En värmande julotta för en skock frusna flockdjur

Är så tacksam för att vi kom iväg. Förra året orkade vi inte. Året innan härjade influensan i vårt hem. Inramningen med snö regnade tyvärr bort på natten. Under de tre minuterna från bilparkeringen till S:ta Maria kyrka i Ystad blåste det rejält. Jag var glad för att jag hade varmt under. Blev förvånad när vi möttes av frusna människor utanför de bastanta dörrarna. Jag som insisterat på att det är bättre att gå upp tidigare, komma dit i god tid, få sittplats, få platser intill varandra och kanske till och med kunna välja bänkrad och sida. Efter att ha fått stå, eller sitta på pinnstolar långt ifrån de mina genom åren, har jag en del referensramar i bagaget.

Jullottan skulle börja klockan sju. Vi var där 6.33. Undra´ hur länge det femtontal personer som stod och huttrade nära entrén hade varit där? Efter ett par minuter såg jag en man rycka förgäves i dörren. Vår familj försökte söka lä bakom en utbyggnad. Hjälpte inte. Den elaka vinden letade upp oss ändå. Det rann i ögonen. Tiden gick långsamt. Vi diskuterade orsaker samtidigt som vi såg att det i alla fall lyste därinne. Någon var vaken. Under tiden dök det upp nya hukande, frysande medmänniskor från olika hörn. En del stod stilla i små grupper. Andra försökte hålla värmen med att röra sig inom en liten area. Givetvis blir det så att man tränger sig inte på. Därför vågade jag inte säga.
”Ursäkta. Släpp fram en tvivlande man.”
Även om det var i sitt rätta forum och sammanhang vid en plats nära Guds hus.
Plötsligt var det en kvinna som klev fram till dörren, och tryckte till mot dörren. Den gick genast upp. Den numera stora flocken försökte samsas fast alla ville in först. Prästen Lars Rubin tog emot inne i kyrkan. Utan att räkna insåg jag det omöjliga när jag kom in i den vackert belysta kyrkan. Alla som satt därframme kunde inte varit de som gick in före mig. Porten hade varit öppen hela tiden. Människor är som flockdjur. Har en ledare konstaterat att det är låst följer alla de andra snällt efter i mönstret med att stå kvar på kö eller diskret runt dörren i en väntande, växande skara.

Vilken vacker timme vi fick uppleva. Första beviset på det är att jag aldrig tittade på klockan eller lät mina tankar sväva iväg till något helt annat. Endast två gånger stördes mina sinnen. Kom på villovägar. Det första gled iväg lika fort som det kom när jag konstaterade att det var inte Björn Ranelid som satt framför mig. Möjligtvis en bror eller sämre kopia. Andra gången var under avslutningspsalmen när något av glas gick sönder bakom en pelare. Antagligen en glaskåpa över ett ljus.
Jag tror inte ett enda elektriskt ljus var tänt i hela den vackert dekorerade byggnaden. Levande ljus överallt. En duktig präst som startade med ett ordskämt som fångade mig direkt. En fin koppling i predikan till en bibeltext om att leva i nuet. En lagom lång predikan som jag också alltid uppskattar. Jag tänkte i skrivande stund på ett par präster jag hört på julottor genom åren, som utnyttjat den fullsatta kyrkan med att kasta sten på besökarna. Ge dem dåligt samvete för att idag duger det, annars kommer det bara ett fåtal till gudstjänsterna. Vilket intryck får de av högtidsstunden och vad tar de med sig för ringar på vattnet till andra som inte ens var där då? Jag förstår prästernas dilemma och tankar men de är så totalt fel att tillämpas muntligt i det känsliga läget.

Man skulle kunna tro att jag hade lämnat in en egen önskelista över vilka psalmer och körsång jag ville höra denna jullotta. ”Var hälsad sköna morgonstund”, ”Stilla natt” ”Dagen är kommen” och ”O du saliga, o du heliga”. Över min rygg framförde den duktigt och  samstämda S:ta Maria kyrkokör ”Herdarna”, ”Betlehems stjärna” (Gläns över sjö och strand) och avslutade med ljuvliga ”Jul, jul”.

Jag tänkte på det efteråt när vi nöjda la oss som pusselbitar under en filt på den bäddade sängen. Det fanns en mening med flockfrysandet. Kontrasten mot att komma in i en varm kyrka blev så mycket mer påtaglig. Ramade in tavlan och budskapet med julen. Hoppas det blir fler gånger jag får äran att få sitta nära mina kära på samma kyrkbänk. Just det. Man ska leva i nuet.

Tillägg ett: Efter att ha levt mestadels utanför datorns värld ett tag tittade jag in på en av mina favoritbloggar som har sina rötter i Norge. Jag vet inte om jag är värd alla snälla ord som jag fick i en ”Fem i tolv-skål”. Besök gärna denna förträffliga och mångsidiga blogg. Jag gillar den bloggen skarpt sedan jag av en slump råkade hitta dit.

http://siotiumest.blogspot.se/2012/12/fem-i-tolv.html#comment-form

Tillägg två: Det är fortfarande fem dagar kvar på min tävling som jag la in 23 december. Ett sista tips är att ni letar svaren på MÅNAD istället för kategorin kåserier. Det går mycket fortare. På måndag kommer de rätta svaren och namnen på vinnarna. Avslutningsvis kan jag berätta att förra tävlingens vinnare vann på sin lott.

Annonser

19 thoughts on “En värmande julotta för en skock frusna flockdjur

  1. Det var som alltid så gott att läsa det du skriver. Du fick mig att känna så mycket och jag njöt av att få höra vilka sånger som sjöngs, att prästen hade nåt att säga som fångade intresset och att ni alla var tillsammans om denna högtidsstund. Den är nog ett fint minne för framtiden.
    Att komma hem och sen gå och lägga sig en stund känns riktigt skönt och ombonat.

    Ha ett fortsatt bra nytt år! Jag hör av mig så småningom … Kram till er alla!

  2. Nä Nu blir Fru Fransson arg!!
    När ska hon ta sig i kragen och se till att även hon får njuta av Julotta?

    Nytt år, nya tag. Är detta året då det händer?

    Tack för att du delar med dig av er fina upplevelse på juldagens morgon. Ska genast läsa högt för min man, Hedningen… 😉

    Och visst bjöd Simrishamn på fina fyrverkerier! Vi kommer att fortsätta att återvända till Österlen och Skåne.
    ” Nu ser jag havet!” hojtade Herr Fransson glatt…

    God fortsättning på 2013!

    • Jag hoppas att det är året då mycket positivt händer omkring oss.
      Se till så han inte fuskar. Stoppar in något mjukt i öronen. 😉
      Jag tycker att Herr Fransson har god smak. Havet kan jag inte klara mig utan längre stunder.
      Önskar dig också ett bra 2013.

  3. Jag gav upp julottan när barnen kom och bytte det till julkyrka på julaftons eftermiddagen – men i år bara orkade jag inte (saknade äldsta som inte skulle vara med på kvällen) Annars gillar jag stunderna i kyrkan, man får många bra idéer där 😉

  4. God fortsättning! Vilken dråplig start på juldagen! Ja, vi människor är sannerligen flockdjur. Så bra ett lite extra resolut tag i dörren till slut fick in er alla i värmen. Du beskriver julottan så fantastiskt fint att jag nästan tror jag var där jag också. Tack! Och du? Du är visst värd all uppmärksamhet och fina ord. Beklagar att jag inte hinner med din tävling. Sedan vi tillfrisknade något här är det begravningar en masse som står på programmet. Det är ett trist faktum att folk lägger sig ner för att dö runt de stora högtiderna, ensamhet, livsgnistor som falnar, en trötthet som tar överhanden mitt i all julhysteri… Sambon jobbar som jag redan berättat som begravningsentreprenör och eftersom jag är ledig från flygeriet veckan ut så har jag erbjudit mina tjänster. En ansenlig del av personalen ligger i svininfluensa, här i Bergen har 14 personer lagts in på sjukhus nu och värre ska det visst bli. Så det var nog det vi hade, svininfluensa… Än en gång tack för ett trevligt inlägg. Vi hörs!

    • Det var säkert det ni hade. Den värsta varianten. Ni måste ta sprutan nästa höst. Vad bra att du finns till hands när det krisar. Det är sorgligt att det är så. Jag har också tänkt på att det alltid är en uppgång vid storhelgerna när jag ser alla dödsannonser i tidningen. Givetvis blir det större förändringar och påfrestningar på alla plan. Då syttade jag inte på flygplan.:)
      Önskar Er ett trevligt 2013. Ser fram emot blogginlägg från väster.

  5. Det är himla fint att du är tillbaka från bloggvilan, välkommen 🙂 Och tack för de minnen från min barndom som din text om julottan väcker mig, de tycker jag om att tänka tillbaka på!
    God fortsättning! Jag önskar dig och de dina ert fantastiskt år!

  6. Jag är ingen kyrkobesökare. Trots uppväxt intill en sådan med föräldrar som var kyrkogårdsvaktmästare så ”tog” det inte på mig. Eller kanske just därför. Jag är ingen fantast av präster däremot gillar jag kyrkor. Men faktiskt så gjorde jag ett besök i kyrkan före jul då en kör framförde julsånger. Mycket vackert och en trevlig präst som pratade ”lagom” och vettigt. Det kan hända att jag tittar in igen 😀 Däremot går jag inte på julotta sedan jag bevistade en sådan där en präst med myndig stämma orerade över abortfrågan. Det kunde ju födas en ny jesus!!!
    God fortsättning på året!

    • Det blir nog lätt så. Antingen fullt på eller helt av om man växt upp så.
      Jag älskar att gå in i kyrkor. Det är mäktigt. Rogivande. Helst om jag är i en storstad och vill slippa från allt sorl och surr en stund. Det blir en sådan häftig kontrast. En riktig inre balsam.
      En duktig kyrkokör som framför fina sånger i den akustik som finns i en stor kyrka blir ofta ett gott minne liksom en bra konsert av något slag. Jag har som tur är mest träffat på duktiga präster och pastorer.
      Önskar dig ett bra 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s