. Fanns inga hemma. Istället kunde det bli lite av varje. Min mamma hade en handfull väninnor som dök upp ibland på fika på eftermiddagarna. Eftersom jag ännu inte hade börjat i lekskolan fanns det goda möjligheter att bedriva min nya halvskumma hobby. Dumt nog berättade jag till sist för mamma, eftersom mina grubblerier och min omtanke om minst en kvinna blev för mycket att bära helt för sig själv. Jag var ju bara fem år.

Vårt kök var begränsat till utrymmet så fikastunderna skedde alltid i vardagsrummet som vi på den tiden mest kallade för finrummet. Jag vet inte om jag var speciellt inbjuden men satt ändå med. Väninnorna var snälla och skojade med mig. Själv var jag ofta en slags clown eller trollkarl om lådan var framme. Efterhand gled samtalen över till kvinnliga saker och själv gled jag ner under bordet. Där låg jag och hade det trevligt. Nu i efterhand kommer jag inte ihåg ett enda ord av samtalen. Vet inte ens om jag brukade tjuvlyssna. Jag var fullt upptagen av något mer väsentligt och livsviktigt.

Några år efteråt inser jag att om jag fått komma in i ett mörkt rum där det fanns femtio kvinnor och två av dem var mammas väninnor, tror jag att jag skulle fixat uppgiften när lampor plötsligt lyste upp bara en viss del av kropparna.

Benen är svaret på min unika hobby. Inte fötterna. De befann sig i tjusiga finskor. Jag låg på den mjuka sköna mattan med den långa linneduken som skydd och studerade kvinnobenen. Framför allt vaderna. Helt uppslukad hur olika de kunde vara. Alltså inte på samma ägare. :D. Tjocka. Långa. Korta. Svängda. Kurviga. Ibland håriga som pappas eller aporna på Zoo i Köpenhamn. Blårandiga. Prickiga.

Så fanns det en favorit. Med skräckblandad förtjusning låg jag fascinerat och naglade fast blicken vid Gerds stickor till ben. Jag fick verkligen behärska mig för att inte göra slag i saken. Bara ett par decimeter från dessa klenoder tog jag i luften och mätte med tumme och pekfinger. Skulle jag nå runt? Tänk om en hård läderboll träffade henne när hon gick hem? Om det började blåsa storm? Skulle hon blåsa omkull eller ännu värre sväva bort som ett kolapapper i en virvelvind?

En kväll gjorde jag min stora tabbe. Berättade om mina mörka tankar och stora omtanke om Gerd. Konstigt nog verkade inte mamma orolig. Istället skrattade hon högt innan skrattet dog tvärt.
”Är det, det du sysslar med under bordet? I fortsättningen får du aldrig mer ligga där. Efter fikat går du in på ditt rum och leker. Och du. Du behöver inte vara orolig för Gerds ben. Alla människor har olika ben. De kommer inte att gå av på mitten.”
”Mamma! Du lyssnar inte. Kolla själv. Det är inte ben. Det är tändstickor eller plockepinn.”
Det började bubbla i mamma trots att hon gjorde allt för att behålla vuxenmasken på.
”Så du menar att jag ska lägga mig bredvid dig under bordet?”
”Jäpp. Pappa kan fixa kaffet.”
Nu skojade jag med. Var med på noterna.
Mamma rufsade kärvänligt om mig i håret.
”Du har alltid haft huvudet bland molnen. Vad ska det bli av dig när du blir stor? Säkert något stort.”

Med tiden fick jag andra intressen. Jag kunde ändå inte ha fortsatt. Mina ben hade blivit så långa när jag gick i lekis att fötterna skulle ha stucket retfullt ut utanför bordet. 😉
Intresset är inte helt dött ändå. Jag tycker fortfarande att Solveig har stiliga ben och snygga vader. 😀
Och Gerd lever än. Hon har överlevt alla sina väninnor. Hon går enligt säkra källor dagliga långa promenader. Man ska inte ta ut bekymmer i förtid. Jag hade fel. Tur att jag inte slog VAD med någon. 🙂

En nytvättad sannhistoria

Svårt att säga hur många gånger vi sagt frasen att vi måste åka och tvätta bilen på en mack sedan vi flyttade till Ystad. Lättare att hålla reda på hur många gånger det hänt. Inte många. Ändå lovade vi varandra att vi skulle sköta vår bil även på utsidan när vi bytte senast.

Idag gjorde vi det. Vi ville att bilen skulle glänsa när vi gjorde en av årets sista turer ut på Österlen i det vackra vintervädret. Jag rattade in på OK. Glatt såg jag att båset var tomt, vikdörrarna öppna och att det lyste grönt. Jag körde fram precis utanför tvättomaten medan Solveig gick in för att betala och få en biljett med kod. Runt min bil kretsade bilar som skulle kontrolleras på luft, tvättas för hand och personer som skulle in på macken i olika ärenden. Skönt att ha pool position, tänkte jag belåtet. Knack, knack. En äldre man ville något. Han sa att det var hans tur att tvätta bilen. Jag såg ingen bil. Inte ens en påse Ahlgrens som stack upp från hans vinterjacka. Solveig kom efteråt. Det visade sig att mannen köpt biljett före henne i kön. Jag rullade bakåt och hamnade i ett sämre läge. Mannen trollade fram en riktig bil och körde in den i tvättbåset. Han gick ut från bilen och slog in koden. Vikdörrarna gled ihop och det blev tråkigt för mannen utanför och för oss i bilen. Då kom Solveig på att hon fick två andra saker samtidigt i kassan. Vi startade med att tvätta instrumentinredningen med en trasa. Sedan tog vi vindrutan med en annan starkt doftande våtservett, som tvingade mig att öppna dörren för att få frisk luft. Tiden gick. Vi såg hur dörrarna öppnades och hur det blev grönt sken. Mannen gick in och backade ut sin nytvättade bil. Nu var det vår tur. Äntligen skulle vi chocka vår bil med både vatten och schampo. Efter att Solveig slagit in koden valde vi att utnyttja den trista väntetiden utanför porten. Eftersom vi visste att det handlade om ungefär 7-8 minuter valde vi att gå iväg på en promenad. In en sväng på Folkets Parkområdet. Upp mot gamla Vattentornet. Ner för en backe. In genom en liten passage bakom macken. En lagom runda i solskenet. Ändå fick vi stå utanför någon seg minut och vänta när vi kom tillbaka.
Så gled dörrarna upp. Men… Det lyste rött om stoppmärket. Vi stod snällt kvar och väntade på grönt.

Där kunde vi stått än idag. Det blev aldrig grönt. Värst av allt var att den bastanta stålkonstruktionen mellan de två tvättgrunkorna fanns bakom bilen. Sådant händer bara när Bosse Lidén är i farten. Varför bytte jag efternamn? Det gick i alla fall att låsa bilen från min position. Jag sa några lugnande ord till den våta bilen och gick i rask takt in på macken. Där fanns bara en kund före. Jag hörde att den långa yngre mannen bakom disken inte talade skånska. Ingen dialekt alls. Bra tänkte jag när det blev min tur.
”Jag skulle vilja ha ut bilen”, inledde jag med sarkastisk röst.
Den meningen hörde han, men dessvärre förstod han inte vad jag menade. Efter det förstod han inget av de halländska orden, trots att jag artikulerade tydligt. Jag kunde lika gärna befunnit mig på en mack i Mexico eller i Ghana. Solveig kom till undsättning. Henne förstod han, men verkade ändå inte tro på det osannolika att bilen inte gick att köra ut från tvätten. Han log lite dumt. Till slut följde han med oss. Inte på en promenad mellan oss där vi höll varandra i handen. Njet. Direkt med stora ungdomskliv mot tvätthallen. Vi var lite rädda för att det skulle se helt normalt ut och att han skulle få bekräftat att vi var två gamla galningar. En som pratade svenska och en som kom från ett annat land. Av hans min och hans kliande i det blonda hårsvallet förstod vi under samma sekund att vår bil lyckligtvis fortfarande var inlåst. Han tryckte förgäves på några knappar. Själv funderade jag på att kliva under och nå min ryggsäck i bilen. Kameran hägrade. Men gissade på att allt skulle starta igång och att jag skulle bli huvudperson i tredje filmen: ”Vi hade i alla fall tur med vädret”. Eftersom jag var osäker på mitt gage lät jag bli.
Rassel, rassel… Grunkorna satte igång och killen undrade om vi ville ha en ny tvätt. Bilen var tvättad så det tackade vi nej till unisont. Dumt att chansa när det just nu gick att snabbt backa ut den chockade bilen. Först julbad och sedan inlåst i ett främmande garage. Synd att det är så många helger nu. Måste vänta ett tag. Innan jag anmäler mig till någon kurs i främmande språk. Vet inte om jag ska välja svenska eller skånska. Svårt val. Ett lättare val är, att tvätta bilen, ska vi göra nästa gång, om många dagar, något bra år. (gillar ordföljden som passar en man som jag som kämpar på med ”mackerska språket”).

P.S. När vi ett par dagar senare synade bilden lite noggrannare upptäckte vi att vi nog skulle tackat ja till en ny tvätt. Solveig fick ta en hink med vatten och en tvättsvamp för att fixa till den halvrena bilen… D.S.

Vinterpromenad vid Lilleskog i Ystad

Fr

Ibland blir inte saker gjorda. Det är så lätt att skjuta upp vissa saker. Helst om de är obehagliga i hörnen. Jag har länge undvikit en sak i min korg. Min inkorg för mejl. Därför är fortfarande texten svart. Extra svart av orsaken att jag inte tryckt och öppnat mejlet. Nu är frågan om jag ska ta mod till mig. Har jag något att förlora? Kommer jag att råka ut för något obehagligt? Tänkte mest på efteråt. Om det skulle visa sig att jag hade det för roligt. Eller för mysigt. Kommer Solveig att bli svartsjuk?

Jag skulle gissa på att det dykt upp flera hundra nya mejl efter det där magiska ankomstdatumet 121212. Mail som jag öppnat, läst och slängt efterhand. Det måste erkännas att jag även varit pirrig i magen när jag läst rubriken på det mejl som alltid finns kvar i korgen. Hon är rätt söt har jag sett på TV och i tidningar. Ska sanningen fram så består den svarta texten av två olika möjligheter. Den ena behöver inte vara sämre än den andra. Ändå tycker jag att man ska gå på första känslan. Magkänslan. Lunch är själviskt ett bättre alternativ än en trerätters middag med Carola. Vilken Carola förresten? Precis som om att alla i Sverige förstår att det handlar om tjejen som Robban Broberg sjöng om. 😉

Skjut. Jag tar mod till mig. När det gäller vissa saker får man bara en chans i livet. Jag ska öppna mejlet. Snart. Efter det att jag har lagt in detta inlägg. Stressa mig inte. Vad jag svettas. Kan det vara förstadiet till klimakteriet? Redan vid 26 år? 🙂
Om ni tycker att jag lägger in ett inlägg extra sent någon dag den närmaste tiden kan det bero på en lunch som drog ut på tiden. Jag får inte glömma bort att vid ett lämpligt tillfälle, kanske vid desserten, dra upp min blogg och mitt manus för henne. Ramla inte av stolen om det i framtiden dyker upp en gullig och intim kommentar från en Filippa på min blogg. Jag vill att ni låtsas som om det snöar. Även om det är vårregn. 😉

Då trycker jag på det svarta. Vi får se vart det leder…

LUNCHA MED FILIPPA REINFELDT ELLER GE BORT EN TRERÄTTERS MIDDAG MED CAROLA.