Min fru Solveig jobbar som lärare. Hon har fått åtskilliga fina presenter genom åren vid skolavslutningarna. En av dem var ett dyrt stort rött glasfat, JellyBean, i tre våningar. Ni har säkert sett varianten på ex. Duka. På den tiden bodde vi stort och hade gott om plats för stora saker. Värre var det när vi flyttade till en söt gul skolåda. Vi hade ingen plats i något skåp. Därför fick presenten stå lite malplacerad över ett vitrinskåp i vår hall. När vi hade större kalas togs den till heders och dukades upp med sju sorters kakor, men mest stod den däruppe och samlade damm.
Jag hade som en trevlig tradition att damma och dammsuga på fredagseftermiddagarna. Belöningen brukade vara att vi åkte iväg och fredagsmyste hela familjen lite senare. Ofta satte jag på en skiva med ös i, innan jag startade städningen med en dammvipa. Ibland när jag var lat hoppade jag över vissa ställen, eller ställde mig på tå och tog ett tag på t.ex. det röda fatet. Pang! Där åkte det lilla översta fatet i golvet. En lång resa på nästan två meter. Jag var oskyldig som vanligt. Det var den översta skruven som hade lossnat och var orsaken till olyckan. Om man inte visste hur fatet skulle se ut gjorde det inget att det plötsligt bara hade två våningar. Det fick ändå plats minst sju sorters kakor och var fortfarande ett mycket tungt fat när jag lyfte ner det. Dessutom har Ingela Benson i Båstad även gjort tvåvåningsfat.
Vid denna tid för två år sedan hade deadline passerat. Vi var alla fyra överens om att det skulle bli en flytt från Halland till Ystad. En pinsam historia var att vi inte varit uppe på den oisolerade vinden på flera år. Hade inget större skäl att besöka vinden eftersom vi inget förvarade där och inget hemskt hade hänt. Vi hade inte hört några fotsteg av varken tvåfotade främlingar eller av de små med fyra ben och svans. En lördagsmorgon när barnen satt och såg på Tv tyckte vi att det äntligen var dags. Innan huset skulle in på Hemnet och vi ringde en mäklare.
Luckan fanns i hallen. Jag var lättklädd. Vi hade inte dragit upp några persienner. Smart som jag var placerade jag en mjuk filt under fötterna på vitrinskåpet som hade tre glashyllor och fina prydnadssaker i. Med små dragningar behövdes inte sakerna plockas ut. Bara man är försiktig och säker på handen. Jag ropade på Solveig. Delade ut smarta order.
”Vi drar vitrinskåpet in till köket så finns det bra utrymme när jag fäller ner stegen från vinden.”
Solveig som befann sig i köket började från sitt håll att försiktigt dra det höga skåpet mot sig. Det gick som en dans mellan två dansanta personer. Vi är ett bra team. Jag och min fru. Från den tecknade filmen hördes starka röster. De var rätt låga om man jämför med ljudet som snart skulle höras.
Det började rätt lugnt med att jag hörde hur något skrapade samtidigt som vi drog. Några sekunder senare small det till i mitt huvud och en enorm smäll hördes och vi såg hur tusentals glasbitar splittrades och studsade till på golvet. Det smärtade från många ställen på min rygg. Mina stressade tankar for runt:
Låt inte barnen se detta. Vad hände egentligen? Kan jag ligga på rygg i ambulansen?
Tänk om någon kommer att filma mig på sjukhuset? Tänk om en tidning får reda på det? Vilket scoop! Underbart. Solveig hade klarat sig. Alltid något.
Solveig kunde däremot inte ta sig igenom passagen mellan kök och hall. Området var täckt av små och stora glasbitar och såg ut som ett glastäcke. Istället fick hon gå ut via altandörren, vidare ut i trädgården och komma in från groventrén som var olåst för tillfället.
Under tiden väntade jag på att antingen svimma, eller att blodet skulle börja rinna ur mig. Fantiserade om tusentals glasbitar, vassa som spetsiga pilar som satt rakt in i huden och som var orsaken till att blodet inte kunde komma förbi? Sedan när de drogs ut… skulle Ängelholms sjukhus bli rött.
Snacka om träskalle. Endast ett litet jack fanns mitt på mitt huvud. Solveig tog bort några glasbitar på ryggen. Huvudvärken gick att kontrollera. Jag klarade kuggfrågorna. Visste vad det var för dag, att september kommer före oktober och att nio gånger nio är åttioett.
Det tunga röda tvåvåningsfatet gjorde sin resa via att det först slog i den lägre taklisten mellan kök och hall som vi inte tänkt på, sedan i mitt huvud och sedan krossades effektfullt först mot golvet. Det var väl däri min tur låg. Om ni tycker att jag har konstiga inlägg någon dag så får ni ta hänsyn. Handlar säkert om sviter som visar sig först nu.
Det där var en klassisk Bosse Lidénare. Det har blivit en och annan genom åren. Dessutom har det smittats till både Solveig och Jennifer. Vi får väl se om de vill att deras äventyr ska visas upp på Blogglandia. Berätta gärna i en kommentar om någon tabbe ni gjort som ändå gått bra i slutändan. Delad glädje är dubbel glädje. Eller bara skratta rått och snett åt min. 😉
”Är han så korkad får han skylla sig själv.”
Bloggäventyr med Bosse Lidén 