2-1 till mig

När jag fick diabetes snubblade jag över en nyskriven broschyr där det stod om den moderna behandlingen av sjukdomen. Teamkänsla var viktigt. Att läkare, diabetessköterska, dietist, fotvårdsspecialist och psykolog samarbetade och gjorde en gemensam planering för varje patient. Vackra ord. Jag tog upp det med min läkare. Han var för det mesta. Hummande åt det där med psykolog som inte verkade ingå i hans team. Ändå sa han en liten detalj som jag la på minnet. Psykologen hade en dotter med diabetes.

Det var tufft att få en kronisk sjukdom som påverkade hela vardagen. Praktiska problem tyckte jag var det värsta. Jag hade ett bra skyddsnät att gnälla av mig hos. Psykologer kände jag några sedan tidigare. En hade till och med gett mig ett jobb året innan. Jag hade praktiserat hos två. Vid nästa läkarbesök frågade jag doktorn om han kunde fixa en tid hos psykologen med ett diabetesbarn i familjen. Han verkade lite avig men gick med på det.

Rätt skönt att få ledigt från jobbet ett par timmar, tänkte jag denna fina vårdag. Vilket vackert japanskt körsbärsträd som blommade utanför byggnaden. Jag log åt ett privat internt skämt om att jag var tillbaks på brottsplatsen igen.

Jag kom min vana trogen, några minuter för tidigt. Dörren var öppen.
”Kan jag komma in?” frågade jag vänligt.
Jag fick en slags nickning. Hon gjorde en rörelse åt den enda lediga stolen där jag slog mig ner med mina femtio kg (minst tio hade ramlat av mig).
Jag hade hela tiden ögonkontakt. Mina tankar gick till en gammal kommunist. Handmålade träskor. Röda strumpor. På tok för korta byxor. Runda glasögon.
Jag skrev i ett annat inlägg här på bloggen, att jag missat att min klasskamrat inte hade några tummar. Vi hade gått i samma klass i fem månader. Ni som läste det undrar såklart varför jag  fortfarande kan beskriva denna kvinna. Så här många år efteråt. Mitt svar är enkelt. Hon sa inget. Min syn skärptes när inga ord byttes. En konstlad situation. Kvinnan satt och studerade mig från topp till tå i något som jag upplevde som en evighet. Det är dumt att ljuga och hitta på antal minuter i denna nakna text, men den här kvinnan fingranskade mig verkligen. Jag satt där med ett litet leende och försökte göra likadant utan att överdriva. Mina tankar gick till allt som jag lärt mig genom åren inom ämnet psykologi. Tyckte att det var töntvarning med tanke på att hon gjorde det så demonstrativt och öppet.
Vad såg hon? Jag såg säkert trött och tärd ut. Långhårig med ljusa slingor i håret. Självförtroendet var inte på topp. Min gamla superfysik var historia. Jag hade redan fått känna på massor av insulinkänningar under de få veckor som gått sedan de äntligen släppt iväg mig från sjukhuset.

Hon hade övertaget. Om jag varit en knäckt kille och inte haft något skyddsnät på hemmaplan skulle jag kunnat fått dumma griller i huvudet. Hoppat i Nissan eller ställt mig framför ett tåg i ökända kurvan vid Sporthallen. Jag överdriver inte. Hon kunde varit skuld till något sådant. Eller är hon? Fler än jag har besökt detta rum under årens lopp.
Detta var hennes öppningsreplik. Håll i er kära läsare:
”Hur känns det att veta att du inte ska bli så gammal?”
Hade jag varit en brottsling kunde jag förstått taktiken. Den med en ond polisman och sedan därefter en god polisman som skapade ett förtroende med den misstänkte. Nu jobbade min hjärna i hemlighet samtidigt som jag försökte svara på frågan med en blandning av artighet, trams och spelad dumhet där jag samtidigt försökte vinna tid.
Jag var inte dummare än att jag förstod att hon var ute efter en provokation.
”Vad menar du med den frågan?”
”Du hörde frågan. Du vet väl att medellivslängden vid diabetes är avsevärt lägre…”
Jag visste mycket. Hade pluggat in alla otäckheter redan i sjukhusbritsen och skulle redan då kunnat hålla föredrag om ämnet diabetes och sjukdomens senkomplikationer.
Nu ska jag inte dra allt. Bara nämna en sak till. Jag fortsatte vid hela besöket att vara vänlig och svarade på rätt konstiga frågor. Tänkte att jag skulle vara snäll och bjuda på en anekdot jag hunnit samla på mig. Berättade om när jag åkt tåg till Göteborg och… inne på toaletten när jag testade blodsockret….min story som var rätt rolig har jag glömt nu, men inte hur hon avbröt mig mitt i.
”Gick du in på toaletten för att testa dig? Varför gjorde du det?”
”Jag behövde gå på toaletten. Behöver det ibland. Även innan jag fick diabetes. Det var inte det som var det roliga, som jag skulle vara personlig och berätta för dig.”
”Men. Varför vågade du inte testa dig i din stol i tågvagnen?”
”Jag hade precis tvättat händerna. Hade mätaren till hands…”
”Så kan du inte göra.”
Plötsligt blev det en lång deprimerande föreläsning om inget alls. Jag skulle bara berätta en rolig sak som inte hade med det trista ämnet diabetes att göra. Mitt syfte var att lätta upp stämningen och skapa något slags personlig kontakt.

Jag fick en lapp om en ny tid. När jag kom hem och återtänkte allt blev jag arg. Jä… kärring. Hon var väl inte Gud. Det fanns inget som sa att hon skulle överleva mig. Jag hade inte tänkt en tanke på att jag skulle dö i förtid. Man kan bli överkörd av en bil även om man är en vältränad, ung och fräsch människa. Jag tog en dag i sänder. Försökte anpassa mig till mitt nya liv.
Hon vann med 1-0 i första ronden. Det var bara att erkänna. Dessutom retade jag mig på, att jag inte fått någon chans att fråga om hennes erfarenhet av sjukdomen. Det var ju det som var mitt dolda skäl till besöket.
När någon okänd människa är elak mot mig blir jag alltid ställd. Helst om jag inte har en aning om att det ska hända. Fick stor lust att ringa mina två psykologkompisar och diskutera mitt besök. Samtidigt har jag ofta en inre förmåga att ladda för en revansch. Måste ha att göra med allt mitt tävlande genom åren.

Vid nästa träff, några veckor senare hade jag blivit lite starkare i min nya personlighet.
Därför frågade jag henne artigt om vi skulle leka leken titta på varandra och se vem som kunde hålla tyst längst. Hon var inte med på noterna. Låtsades inte förstå vad jag syftade på.
Sedan kopplade jag på charmoffensiven. Var personlig och berättade att det var tufft att äta två lagade middagar och att jag varit ett godis och glasstroll i mitt tidigare liv. Hon högg direkt.
”Två middagar. Det orkar du aldrig med. Det gör vi aldrig.”
Där kom öppningen i hennes fasad. 1-1. Jag som var påläst och hade besökt sjukhusets dietist berättade detaljerat om hur viktigt det var för att få rätt balans i kosten för att kunna styra upp insulinet.
”Doktorn sa att jag kunde ta en rad choklad på lördagarna. Men dietisten var tveksam till detta. Hon borde såklart veta mest…”
”Du kan äta det nya tuggummit som kom för ett par år sedan. Min dotter som har diabetes tuggar på dem jämnt. Tur att de finns.”
Jag suckade och skakade lite på huvudet. 2-1 till mig.
”De är inte alls fria. Direkt farliga om man slarvar med dem. Sötningsmedlet omvandlas till fruktsocker som är lika blodsockerhöjande som vanligt socker. Dietisten varnade länge för dem och sa:
”Det är en farlig och falsk reklam för något som egentligen inte är bra.”

Vet inte vad psykologen hade i ”timlön”. Jobbade gjorde hon definitivt inte längre. Vi hade lämnat min diabetes för länge sedan och ännu mer påtagligt. Kvinnan hade tappat hela sin yrkesroll. Nu var hon plötsligt en orolig mor på sin arbetsplats och kunde inte släppa ämnet. Förgäves försökte jag komma ifrån det sega tuggummit.
”Det är bara en vecka sedan jag var hos dietisten. Du kan ringa henne och få det bekräftat från säker källa.”
Det verkade hon inte alls ha någon lust att göra trots hennes ansiktsuttryck och ett kroppsspråk som talade sitt tydliga språk. Inre oro. Ren och skär rädsla. Istället måste jag lova att ta med broschyren som jag hade hemma nästa gång. Med desperat röst upprepade hon det när jag gick ut genom dörren.

Jag tyckte det räckte med 2-1. Berättade om mina två misslyckade besök för doktorn som skrattade till och erkände att psykologen inte ingick i deras team fullt ut. Han ville inte gå in på några detaljer…

Annonser

35 thoughts on “2-1 till mig

  1. Det här får mig odelat att tänka på vad som beskrivs i boken, ”Tussan kavat och rak att leva med Asperger”. (du får gärna radera bort kommentaren om du tycker det blir för långt;)
    Kram och trevlig läsning tillbaka 🙂

    ” När vår Tussa var liten hade hon inte något språk, så om hon ville någonting ylade hon högt eller visade yvigt med armarna. Dag och natt, var sak det samma. Tillvaron var KAOS med stora mått. Kloka råd forsade in som en tsunamivåg, men hon sov inte en sekund mera för det. Hon drabbades av någonting som närmast liknade klaustrofobi i spjälsängen och den kastades ut i raseri för att det kanske skulle kunna få ungen att sova. Vad fel det blev! Nu var hon ju lös. Arg som en rabiessmittad tiger stormade hon runt i mörkret när vi andra fattat att det var natt. Ingen fick gå nära. Allt vi kunde göra var att maktlösa betrakta vårt framstormande knyte. Mina rödkrackelerade ögon trillade nästan ut i brist på sömn.
    Tiden sniglade sig fram och min hjärna rann sakta men säkert ut som sanden i ett timglas. Att hitta till jobbet var en utmaning för jag kunde hamna var som helst. Handla gick okej. Det stod ju på lappen vad jag skulle ha.
    En dag tog jag mod till mig och ringde till en vis man i vitt. Utmattad frågade jag rakt ut om det fanns dokumenterat hur lång tid det tog för en människa att bli galen av för lite sömn. Svaret jag fick var ett hån.
    – Jaha du, det är tufft att vara småbarnsförälder, sade han.
    – Ja, det är ju inget nytt, svarade jag. Hon har ju en bror, men han var inte vaken ett år i sträck. Då hördes det bara ett hummande i luren.
    – Ja visst ja, sade den vite vise mannen. Du har ju en sedan innan.
    Han lovade mig en remiss. Tipset var att hon är nog allergisk.
    – Jaha, sade jag lite frågande, blir man pigg av allergi?
    – Japp, svarade han, man kan få krypningar i kroppen.
    Jag kunde inte annat än tacka för remissen och lägga på luren. Vilken dåre!

    Förväntan var enorm. När vårt namn ropades upp lämnade vi väntrummet i kaos efter oss och steg in i ett kyffe som blev knäpptyst så fort dörren stängdes. Tussan tittade sig omkring och gled ner under en stol. Jag föll samman på densamma. När det skred in en kvinna med läppar röda som blod och ögon gröna som havet blev jag rädd och tänkte att det måste vara ett skämt. Men det var det inte. Kvinnan såg nämligen ut som stigen ur en modejournal.
    – Var är barnet? frågade hon efter tusen frågor, men utan att ha blivit klokare för det.
    Hon är galen! tänkte jag som undrade om hon verkligen inte sett ungen.
    – Här! sade jag och pekade under stolen. Tussan var inte hemma, och är man inte hemma, så finns man inte enligt hennes logik.
    – Kan hon gå? frågade kvinnan och jag blev riktigt arg. Du har ju nyss ställt tusen frågor. Det är klart att hon kan gå. Havets ögon gav mig en bister blick och Tussan plockades fram underifrån stolen för att tittas på. Pricktest på armen för allergin. Nu skulle det tydligen ske, svaret på allt.
    – Vad bra, sade kvinnan, allt är negativt. Men du kan ju ta bort mjölken för det är nog boven.
    – Va? utbrast jag förvånat. Är mjölk så stimulerande att man kan sluta sova?
    – Nä, svarade kvinnan och havsögonen började flacka lite. Men du ska få några mirakeldroppar på apoteket.
    Som en blixt tog vi oss till apoteket och sedan hem igen. Tussan släpptes lös och for runt i huset som en tecknad virvel för att ta igen den passiva tiden. Själv hade jag slutat reagera. Det var meningslöst.

  2. Mina tankar gick direkt til de två psykologer jag försökt anförtro mig åt under några år. De lyssnar inte, går in på personliga upplevelser och försöker pracka på mig små piller som bara dämpar istället för att göra ett grundligt arbete.
    Jag är inte förvånad, närmast förbannad. Vilken tur att du är stark, grundstark.

    (Svar från min blogg. Boken jag läser handlar om Mr Gray, den med ett inte så bra språk men med annat (som förr kunde läsas i såna där Aktuella rapporter). 🙂 )

    • Det är rätt hemskt. Att man måste vara stark…Men det är som inom alla yrken. Det finns många bra psykologer också. Jag har inom mina jobb och utbildningar träffat på båda sorterna. Tyvärr är det ett viktigt yrke. Alla yrken där man har med människor att göra ställer en del grundkrav som jag anser att man måste ha i sin egen personlighet. Det spelar ingen roll om man har alla rätt på tentorna. Kan man inte skapa ett förtroende med sina medmänniskor ska man jobba med något annat.
      Hoppas att du mår bättre nu. Tack för att jag fick svar på min fråga.
      Kram

  3. Jösses! Vilken människa… Och en sån får jobba med människor?? När fick du din diagnos? Jag tyckte att hela mitt liv var förstört när jag fick veta att jag hade diabetes, bröt ihop fullständigt. Tar det hela med ro numera, det är ju bara att acceptera och leva därefter, vad har man för val?

    Svar från min blogg: Jo, jag blev på bättre humör 🙂 Håller just nu på med ett Runrigmaraton på Youtube 🙂 Kan inte sluta… Lägger in en ny låt i morgon så vi båda blir på gott humör 🙂 Kram!

    • Visst rycktes mattan väck under fötterna. Alla Hjärtans dag 1990 glömmer jag aldrig. Diabetes har många ansikten och faser. Det är en väldigt individuell kronisk sjukdom.
      Du fick mig på riktigt bra tisdagshumör. Tack för flera saker. Ser fram emot onsdagsvalet.
      Kram

  4. Det är inte alla som passar att jobba med människor. En del passar bättre bland maskiner….

    Tack för alla fina kommentarer inne hos mig. Det känns väldigt bra att skriva av mig lite om mina känslor.
    På tal om något helt annat vill jag berätta att jag och familjen var och bowlade i helgen, dagen efter min pappa dog. Det var bestämt sedan länge och jag vet att pappa inte hade velat att vi skulle sitta hemma och gråta.
    Jag öppnade starkt. Efter mina fyra första kast? slag? hade jag 88 poäng och jag såg hur de där 200 var inom räckhåll. Men då satte prestationsångesten in och jag slutade på 134. Lite längre fram blir det nog ett inlägg av detta men jag tänkte att du ville veta så länge 😉

    • Så länge maskinerna inte har några känslor stämmer det bra. 🙂

      Blev så paff när jag hittade den i den andra… jag såg ju boktitlarna för några dagar sedan, men begrep inte att det handlade om två olika bloggar.

      Så du tänkte vid 88 att du skulle krossa mig och sedan lägga in det på min blogg. Med bild och allt. Erkänn nu. 🙂 Impad av din starka inledning i de fyra första rutorna. Nästa gång håller du i åtta rutor och en vacker dag så passerar du den magiska gränsen och din älskade pappa applåderar från ett moln. Jag tycker numera att 134 är bra. Tror inte att jag fixar över 100 poäng längre.
      Kram

  5. ”Hur känns det att veta att du inte ska bli så gammal?” – Jag blev vansinnig när jag läste den meningen! Jag vet hur vissa i vården kan våra. har enormt dålig erfarenhet. Det är ofta brist på empati, medkänsla och pedagogik.

    Stor kram Lina

    • Det är som du skriver en ”härlig” mix av personligheter och kunskapsnivårer inom skrået. Hittar man ett riktigt guldkorn ska man vara väldigt rädd om det. Stolpskotten ska man helst springa ifrån. Jag är glad för att jag träffat många trevliga, duktiga och empatiska människor inom vården också. Problemet är att om man är riktigt sjuk är man så beroende av att få rätt vård. Empati och medkänsla borde man inte behöva fundera på. Sådant ska vara a och o inom alla områden där man jobbar med människor. Annars ska man inte söka sig till sådana utbildningar. Ibland är det stress och ett tajt jobbschema som försämrar mötena. Extra sorgligt är det när den riktigt sjuke inte har en anhörig som kan ”slåss” för rättigheterna.
      Kram

  6. Det första jag tänkte var Va!? Team med psykolog? Var då? Fast det kanske är sådant som ingår när man får diabetes som vuxen.
    Mitt diabetesteam här består av min läkare, men i Sverige hade jag både läkare och sköterska.
    Sedan fortsatte jag att läsa. Och baxnade. Vem har gett henne jobb? Hur är det möjligt att hon kan/kunde jobba som psykolog???
    Du hade en nedrans otur, men blev förmodligen lite starkare efter de där samtalen.
    Om än på ett oväntat sätt.

    • Det ska vara likvärt inom alla regioner i Sverige men är det inte.
      Jag har också mest bara haft läkare och diabetessköterskor. Underbara diabetessköterskor som blivit som bra kompisar (med ett undantag)
      Nu när du säger det. Gick jag fel? 😉
      Tror inte hon hjälpte någon precis. Hon var nog bäst som tyst. Vi skulle lekt den leken hela stunderna.
      Det blev många känslor som slogs med varanda när jag analyserade samtalen. Jag skulle haft en dold bandspelare med mig. Det minns jag att jag önskade efteråt.

  7. Bosse, jag blir arg för att någon du vänt dej till för att få hjälp/stöd i din svåra stund, någon som får lön för den uppgiften, slänger ur sig nåt så nedbrytande som den rödmarkerade frågan.
    En fråga som kan väcka upp så mycket stress och oro.
    Att tänka negativt drar ner oss, dras vi ner blir allt jobbigt.
    Man behöver folk som hjälper, knappast nån som stjälper.

    • Samtidigt hade det varit värre om hon lyckats lura mig och byggt upp falska trevliga kulisser och sedan sänkt mig med en höger med en av de mest korkade frågor jag fått i livet av en främling.
      Nu la hon ribban så lågt att jag bara precis såg hennes tofflor över min näsa.
      Villken poet du var i sista meningen. 🙂

  8. Men himmel vilken konstig människa! Kändes inte helt stabilt och professionellt om man säger så…

    Sv. Du frågade mig vid något tillfälle hur det går med mina tonårsdöttrar och alkohol. Och det där är ju verkligen ingen lätt ekvation. Såklart jag hade önskat att de skulle bli nykterister som jag (jag tycker ju att det rätta. Såklart!) Men samtidigt måste de ju få göra sina egna val. Dottern som är 19 år gör numer som hon vill och hon dricker alkohol. Hon gjorde det även innan hon fyllde 18 år, men inte i några större mängder om jag förståt det rätt. Dock var det naturligtvis inget jag tyckte var ok. Men eftersom hon flyttade hemifrån när hon började gymnasiet på annan ort var det inte helt lätt att förhindra det. Yngsta dottern som snart fyller 16 har inte testat än (vet jag med ganska stor säkerhet) och min målsättning är att hon åtminstone väntar så länge som möjligt. Vilket jag faktiskt tror att hon kommer göra. Men som du säger, visst är det SVÅRT! Det enda man kan vara hård med är ju att informera om att man inte tycker att det är ok att dricka förrän efter 18-års ålder 😉 Hur har ni gjort?

    Kram Anna

    • Hon skulle kanske jobbat i en toffelfabrik. Definitivt inte bland människor. Visst fanns det problem i rummet. Men jag uppfattade det som att det var hon som var ett stort problem hela hon. Mina problem skulle säkert varit trevligare att diskutera med städerskan eller hon i receptionen. Är säker på att de skulle gett mig bättre råd och empati. Det var heller inte därför jag var där. Sådant kunde jag få hur mycket jag ville på hemmaplan. Det var expertråd som anhörig jag fluktade efter.

      Våra tjejer har inte kommit upp i den åldern riktigt. Men den äldsta fyllde 17 i söndags. Den yngsta är 14 år. Nästa år gör J som hon vill. Men inte hemma. Vi skojar ofta om det. Man kan bara göra sitt bästa som föräldrar. Försöka vara två bra förebilder. Det finns många faror. En del misstag ska man göra själv. Först då lär man sig. Tyvärr finns det farliga ”saker” som man bara kan göra en gång. När det gäller droger kan det räcka med ett smakprov för att vara fast för hela livet. Än så länge har vi två friska, glada och sympatiska tjejer som vi litar på. Vi hoppas på att det ska förbli så. Jag tycker som jag skrev i din blogg att du är ett bra föredöme för dina barn. Jag är impad av din bedrift med utmärkelsen.
      Kram Bosse

  9. Inte så konstigt att du minns henne väl! När jag träffar på den här typen av människor (jo, det finns fler!) så tänker jag varje gång att hon/han skojar. Varpå jag skojar tillbaka. Det blir alltid fel. Jag kan ju inte för ett ögonblick tro att någon säger något så galet på allvar. Tur ibland att man har humor förresten 🙂

    • Man kommer rätt långt med humor. Precis som du skrev så upplevde jag det som en sketch när jag kom in i rummet. Driver hon med mig. Var är dolda kameran som spelar in detta? Problemet var att hon saknade helt humor. Sorgligt nog har du rätt. Det finns fler. 😦

  10. Jag höll på att trilla av stolen när jag läste hennes inledningsreplik! Maken till psykologiskt samtal får man leta efter! Jag tror att man klarar sig med sin doktor och diabetessköterska för det vet vad det handlar om och kan ge relevant information och hjälp. Den kvinnan du mötte behövde verkligen hjälp själv, för hon verkade ha gått vilse bland mänskliga känslor, empati och hamnat bland plumpa uttryckssätt. Någon humor kunde jag inte heller finna hos henne. Burr … så eländig jag skulle ha känt mig i den utsatta situationen med en icke önskad sjukdom.

    • Den viktigaste biten är faktiskt en bra diabetessköterska. Då har man kommit långt på vägen. Jag hade tur på alla platser vi bott på genom åren. Dessa underbara kvinnor har blivit som en nära kompis och jag har alltid kunnat höra av mig om det var något jag undrade över. De har varit kompetenta och trevliga. Vi har skojat, skrattat, pratat allvar och kramats. Tillsammans har vi kommit på lösningar. Inget har varit för svårt. Ingen fråga för dum. De har varit riktiga pärlor i Hjo, Skövde, Varberg, Falkenberg, Halmstad och Ängelholm. Snabbt har jag fått hjälp om jag behövt insatser från annat håll. Sedan tog min tur slut med besked.

      Du skulle suttit med som en liten nyckelpiga på min axel och sett och hört denna kvinna. Ändå var det inget mot vad jag var med om förra året. Det har nog förkortat mitt liv… 😦

  11. Men fy vilket sätt att vräka ur sig så ogenomtänkta kommentarer när du kom till psykologen för att få hjälp! Hon borde veta bättre! Men hon mådde väl inte så bra och måste låta sin egen frustration gå ut över dig. Och hur man än bemöter dessa människor som beter sig så här – om man gör det skämtsamt eller med allvar så blir det alltid fel … oavsett.
    En tanke jag får är att hon var så otroligt rädd för vad som skulle kunna hända hennes egen dotter. Att få diabetes i barndomen är ingen vidare start i livet. Och om hon nu tänkte att livet förkortas pga diabetesen så skulle inte dottern få leva ett liv som vuxen. Just DETTA faktum om en ”för tidig död” var hon bara tvångsmässigt nödgad till att belasta dig med. Nästan som om: ”Om inte min dotter får leva, så ska inte du heller få göra det!”

    Försök att inte ta åt dig av detta, då det bara är ”Förflugna ord skapade av förvirrade tankar ur en hjärna full av KAOS”.

    Ha det gott! Vi ses snart igen! 😉

    • Säkert rätt anaylserat. Hennes öppningsreplik hade växt fram ur hennes egna privata rädsla. Efter den tysta leken hade jag redan placerat henne i gruppen av personer på fel plats i livet. Jag hade ett leende i mungipan som säkert störde henne (passade inte in i hennes målgrupp) samtidigt som jag inombords lekte med tanken vem som var hennes guru. Mr Freud, Jean Piaget eller Mr Eriksson eller någon annan som jag på den tiden var otroligt påläst på. Jag älskade ämnet psykologi sedan jag gick på gymnasiet och träffade på en mycket duktig lärare. Sedan hade jag förkovrat mig på högskolan, universitetet m.m.
      Jag såg henne mer som ett skämt efter andra träffen. Dessutom var jag där inte som en vanlig patient. Jag fiskade efter andra svar. Behövde komma i kontakt med någon som hade barnvarianten av sjukdomen och tog en specialväg. En hemlig lapp i fickan med flera frågor kom aldrig upp och fick aldrig sina svar.
      Det som gjorde mig ledsen var att de som verkligen behövde psykologisk hjälp av denna kvinna skulle kunna råka illa ut. Hade de inget skyddsnät på hemmaplan kunde vad som helst hända. Hon var inget stöd utan mer en mina för dessa stackars medmänniskor som kanske greppade efter ett halmstrå. 😉

  12. Din berättelse får mig att tänka på att min svägerska ville bli psykolog. Behöver jag säga mer. Hon och hennes bror är tack och lov totalt olika. Men jag är inte speciellt förvånad över denna psykologs beteende, det är nästan det värsta. Vissa människor behöver man inte, det låter kallt och hårt, men det är nog så. Bra att du har dig själv och din fina familj!
    Agneta

    • Jag valde att skriva om denna episod för att både meningen och leken är två klassiker. I min yrkesroll har jag kommit i kontakt med flera andra flummare efter denna händelse. Innan den hade jag praktiserat hos två riktigt duktiga psykologer som jag såg gjorde stora framsteg inom en svår nisch. Det är ett viktigt yrke där man rör sig inom känsliga områden, kan nå lägen där man till och med har en människas liv i sina händer om man har lyckats öppna upp till inre rum. Då har man ett stort ansvar på sina axlar. Det skulle ha varit intressant att lyssna och se kvinnan i andra samtal. Kanske hade jag blivit mörkrädd. 😉

      Precis som du skriver. Jag är heller inte förvånad efter att ha levt ett tag till.
      Att ha nära vänner kan inte värdesättas nog.

  13. Men gode värld, vilken människa! Jag blir alldeles matt, frustrerad och argsint på samma gång. Och sedan kan jag inte låta bli att le stort åt ditt sätt att hantera situationen. Jag är imponerad. 2-1…enligt min mening vann du med betydligt fler poäng än så.

    • Hur mycket vann jag med? 4-1? Kan vi inte säga 6-1 så det blev ett helt set i tennis. 😀
      Jag var mycket ”snällare” på den tiden. Samtidigt kom frågan så snabbt efter det långa ”lekpartiet”. Jag hade ingen livserfarenhet av ett sådant påhopp som man kan kalla det. Jag satt i stolen och tyckte redan att hon var ett stort skämt. Hon kunde aldrig såra mig i det läget. Nu med facit i hand borde jag plockat ner henne redan första gången, men jag hade inte återhämtat mig från min nya livssituation. Andra gången kunde jag krossat henne men min uppfostran höll emot. Jag måste ha varit lite nyfiken också. Annars skulle jag droppat henne efter första besöket. En lapp med flera praktiska frågor låg också i fickan. Hennes eventuella svar hade ändå varit som luft.

      • Lätt! 6 – 1 that is ; )
        Ja…vad kan man säga, det går nog inte att förbereda sig på sådant. Särskilt inte när man har så mycket att bära inom sig redan, som man inte har hunnit sortera, ta sig igenom, eller vet vart man ska göra av.
        Men som sagt. Du hade ett grymt sätt att bemöta det!

  14. Mår dåligt av den illa behandling du fick…den människan var klart olämplig för det yrket.
    Våra döttrar har medfött hjärtfel, vi har vistats otaliga gånger inom vården…även jag personligen med kroniska åkommor…och visst har vi ibland stött på vårdpersonal som varit olämpliga…men din erfarenhet tar priset.
    Tur att du klarade det så fint ändå.
    Ha en fin dag
    Ann-Louisekram

    • Hoppas verkligen att ni slipper råka ut för någon liknande person. Hoppas även att hjärtfelen inte längre påverkar deras vardag. Jag känner också personer med medfödda hjärtfel. Det räcker fullständigt med att man har oturen att födas med vissa defekter. Det minsta man kan begära är att man möts med respekt, värme och medmänsklighet och får den bästa vård som kan erbjudas. Självklara ting i min värld. Det är tur att det finns personer med de egenskaperna.
      Den gången gick det ingen nöd på mig. Tänkte mer på mina medmänniskor som verkligen behövde hjälp och kanske var ensamma i sin förtvivlan.
      Förra året träffade jag på en kvinna som var mycket värre. Det gjorde ont och jag har haft mycket svårt att skämta bort det. Jag är tacksam för att jag hade ett vittne med. Jag trodde inte på mina egna öron…
      Kram Bosse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s