Min annorlunda bror

Hej på er alla Bosses blogg-vänner!

Nu är det min tur att få skriva. Jag är inte lika rolig som min man,
men förhoppningsvis är detta en berättelse som berör sin läsare.

Vänliga Hälsningar: Solveig

Min annorlunda bror

Min mamma och pappa gifte sig 1950. Två år senare kom han till världen, Johnny, deras lilla förstfödda ”prins”. Jag önskar att jag kunnat ringa min mamma och fråga vad hon tänkte den där våren. Hur hon kände sig. Vilka förväntningar hon hade på det lilla underverket som bodde därinne i hennes mage. Men min mammas tankar och funderingar kan jag bara ana mig till. Jag tror att hon var precis som alla andra blivande mammor. Förväntansfull, lycklig, glad, spänd och kanske lite orolig för att något skulle kunna gå fel.

Det blev en lång och jobbig förlossning, men till sist var den över. Efter några dagar på BB fick mamma och Johnny åka hem. Så här efteråt undrar jag förstås om det verkligen inte var någon av barnmorskorna som funderade över om allt var som det skulle. Fanns det verkligen ingen läkare som undersökte lille Johnny lite närmare och som såg att allt inte var riktigt normalt?

Det gick en tid. Johnny var sen med allt. Jämnåriga bebisar utvecklades enligt regelboken, men inte han. ”Går han inte än?” var min farfars ständiga kommentar. Min mamma berättade hur hon grät efter besöken hemma hos svärföräldrarna.
Jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet hur gammal Johnny var när min mamma äntligen fick träffa överläkare Söderberg. Jag vet i alla fall att det var först när hon träffade denna läkare som hon fick veta att Johnny var född med Downs syndrom.
Fast det kanske han inte sa då. Jag tror att han använde uttrycket mongoloid.

Doktor Söderberg var en unik läkare. Han tog sig tid att prata, vara medmänsklig, svara på frågor och att försöka trösta mitt i det tunga beskedet till mina föräldrar. Min mamma ville t.ex. inte ens tänka tanken på att få fler barn. Men doktorn förklarade för henne att det bästa hon kunde göra, både för sin egen och för Johnnys skull, var att ge honom syskon. Så när Johnny var nästan sju år utökades familjen med en pojke till och ytterligare fem år senare kom jag.

Jag vet att mina föräldrar blev tvingade att lämna bort Johnny till en institution.
På den tiden var det inte ovanligt. Under alla år kunde mamma minnas den smärta hon känt när den barska damen som arbetade på Johannesberg, tog Johnnys hand, drog in honom i rummet och låste dörren. Hans gråtande röst kunde mamma höra inom sig hela den långa vägen hem. Själv låg hon på golvet i baksätet och grät som om hjärtat skulle brista.

Som tur var fick Johnny komma hem regelbundet. Hur många mil körde min pappa för att hämta hem honom på fredagar, för att lämna honom på söndagar, för att hämta till jul, till påsk? Hur många timmar satt pappa tålmodigt och väntade på att de skulle kunna åka? För Johnny ville förstås stanna kvar hemma. Jag kan inte minnas att pappa någon gång klagade över alla dessa resor. Min mamma spelade dragspel. Hon gjorde extragott fika. Hon lirkade och försökte på alla de vis, så som bara mammor kan. Inte heller hon klagade över all den tid det tog, eller över all den energi det gick åt.
Kanske är förklaringen så enkel som att: Kärleken till ett annorlunda barn är precis lika stor som till vilket barn som helst. Kärleken känner inte av några gränser.

När jag tänker tillbaka så tycker jag nog att mina föräldrar borde fått tapperhetsmedalj.
Alla vars barn på något sätt avviker från det ”normala” mönstret vet att man måste kämpa betydligt mer som förälder och att man aldrig får ens tänka tanken på att ge upp. 1997 förändrades tillvaron när min mamma gick bort i cancer. Min pappa fortsatte att ta hem Johnny regelbundet trots att pappa flyttat till en liten lägenhet. Till och med den sista julen när pappa själv var så dålig att han nästan inte klarade sig hemma. ”Jag måste göra det här”, var allt han sa när jag pratade med honom i telefon.

Såklart att alla är olika, tänker jag när jag ibland läser en artikel eller en bok om någon som har ett barn med Downs syndrom. Väldigt ofta beskrivs det som om att allt skulle vara så enkelt. Man lär sig så mycket. Man får så mycket tillbaka. Man blir så ödmjuk inför livet o.s.v. Hade jag läst det som barn hade jag nog inte hållit med.
Nu som vuxen ser jag det på ett annat sätt. Nu kan jag erkänna att jag idag skäms över hur jag skämdes. För själv minns jag ju att alla dagar inte var solskensdagar. Det var tufft att vara lillasyster till en annorlunda bror. Speciellt under den tidsperiod när man vill att alla i ens familj ska vara så lika alla andras familjer som möjligt. Då var det svårt att smälta in. Jag märkte att andra tittade när vi åkte någonstans. Att det fanns de som fnissade eller viskade. ”Bara vi inte träffar någon jag känner”, tänkte jag.

Numera kan barn som har syskon med handikapp åka på läger tillsammans.
Hela familjer kan träffas och utbyta erfarenheter. Den möjligheten fanns inte då. Åtminstone hörde jag aldrig talas om att det fanns andra familjer som var ”som vi”.

Jag vet att uppväxten med en annorlunda bror har gett mig en insikt om att vi som människor har ett ansvar för varandra och att livet inte alltid är enkelt. Jag hoppas att jag lyckats förmedla det till mina egna barn. ”Allt vad ni gjort mot en av mina minsta” står det om i Bibeln. När jag läser det så tänker jag alltid på Johnny. Säkert betraktas han som en av de minsta i samhället. Det har ju gått så långt att man med hjälp av fostervattensprov kan upptäcka barn med Downs syndrom och sedan välja abort… Så lite kan ett människoliv vara värt. Men det är med mänskliga ögon sett.

Johnny har aldrig fått fatta sina egna beslut. Han har aldrig kunnat göra sina egna val. Det har alltid varit andra som bestämt, ibland över huvudet på honom.
Bilen som han drömde om, flickvännen, jobbet… Listan skulle kunna göras lång över drömmar som aldrig hade ens en liten chans att slå in. Ibland brukade vi andra i familjen prata om vad Johnny skulle blivit om han varit frisk. Säkert hade det varit han som tagit över den lilla gården och fått den att blomstra. Han satt ofta vid pappas sida i traktorn och hjälpte till på sitt sätt.

En sak vet jag. Förmågan att visa kärlek har Johnny fått minst en dubbel dos av.
De han tycker om får ofta ta del av hans kramar. Den kärlek han uttrycker i sina kramar, den är verkligen äkta. Vi träffas inte så ofta numera eftersom det geografiska avståndet mellan oss är stort.
Men när vi träffas så kan jag få hur många kramar som helst…

531380_500071610007167_1765116881_n[1]

Annonser

51 tankar om “Min annorlunda bror

  1. Tårarna trillar ner på mina kinder .Kommer att minnas allt kämpande som vi gjort . Fortfarande måste det kämpas . Det var ingen som trodde mig när han var liten.. Massor av läkare konstaterade att det var fel på mig en sladdbarnmamma ..jag Jobbade på förskolan fick hjälp av en special utbildad pedagog .. Hon sa att jag inte skulle sluta söka .. Det fortsatte .. Eftrr många år blev diagnosen Gravt hörselskad utvecklingsstörning ..Som tonåring fick han pencellin som gjorde att synerverna ströps .. Har ett öga som han ser lite på .. .Han valde själv att flytta för 5 år sen 50 mil till ett boende där all personal o massor av kompisar använder teckenspråk . Idag är han inte ensam som han var under alla åren i skolan . Han har ett bra liv ,är hemma 1 gång i månaden . Ringer varje dag med hjälp av videokonferans telefon . Kanonbild .. Där vi tecknar med varandra .. Detta är bara en liten del . Jag har full förståelse för dina föräldrar vet precis hur det är . Du har ju inte heller haft det lätt . Mycket tid som inte man kan ge till syskonen .. Tack för du skrev detta !! Kram !! Men tankarna finns där alltid !! Hur blir det sen ???………

    • Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter som svar på mitt inlägg.
      Så glad jag blir över att din son har ett bra liv idag. VIlken tur att du inte gav upp utan fortsatte att kämpa. Härmed tilldelas du också en tapperhetsmedalj.
      Kram: Solveig

  2. Hej Solveig! Så kul att du gästbloggar! Vilken fantastiskt stark och rörande historia du berättar. Alla känslor kommer fram känner jag, vrede och maktlöshet, glädje, sorg, oändlig kärlek. Dina föräldrar hade tur som mötte Dr Söderberg. Och inte minst DU hade tur..;-) Så vemodigt det är att tänka på de institutioner som fanns på den tiden, hur många sådana fasansfulla platser som Johannesberg fanns det i Sverige? Orkar inte ens tänka på det. Annorlunda, ja. I samhällets ögon! I normalitetens stöpta form! En av mina bästa vänner är rullstolsburen och att höra henne berätta om fördommar och direkta påhopp hon utsatts för gör ont. Hon är också vad normen kallar annorlunda, t o m i vårt numera upplysta samhälle. Själv är jag också ”annorlunda”, att leva som öppet homosexuell kanske inte alltid är en dans på rosor. Tanken på att fostervattensprov bestämmer över liv och död är skrämmande… Du tar upp ett allvarligt och viktigt tema. Tack! Hälsa Bossegubben din. Ha en fin kväll!

    • Tack för din kommentar. Vi har en del att jobba med i vårt samhälle. Brukar tänka på Tage Danielssons dikt om vattendropparna. Det handlar mycket om att hjälpas åt. Johannesberg som institution blev bättre med tiden när Johnny blev äldre. Jag minns att det blev en stor omställning när han plötsligt inte skulle få vara kvar där längre. Återigen hade ju inte han någon egen talan. Och i det fallet hade inte mamma eller pappa det heller. Ha´en fin kväll du också!

  3. Tack Solveig för en mycket gripande och tankeväckande text!
    Så grymt det var förr, att man tvingades lämna ifrån sig sina annorlunda barn. Tur att det har ändrat sig. Bra att familjer numera kan finna gemenskap med andra i samma situation. Och kanske har de annorlunda fått en lite större chans att skapa ett eget liv. Men det hänger så klart fortfarande mycket på föräldrars och andra anhörigas engagemang.

    Ni har båda ordets gåva, Bosse och du! Om han inte räds konkurrensen, får du kanske gästskriva fler gånger? 🙂

    • Tack för din kommentar. Ja, det är nog omöjligt att sätta sig in i situationen att vara tvungen att lämna bort sitt barn. Vi mammor har ju alltid kvar en osynlig navelsträng…
      Vi får väl se om Bosse vågar lämna över till mig någon mer gång… Jag har haft den här berättelsen inom mig under många år så det var ju på tiden att jag skrev ner den. Kram till dig!

  4. Solveig har ”hört” (läst) så mycket om dej, så det var roligt att få träffa dej här i bloggen! 🙂
    Vilken fin bild och vilken fantastisk text!
    Så varm. Så berörande. Så gripande.
    Du tar upp .. oron.. smärtan.. folks oförstående.. och hur inställningen har ändrats.
    Det är någon nutida ”känd person” (minns inte vem) som skrivit en bok om hur det var att växa upp med ett handikappat syskon, hur h*n (författaren) kom i skymundan då syskonet behövde ständig tillsyn och hur det har präglat uppväxten.
    Jag tänker att alla har sin viktiga roll och viktiga uppgift i tillvaron… och det kanske är viktigt på ett helt annat plan än de ”vanliga viktigheterna” som karriär, status och sånt.
    Din bror tog inte över gården men han har absolut visat/lärt omgivningen något annat.. något viktigt.. om livet.. kärleken..
    Och du skriver att han GER kärlek.. och är inte det vackert.. ja då vet inte jag..
    Förhoppningsvis har de som valt åt honom, tänkt på honom och tagit bra val.
    Det var nog som du skriver.. svåra stunder.. men jag tycker inte att du idag, ska skämmas för hur du kände då.
    Jag tror att man måste få tillåta sig att känna alla känslor.

    • Tack för din kommentar. Ibland finns det berättelser som bara väntar på att få bli berättade. Fördelen med att skriva ner dem är att man hinner tänka medan man skriver och att man dessutom kan ändra eller rätta till innan man publicerar. Min berättelse ”kryddades av tårar”. För jag grät när jag skrev.
      Jag hoppas också att Johnny kommer i kontakt med människor som valt sitt yrke just för att de trivs med att jobba med ”annorlunda” människor. Då vet jag att besluten blir de rätta.
      Kram!

  5. Har läst och känner största beundran för er mor och far. Sådana föräldrar som aldrig ger upp och som ger och viger sitt liv att inte göra skillnad.
    Ska dela den här artikeln. Väl skriven – fylld av kärlek.

    • Tack för ditt inlägg och för att du anser att min berättelse är värd att delas. Så här i efterhand har jag också börjat beundra mina föräldrar för den insats de faktiskt gjort. Jag sörjer över att jag aldrig sa det till dem…
      Kram

  6. Solveig – det du skriver får tårarna att rinna, och gör mig samtidigt glad när jag ser på bilden. Kärlek. Dina föräldrar borde fått tapperhetsmedalj – de fick och gav kärlek. Och du har förmedlat den till oss som läser nu – tack!

    • Tack för dina ord. Mina tårar rann nästan hela tiden när jag skrev. Samtidigt var det som om berättelsen skrev sig själv med hjälp av mina fingrar. Så år det kanske ibland när man bär något inom sig.
      Kram

  7. Hej Solveig och tack för att du berättade! Det känns i hjärtat – både det svåra och den gränslösa kärlek, som dina föräldrar visade. För mig är denna berättelse väldigt nära eftersom vi i släkten har upplevt något liknande även om det handlar om andra handikapp. Dessa föräldrar som är hjältar med en ofattbar drivkraft för att ge barnet vad det behöver, fast det kostar på så enormt. Jag har på nära håll sett hur uppoffrande och osjälviskt en släkting skötte om sitt barn upp till 20 år innan han flyttade till ”eget boende” med ständig tillsyn. Det är den stora inneboende kärleken som gör all möda värd. Kärleken till – och från en person som är precis som den är! Tack för att du delade med dig!

    • Tack för din kommentar. Kärleken känner inga gränser. Det finns många föräldrapar runtom oss som har kämpat för sina barn under årens lopp. Jag hoppas att det är något lättare nu att få ett handikappat barn, men samtidigt så vet jag inte om vårt samhälle blivit mer tillåtande och varmare, eller om det faktiskt är precis tvärtom?
      Kram!

    • Tack för ditt svar. Egentligen vill jag ju inte få mina läsare att gråta, men det är samtidigt det finaste betyget jag kan få. Det är ju beviset på att jag lyckades beröra dig och andra med det jag skrev. Och det känns bra.
      Kram!

    • Tack för dina ord. Och tack för tipset på bloggen. Givetvis ska jag gå in och läsa om lilla H. Jag hoppas at vårt samhälle har förändrats till det bättre. Men ibland blir jag lite förskräckt över den brist på empati och medmänsklighet som jag möter.
      Kram till dig också!

    • Tack för dina ord och tack för att du ansåg att min text var bra nog att dela vidare. Ska ta mig tid att läsa på din blogg också!
      Kram!

  8. Hej
    Så fint skrivet och som Lotta här innan tack att jag fick läsa.
    Har själv en 5 årig son med CP, epilepsi och utvecklingsstörning och ja det är inte en dans på rosor alltid. Idag får man återigen läsa i ledare i tidningar och andra ställen att det bästa vore att återinföra dessa institutioner för det är så dyrt med personlig assistans och jag gråter bara av tanken. Kan säga som så att de får nog skjuta mig först för att komma åt min Axel. Inte ska vi gå tillbaka i tiden igen? Allt var inte bättre förr. Om Axel som vuxen väljer att göra det så är det ju hans val men nu inte en chans.

    Kram och berätta gärna igen.

    • Tack för ditt inlägg. Det är tur att det finns mammor som du. Axel behöver inte vara rädd för att bli bortlämnad. Kämpa på! Det finns skattepengar som används till de mest dumma saker. Såklart att det ska finnas pengar till personlig assistans. Den som föds med ett handikapp har inte valt det själv. Då måste det vara alla ”friska” människors uppgift att hjälpas åt att göra livet så bra som möjligt för den som inte har samma chanser i livet.
      Kram!

  9. Det var fint att läsa ditt inlägg idag, Solveig! Så enkelt och rättframt du lyckas förmedla detta svåra att ha ett handikappat syskon och vad det kan innebära – inte bara för föräldrarna, som naturligtvis får ta ett stort extraarbete och oro för hur det ska gå, när de inte längre finns – men också för de övriga i familjen. Hur det skulle vara att ha ett syskon med svårt handikapp kan jag bara ana. Det innebär uppoffringar för alla och precis som du säger, även för din bror. Bilden du valt att visa av er båda är rörande och nära, man anar den tillit och kärlek, som är så viktig för oss alla för att må bra..
    Att du vill citera Bibeln kan jag förstå! Vi behöver bli påminda om vad som är särskilt viktigt här i livet – att bemöta våra medmänniskor utan tanke på egen vinning är verkligen värt att sträva efter! ”Allt vad ni gjort mot en av mina minsta…” de orden säger allt. Ja, även om man inte anser sig vara religiös i kyrklig betydelse, är det kanske t.o.m. den enda levnadsregeln vi behöver som ledstjärna i livet? Önskar dig, din familj och din bror allt gott!

    • Tack för dina fina ord. Att vara medmänniska är en stor uppgift. Om vi alla kunde klara ut den så skulle livet se annorlunda ut. I den bästa av världar har ALLA samma värde och blir behandlade av varandra som värdefulla. Det finns säkert de som ler spydigt åt en sådan kommentar, men jag står för det.
      Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull – för ingen annan är som du… (Ingemar Olsson)
      Kram!

  10. Hej Solveig!

    Var en rörande berättelse. Du viftar med pennan och plitar ner små tecken, kallade bokstäver, lika framgångsrikt som din äkta hälft minsann! 😉

    Bästa hälsningar
    Carl

    • Tack för din kommentar. Ja, tänk att små tecken kan bli till ord som har något att säga. Fantastiskt att det är så. Många hälsningar till din fru! Vi träffades ju några gånger i Laholm.
      Kram!

  11. Vilken fin och ömsint berättelse. Du målar med färger från hela paletten – mörka och ljusa. När jag läst din text, känns vinterlandskapet lite ljusare, och lite varmare.
    Och jag vill gärna läsa mer av det du kan berätta.

    • Tack för dina ord. Vad glad jag blir att ditt vinterlandskap kändes ljusare och varmare efter min text. Jag har läst några av dina fina dikter på 1av3 och vet att du också kan måla med ord. Vem vet? Jag kanske dyker upp igen någon gång. Förmodligen finns det fler berättelser som väntar på att bli nedskrivna.
      Ha´en fin kväll!

  12. Solveig, skaffa en egen blogg 🙂 Du beskriver verkligen detta på ett gripande sätt! Jag minns ju själv när man var barn hur man såg på de som var annorlunda! Sen just det att man skulle gömma undan de som inte var ”normala”. Det måste ha varit fruktansvärt jobbigt som förälder att fatta ett sådant beslut! Det är verkligen tur att samhället ”tillåter” mer nu att man är annorlunda. Men bara i vissa fall förstås, det är fortfarande för stelbent! Hoppas du snart får krama din bror igen! (Fast med barns känslor kan jag förstå att du skämdes, så är det bara!)

    • Tack för ditt inlägg. Ibland undrar jag om vårt samhälle verkligen är mer tillåtande idag, men jag hoppas verkligen att det är så.
      Jag tror att det finns en bra anledning till att inte skaffa egen blogg, nämligen bristen på tid. Som lärare jobbar jag 35 timmar i skolan och ytterligare ca 10 timmar hemma/vecka. Risken är stor att jag skulle få sitta uppe om nätterna för att hinna med mitt skrivande… Jag får väl se om jag blir inbjuden till att gästblogga någon mer gång.
      Kram!

  13. Vilket fint gästinlägg, jag blev så rörd och du förmedlade din text så bra med både värme och inlevelse. Numera är det tack och lov annorlunda och Utvecklingsstörda får ett helt annat mer mänskligt mottagande och får delta i det vanliga livet som vi andra lever. Jag arbetade en period på ett gruppboende och där var ett par gifta och hade fått social träning och gått i skola. Vilken ömsint bild på dig och din bror.Jag tycker verkligen att dina föräldrar är berömdvärda för det var inte lätt för i en sån situation.

    Tack för ditt fina inlägg som värmde och berörde.

    Ha en fin kväll
    Mvh
    Malin

    • Tack för dina ord. Så glad jag blir när du skriver om ditt arbete på gruppboendet. Jag hoppas verkligen att det är så att det finns plats för alla i vårt samhälle – även för dem som på något sätt är annorlunda. Ibland blir jag lite orolig över att det känns tvärtom. Ha´en fin kväll du också! Kram!

  14. Tack Solveig. Din man har fått mig att gråta många gånger men du är likadan. Det var verkligen en gripande berättelse som berörde och som du skrev på ett strålande sätt. Starkt!

    • Tack för dina varma ord. Jag är ju själv en person som gråter över sådant som berör mig. Att få höra att det jag skrivit berört andra är ett fint betyg för mig.
      Kram till dig! Hoppas att jag får träffa dig någon gång.

  15. En berättelse som berör på djupet!

    Tack för att du vill berätta om din annorlunda bror och om hur samhället har ändrats.
    Idag är det mycket lättare att vara annorlunda *får jag hoppas*
    Kramar och kärlek är det som gäller och tack för ett underbart foto också … tack!

    Tapperhetsmedaljen till dina föräldar utdelas härmed mentalt och postumt/ kram

    • Tack för dina fina ord. Det blir nog ingen blogg, men kanske ett eget bokförlag. Har hört rykten om att någon i familjen lär ha ett manus som väntar på utgivning… Jag är visst involverad i projektet på många olika sätt… Tur att det finns ett och annat lov under vårterminen. Annars får jag försöka att köpa lite tid på burk… Kram!

  16. Hej, Solveig!
    Vad roligt att du fick ett eget hörn att skriva i. Din text berör och jag fick blinka många gånger för att återfå synskärpan för att kunna läsa vidare. Vilka fina föräldrar du hade, deras kärlek var stor och alldeles perfekt för din storebror.
    Tack för att du delade med dig, kanske återkommer du med fler ord?
    Kram

    • Tack för din kommentar. Det var trevligt att få låna Bosses blogg för en dag. Jag kommer säkert tillbaka någon gång… Om inte, så dyker jag ju upp lite här och var i hans berättelser.
      Kram!

  17. Åh, vad jag blir rörd och berörd!
    Jag hittade ditt inlägg via tips från QueenofKammebornia ❤
    Mitt yngsta lilla hjärta heter Hedvig, är 8 1/2 år och född med en extra liten kromosom. Hon är tokrolig, busig, glad, arg, snäll, dum, ja allt som alla andra barn är – men hon har något extra! Min äldsta dotter sade en gång då hon var tio år att varje familj skulle ha en extra liten kromosom, då skulle världen vara lite snällare…
    Jag undrar om hon då förstod hur mycket sanning det ligger i hennes ord?
    Om lilla H kan du läsa på http://www.litenh.blogg.se

    Kram och tack för ett inlägg som gjorde mig varm inifrån och ut

    • Tack för din kommentar. Håller med din äldsta dotter. Vilken fin blogg du har!!! Jag ska återvända dit och läsa många gånger. Gissar att du har fått kämpa för Hedvigs skull många gånger så jag tilldelar dig också en tapperhetsmedalj!
      Kram!

  18. Roligt med ett gästinlägg från dig.
    Och ett viktigt ämne att skriva om. Min bästa väninnas son, min ”extrason” som jag kallar honom, har Downs.
    Hon har hela tiden varit själv med honom och fått kämpa för att få det stöd han behöver. Nu har hon flyttat hem till Tyskland igen och jag saknar lille J och hans varma kramar, busiga upptåg och hans rivande i mitt kylskåp. Han och min minsting var bästisar och när min väninna skulle resa bort någon enstaka helg, sov lille J hos oss. Han är idag en sexåring som gör sig förstådd med läten och tecken, något vi i min familj fått lära oss för att kunna prata med honom. En nyttig kunskap.
    Jag skriver ofta om ”annorlundahet”, både på min blogg men också i mina tidningskrönikor och det är ett som sagt ett viktigt ämne.
    Allt var inte bättre förr men med tanke på dagens fosterdiagnostik är det kanske inte helt enkelt eller bättre nu heller?
    Både Tyskland och Danmark har i stort sett aborterat bort all avvikande foster de senaste åren och om jag kärt mig någonting av att vara en mångmamma, så är det att vi aldrig kan få garantier för att allt är som det ska med det väntade barnet.
    Som tur är, kommer min ”Freundin” och lille J hem till Sverige på alla skollov och bor i sitt lilla torp i skogen, då får jag i alla fall träffa dem!

    Tack för ett fint inlägg!

    • Tack för ditt svar. Jag tycker att det låter som om det behöver delas ut ytterligare en tapperhetsmedalj – till lille J´s mamma. Varför ska man behöva kämpa för att få rätt stöd? Det borde väl vara en självklarhet. Fosterdiagnostik skrämmer mig. Vem har rätt att bestämma över vilka som har rätt att födas? Vad blir nästa steg? Det är precis som du skriver. Vi kan aldrig få några garantier. Självklart att alla vill ha friska barn, men om man får ett annorlunda barn så får man nog också extra kärlek för att klara av de påfrestningar det innebär.
      Kram!

  19. Så fint skrivet. Jag känner igen mig. Jag hade en syster, född -52. Hon hade inte Downs utan hon blev utvecklingsstörd vid födseln, sätesbjudning. Hon blev också ”satt på” institution och lämnad/hämtad fram och tillbaka. Dessutom flyttad till olika institutioner ett antal gånger. Medicinerad nåt så fruktansvärt. Men vad visste man då? Jag var fyra år yngre och visste aldrig riktigt hur jag skulle hantera det hela. Men när man fick egna barn så förstod man ju mammas känslor och hur jobbigt allt måste ha varit. Frid över hennes minne. Fin bild på er två 🙂

    • Tack för din kommentar. Ja, då förstår jag att du till viss del känner igen dig. Tror att det finns många exempel på ”dåliga” institutioner men också på ställen där det fungerat bra. Allt handlar nog i första hand om vilka människor som arbetar där och deras inställning till sitt jobb. Och så är det säkert nu också fast det inte är institutioner utan gruppboenden istället.
      Kram!

  20. Åh kära. Så tungt det måste ha varit för dina föräldrar att lämna bort honom. Och jag kan föreställa mig hur det var att växa upp med en annorlunda bror och kämpande föräldrar. Det är en fin bild på er två.

    • Tack för din kommentar. Jag tror inte man ens kan föreställa sig mammas smärta när hon lämnade Johnny första gången. Lägger man sedan på den barska damens brist på smidighet så blir det bara för mycket. Jag minns att mamma berättade hur damen låste in J innan mamma och pappa åkte. Låste in? Han var ju bara ett litet barn. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s