Det borde inte vara möjligt

Tiden går. Vi har inga små barn längre. Det är slut på att borsta tänderna, skära köttet, byta de där illaluktande blöjorna och läsa spännande sagor. Inte behöver vi längre sätta fast dem därbak på något fordon.

Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Jag vet inte vem som myntade uttrycket. Det är klart att jag funderar ibland. Vad ska man annars ha de tre hjärncellerna till. Min svärfar skämtade till Solveig att han skulle släppa lös en arg farlig hund om hon kom hem med pojksällskap. Jag vågar nog inte ha en sådan hund hemma hos mig. Jag är mer intresserad av mindre modeller på fyra ben. Små hundraser kan låta bra och tro att de är stora hundar men skrämmer inte dagens tuffa grabbar med läbbiga tatueringar och ringar överallt. Jag får allt fila på framtiden. Samtidigt känns det som om jag redan varit där. Vid det där olämpliga i fel ålder. Minns kristallklart när Lizette knappt tog sig uppför vår dubbeltrappa. Klagade på att hon hade ont i magen. Jag fick inte ens nudda vid den ballongstora magen för hon gnydde så högt.
”Det gör jätteont pappa. Vad kan det vara?”
”Lilla älskling. Jag vet vad det…”
”Kommer jag att dö?”
”Nä. Ingen av er kommer att… vi ska bara låta en doktor titta försiktigt på din mage sedan blir allt som vanligt igen. Vi kommer alltid att vara fyra i familjen Lidén min vän.”
”Räknas inte Texas?”
Lizette verkade ha glömt bort sitt onda och hade åsikter om att inte vår hund räknades in i familjen.
”Jo fem. Pappa räknade fel.”

Vi åkte direkt efter jag ringt ett samtal och krävt en akuttid. Jag fick dra till med en vit lögn. Bytte ut första siffran mot en lägre siffra i Lizettes födelseår för att den bestämda kvinnan skulle förstå brådskan i ärendet. Jag fångade en oförstående Solveig i flykten som undrade varför det var så bråttom och framför allt varför vi måste smyga ut från huset bakom häcken.
”Jag förklarar senare. Snabbt in i bilen. Du vet vilken skvallerkärring Svea är.”

På sjukhuset tyckte jag att jag gjort mitt som chaufför. En riktig karlsyssla. Jag är inte så sugen på stora mängder av blod och otäcka vassa instrument som ska stoppas in här och där. Dessutom såg jag en Kalle Anka i väntrummet jag inte läst förr.
Dumt nog kom både Lizette och hennes mamma ut INNAN jag läst färdigt. Nu vet jag inte om min vän Kalle löste gåtan med den elaka vargen. Solveig sa bestämt att jag INTE fick ta med tidningen hem. Att hon INTE hade tid att stanna kvar så jag fick läsa klart. Nämnde även något fult om att jag var för gammal för sådan lektyr. Att hon var som en ensamstående trebarnsmamma.
”Lektyr är väl något helt annat?” svarade jag när ett minnesstråk gled förbi.
Jag nämnde inget om att hon var dålig på matte när det gällde räkna barn i vår familj, eftersom min mage började kurra och jag ville inte hetsa upp min favoritkock
i onödan. 😉

 

Bloggbild Lizette

Ps. För känsliga läsare kan jag berätta att jag hittade på det mesta i detta inlägg. Eller kanske allt. Det var inget kåseri tagit direkt från verkligheten. Det här är heller ingen Kalla Fakta-blogg. Den får Lennart Ekdahl sköta själv. Även bilder kan ljuga. Däremot hade storasyster Jennifer en ännu större mage vid ett senare tillfälle. Då ringde jag inte till doktorn. Dessutom visste jag att det gick att fixa själv utan bedövning. Det var bara att dra upp tröjan en bit och sticka in en nål. Pang! Så var den svullna ballongmagen ett minne blott. Inte en bloddroppe syntes på den vita mattan. 😉

Annonser

20 thoughts on “Det borde inte vara möjligt

  1. Med fantasi kommer man långt! Jag har suttit och smilat här för mig själv och måste än en gång dela ut en guldstjärna för ditt sätt att skriva. Du är född att kåsera! Tack för dagens text!! 🙂

  2. Flerbarnstillägg.. kollade Solveig upp ifall detta berättigade till det? 🙂
    Vet inte hur mycket det ligger på men en liten Kalleprenumeration borde det kanske räcka till.
    Kalle, en skojig tidning som då och då har fina presenter innanför inplastningen.
    Ett kinderägg på det så är lyckan gjord.. 🙂

    • Tack!
      Jag inser att ett sådant här inlägg kan både gå hem och bort. 😉
      Eftersom jag själv gillar variation och har en kategori som heter Lite galet var jag tvungen att lägga in det. Alla personlighetsdrag behöver vädras. 🙂
      Humor är väldigt individuellt.

  3. OJ! 😯
    Vilken spännande berättelse! Satt nästan och höll andan tills du skrev att allt var påhittat. Då kunde jag andas ut igen! 😎
    Du skriver intressant, levande och livligt. Och det gillar jag skarpt!
    Ha det gott – vi ses snart igen! 😉

    • Tack för de snälla orden.
      Hoppas också att vi ses igen. 🙂
      Idag ska jag bli seriös. Vet inte om läsare tänker på att se efter i vilken kategori jag lägger in ett inlägg när det är nytt. De som följer mig är vana vid mina hopp, men en ny läsare som kommer in ex. igår blir säkert rädd och återvänder kanske aldrig. Det är smällar jag får ta. 😉

  4. Du är tossig! Jag blev inte klok på vad du ville ha fram när jag börjat läsa mig genom texten. Sen klarnade det. Men, jag ser ändå ut som ett mycket litet frågetecken. Bra jobbat… 🙂

    • Jag tror inte att jag ville ha fram något. Ville bara tramsa en stund. Jag har alltid haft det behovet. Det blir för mig en härlig motvikt mot det seriösa manus jag håller på att peta i varje dag just nu. Där finns det inte utrymme för att tramsa.
      Tack ska du ha. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s