”När börjar mitt sportlov?”

”Det ska bli skönt att börja jobba på måndag.”
”Förresten vet du när jag har sportlov?”
”Brukar jag inte ha det i vecka åtta?”
”Vet du om de har ändrat vecka i år?”

De där och liknande frågor har Solveig slängt ur sig med glimten i ögat de sista tio dagarna.
Det har varit tuffa och intensiva dagar när jag tillsammans med min inhyrda redigerare dykt ner i varenda stavelse och tecken i mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Direkt efter en tidig frukost har vi startat vårt teamwork vid köksbordet. Alltid med samma mönster. Först har Solveig läst ett kapitel eller ett avsnitt högt där vi en sista gång har lyssnat på flytet i texten. Sedan nästa viktiga steg. Grovjobbet utan några genvägar. Mening för mening. Ord för ord. Stavelse för stavelse. Tecken för tecken. Stavfelen har varit få men det är så lätt att ett ” hamnar på fel ställe om en punkt, när någon säger något i texten. Eller så blir det ett mellanrum för mycket. Många efternamn har trollats bort liksom småord som inte behövs. Vissa av mina ”darlingsavsnitt” har fått stryka med. Psykiskt är det tufft att hela tiden hålla på att leta efter fel. Så långt ifrån världen när jag lät mig ledas med i handlingen tillsammans med Lena Sanders och Sebastian Rosander under många hundratals timmar. Då hade vi det mysigt tillsammans. Om inte ungdomarna var sura på varandra. Som författare var jag rättvis och lyssnade på alla personer. Nu tvingades jag tänka mekaniskt och kärlekslöst. Skapa en distans till känslor, spänning, skämt m.m. där mina fyrkantiga ögon istället vilade på varje viktig liten detalj.
Ni må tro att jag trånat efter att någon snäll person ska säga att jag skrivit något bra. Ibland har jag försökt fjäska med min redigerare som påminner starkt om min fru.
”Hittar du inget som är bra också? Som omväxling.”
”Sådant har jag inte tid med nu.”
Då brukar jag låta läppen falla lite så hon mjuknar i hörnen. Vädja med de bruna ögonen. Kan funka en kort stund.
”Du vet att jag tycker boken är bra. Mycket bättre än många andra böcker jag läst på sista tiden. Nu finslipar vi de sista detaljerna. Måste du förresten ha med den snuskiga kommentaren där?”
”Rör den inte! Det är en grabb som pratar…”
”Måste därför alla vi kvinnor läsa om vad ni gör…?”

Mitt grundmål har varit att vi skulle hinna fem kapitel om dagen. Samtidigt går det inte att stressa fram resultat. Vissa kapitel är betydligt längre än andra. Så fort vi tappade skärpa tog vi paus. Skillnaden var bara att Solveig menade paus med stort P. I mitt huvud malde fortfarande viktiga detaljer runt. Jag ville så gärna diskutera finesser och nya tankegångar. Istället blev jag förvisad en våning ner om jag inte var tyst om boktugg. Så om ni tycker att det doftar källare om mina inlägg så… 😉
Tjugonio kapitel har vi hunnit med. Resten av fintvättandet får vi göra på påsklovet. Sedan hoppas jag att det är rätt väder redan i april för att kunna skapa framsidan och att Jennifer köpt systemkameran hon sparar till. Helst ska hon ha lärt sig alla finesser också.

Vi har gjort annat också. Varit på kurs. Gått promenader. Sett filmer. Fikat på stan. Skjutsat döttrar som varit omkring lite överallt i södra Sverige. En dag körde vi Lizette och en kompis till ett Spa som heter Örums Nygård och ligger på Österlen. Eftersom det inte var någon idé att åka hem under tiden de låg och gottade sig i det 32-gradiga vattnet åkte jag och Solveig till Olof Viktors och fikade under tiden. Jag smög med laptopen i en väska. Lovade att vi bara skulle titta på ett kapitel om det INTE var fullsatt på det populära fiket. Jag vann. Efter smaskigt ätbart vid ett tvåmansbord blev det ett arbetspass där vi glömde tid och rum. För att sträcka på benen en stund gick vi en promenad på Löderups kyrkogård i solsken. Kyrkan var öppen och hade en fantastiskt fin altartavla, som var målad så att den fick 3D effekt. Motivet var där Jesus satt med Judas vid nattvardsbordet. En av de finaste tavlor jag har sett i en kyrka. Otroligt välgjord.

Denna vecka får jag jobba ensam med extra finjusteringar. Datorn har varit elak när jag bytt teckensnitt. När jag ändrat något de sista veckorna har den tydligen valt att ändå skriva det gamla teckensnittet när det gäller tecknet ”. Jag måste även förtydliga tidsförflyttningar fram och tillbaka i handlingen med hjälp av en rad här och där på några ställen, så ingen läsare får onödiga problem. Själv kan jag snart hela romanen utantill. Festligt när Solveig skrollade ner och jag i huvudet visste exakt vad som stod i nästa mening.

Där fick ni veta lite om vad som hänt under tiden som min blogg visade söta bilder istället för text. På Påsklovet har jag i skrivande stund inte bestämt mig för om jag ska visa sovande bilder på Lizette, för att vara rättvis, eller bilder där jag sover. I så fall kunde ni läsare rösta fram det fulaste kortet… 🙂

Idag är det dagen före dagen före dagen före våren…eller vad säger ni i norr? 😉