En samlande mamma, del 2

Här kommer fortsättningen på min berättelse. Nu har jag gästbloggat färdigt för den här gången. Men vem vet, det kanske finns fler berättelser som väntar på att bli berättade. Kram: Solveig

Hösten 1995 väntade jag vårt första barn. Kanske det var därför som jag inte var tillräckligt uppmärksam på hur mamma mådde. Så småningom fick jag veta att hon varit dålig ända sedan sommaren men att hon dröjt med att besöka sin husläkare. När hon äntligen kom dit och fick en remiss till sjukhuset för vidare kontroll så glömde husläkaren att skriva brådskande på remissen. Därför hamnade den i en hög bland många andra remisser och just då blev det sjuksköterskestrejk. Det tog alltför många månader innan mamma äntligen kom in till sjukhuset och blev ordentligt undersökt. Det visade sig vara en tumör på tarmen och hon fick en tid för operation.

När vi lämnade BB i Varberg med vår lilla Jennifer stod mamma och pappa och väntade på parkeringen i Falkenberg. De ville se sitt nya lilla barnbarn. Veckan därefter skulle mamma opereras. Det var tufft att gå hemma i Falkenberg med en nyfödd liten bebis och inte ha möjlighet att hälsa på sin mamma på sjukhuset. Vi fick nöja oss med kontakten via telefon.

Vi trodde att allt skulle bli som vanligt igen efter operationen. Månaderna gick och mamma friskförklarades. Samlandet fortsatte. Fast på något sätt kändes det inte riktigt som förut. Det var som om intresset bleknat lite i kanterna. Datumet för kontroll kom och gick. Mamma hade börjat få feber. Jag tror att det var hon som till sist hörde av sig till sjukhuset för att få en ny tid. Det gjordes nya undersökningar och sedan kom chockbeskedet. Fortfarande har jag nog inte riktigt kunnat förstå hur den totalt empatibefriade läkaren som hon mötte då, tänkte när han uttalade domen. Pappa satt i väntrummet bara en liten bit därifrån. Borde inte läkaren frågat om det fanns någon anhörig som var med? Han visste ju vilket besked han skulle lämna. När mamma förhörde sig om vad hon skulle göra med illamåendet säger denne doktor: ”Ja, det finns inte så mycket att göra. Du har cancer i både lever och lungor.” Mamma blev hemskickad med ett par recept och beskedet att läkaren nu skulle ha semester…

Några timmar senare ringde jag hem. Bosse, jag och Jennifer hade åkt ner till Ystad på semester. Vi hade hyrt en lägenhet ganska centralt i staden och just den här måndagen hade vi gjort en utflykt till Ale stenar. När vi kom tillbaka på eftermiddagen satte vi Jennifer i sulkyn och gick ner till telefonkiosken vid hamnen. Det är konstigt, men den här telefonkiosken har för alltid etsat sig kvar i mitt bildminne. Jag var inte förberedd på det besked jag fick. Trodde såklart att det skulle bli en ny operation, kanske en längre tids behandling, men inte ens i min vildaste fantasi hade jag förberett mig på att min mammas tid var utmätt. Det kändes som om någon drog undan marken under mina fötter. Utanför telefonkiosken var det sommar. Jennifer satt i sulkyn och sjöng som bara en liten glad, pigg ett och ett halvt-åring kan. Inuti telefonkiosken stod jag, fastfrusen, som om det varit mitt i vintern, och undrade om jag verkligen hade hört rätt. Dagen därpå avbröt vi semestern, packade ihop våra saker, lämnade besked till hyresvärdarna och vände bilen norrut. Väl i Falkenberg packade vi om och sedan for jag hem till mamma och pappa.

Vad säger man? Vad gör man? Hur hanterar man en situation där beskedet är så definitivt? Jag var tacksam över att jag hade sommarlov. Sommaren 1997 åkte jag och Jennifer tåg mellan Falkenberg och Skövde med jämna mellanrum. Någon gång tog vi bilen och då följde Bosse också med. Jag minns att mammas trädgård stod i full blom. Det var som att varenda buske, varenda planta försökte överträffa sig själv i fråga om blomning. Det kändes som om allt hon planterat och pysslat med gjorde sitt bästa för att ta ett värdigt avsked.

3379 olika kaffekoppar och en del dubbletter, flera hundra olika äggkoppar och en mängd andra samlingar trängdes i mammas och pappas hus, men min mammas intresse för att samla hade tagit slut. Inför döden står vi ”nakna”. Inget av det vi äger är längre något att sätta sin tillit till. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går…”

Våra samtal handlade istället om himlen. Jag är glad över att vår tro bar oss ända in i det sista. Att det som tidigare varit en trygghet i livet när allt var som det skulle, nu visade sig hålla och vara samma trygghet inför döden. Mamma behövde inte vara rädd. Hon kände hur någon höll hennes hand och bar henne in i evigheten. Nu hade jag tid att stanna till och lyssna och samtidigt visste jag att det var en begränsad tid som jag var tvungen att ta vara på.

De allra sista dagarna i mammas liv tog jag ut närståendepenning och var hemma. Morfinet som skulle ta bort smärtan tog också bort min älskade mamma. All den omsorg och kärlek som hon tidigare visat försvann allt mer. Till slut fanns det bara en bön kvar: Gode Gud, ta hem henne så att hon slipper att lida mer. Vi satt vid hennes sida när hon tog sitt sista andetag en solig septemberdag.

I samråd med mamma hade vi redan bestämt att jag och Bosse skulle packa ner alla hennes samlingar och göra ett museum av dem. För mamma blev det tryggt att veta att hon inte behövde bekymra sig över vem som skulle ta hand om allt. Hon kunde släppa alla tankar på hur det skulle bli. Det hörde jag hur hon sa till sina väninnor i telefonen. Samtidigt var hon nog lite stolt över att vi skulle göra något fint av det hon samlat. (När museet stod färdigt önskade jag innerligt att jag kunnat hämta mamma och visa henne det. Många gånger senare önskade jag också att hon fått höra alla glada och positiva kommentarer från våra besökare…)

Jag skrev ett långt brev till den sjuksköterska som vi haft kontakt med under mammas sista tid. Jag vet att hon läste upp det jag skrivit för den berörda läkaren. Jag fick också veta att han kommit tillbaka och kommenterat det jag skrivit. Kanske fick han en tankeställare inför sitt fortsatta möte med patienter. Förhoppningsvis har han aldrig mer slängt en sådan kommentar i ansiktet på en patient.

Under hösten 1997 åkte Bosse och jag med jämna mellanrum upp till mammas och pappas hus – nu för att packa, men också för att hinna med att ”ta hand om” pappa. Allteftersom tiden gick blev flyttkartongerna allt fler där de stod i förrådet. När huset var sålt flyttade vi upp alla kartonger till mormors hus där de skulle förvaras några månader. Sommaren 1998 flyttade vi så ner till ett jättestort hus i Ängalag, mellan Båstad och Torekov. Och där började en ny epok av vårt liv. Med en liten skuttig Jennifer, nu två och ett halvt år, och en liten bebis i magen flyttade vi in i ett hus på 320 kvadratmeter, plus källare. Det låg mycket arbete framför oss…

Fotnot: Denna tavla satt på en vägg på Lidéns Samlingsmuseum. Svårt att ”fotografera glas”.

En samlande mamma, del 1

Idag är det tjugofem år sedan min mamma började samla på kaffekoppar.
Det är också fjorton år sedan vi invigde Lidéns samlingsmuseum, i Ängalag.
Den 3/3 är det dessutom Gunborg, min mammas namnsdag…

När jag var barn brukade min mamma starta upp samlingar åt mig. Tanken var väl att göra mig så intresserad att jag sedan skulle fortsätta att samla av eget intresse. Jag var nog inte av det rätta virket, för när mamma slutade att engagera sig i mitt samlande så rann det alltid ut i sanden.
Frimärken hade sin tid. Det blev faktiskt två röda album nästan fulla av både stämplade och ostämplade frimärken. Minns att det var lite kul ett tag att sitta där och plocka i de pyttesmå pappersbitarna. Fast mitt minne säger mig också att det bara var en mycket kort tid som jag tyckte det var roligt. Myntalbumet hade också sin tid. Var det grönt, eller svart? Tioöringar, femöringar, tvåöringar och ettöringar. Tänk att det gick att få en hel kola för fem öre när jag var barn! Korten med katter kanske till och med var min egen idé? Dem satte jag upp på min vägg. De fick sitta kvar där ända tills jag flyttade hemifrån. Majblommor lyckades mamma att samla ihop från det år jag föddes. Men som sagt, inget samlande tog sitt fäste i mig och fick mig att samla vidare. Kanske var det tur… Det konstiga var att mamma själv inte samlade något då.

Någon gång under 80-talet frågade jag mamma vad jag skulle köpa till henne när hon fyllde år. Jag vill minnas att det var jag som föreslog att hon skulle börja samla på något, äggkoppar t.ex. Ett förslag som mamma tog fasta på. Plötsligt var det lätt att köpa presenter till henne. En äggkopp kostade inte så mycket och det var roligt att glädja henne med en liten present när jag kom hem. Rätt vad det var så trängdes 100 äggkoppar därhemma på skänken. Hoppsan! Det dröjde inte så länge förrän de dubblerat sig. Någonstans under samlandets gång träffade mamma Hulda. En tant som samlade både äggkoppar och kaffekoppar. Hulda föreslog att mamma skulle utvidga sitt samlande…

Den 3/3 1988 startade min mamma sin nya kaffekoppssamling. Hon hade upptäckt att det fanns så många vackra porslinsdekorer och nu ville hon samla ihop så många som hon kunde hitta. Raskt plockade hon fram alla udda koppar ur våra skåp. En förfrågan hos vänner, grannar och släktingar; ”Har du någon udda kopp som du vill lämna till min samling?” gav också resultat. Alla hade ju tidigare fått ta del av kassar med äpplen, hinkar med mjölk, hinkar med klarbär, potatis och mycket annat gott som min givmilda mamma delat med sig av. Nu bar givmildheten resultat. Dessutom sålde Hulda 75 av sina kaffekoppsdubbletter till mamma och plötsligt fanns det över 100 olika kaffekoppar i vårt hus. Min pappa blev fenomenal på att snabbt snickra ihop en ny hylla när de gamla inte längre räckte till. Han fick måtten på morgonen och mamma förväntade sig, nästan, att hyllan skulle stå på sin nya plats, målad och klar innan dagen var slut.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog mig mer tid. Tid till att sitta ner och lyssna. För mamma älskade att berätta om sina nyförvärv. Ibland for hon iväg på auktioner med en tom bil, för att sedan återvända på kvällen med samma bil, nu helt fullastad… Pappa var chaufför och lastare, en skicklig sådan. För hur mycket mamma än köpte så kom det alltid med hem…
Nu hör till saken att mamma sällan hade möjlighet att ta sig ledigt och åka iväg. Mina föräldrar hade ett litet jordbruk och en stor trädgård med fruktträd, bär, grönsaker och potatis m.m. Min mamma gjorde dessutom en av världens finaste insatser. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det hon gjorde för sin mamma borde resulterat i en medalj från kungens hand. Mamma var nämligen anhörigvårdare åt mormor. Mormor hade som önskemål att få bo kvar i sin lilla röda stuga, som låg ett stenkast från vårt hus på gården. Ålderdomshem var inte ens att tänka på. Jag tror att mormor hellre hade dött om det blivit bestämt att hon skulle flytta dit. Därför hade mamma dygnet runt ansvar tills mormor dog, nästan 98 år gammal. De sista åren kunde mormor inte lämnas ensam någon längre stund. En ringklocka var inmonterad mellan husen så att hon kunde nå mamma närhelst hon behövde.
När mamma någon gång ville vara ledig var det min moster och jag som turades om att åka hem och vara hos mormor. Mammas lediga stunder användes nästan alltid till ett nytt auktionsbesök, med nya inköp till samlingarna.
Kaffekoppssamlingen växte snabbt. En dag hade samlingen passerat 1000 stycken olika koppar. Ett tag senare hade det blivit 2000. Mamma pratade om att sluta samla när hon kom till ett jämnt tusental, men så dök det upp en ny kopp och då var det lika bra att fortsätta samlandet. Problemet, enligt mitt sätt att se på saken, var bara att mamma inte kunde slänga de andra auktionsfynden.
Köpte hon en låda med fem nya kaffekoppar i, så fanns det dessutom en liten katt eller hund av porslin, en liten vas, ett par fingerborgar, några små glasfåglar eller något annat. Och alla små saker som flyttade med hem till mamma, blev snabbt till nya samlingar. ”Du måste komma och titta”, var nästan alltid det första mamma sa när jag kom hem för att hälsa på. Ytterligare en samling, som jag inte sett förut, stod då på plats i en nytillverkad hylla eller på en plats där något annat flyttats.
Återigen ångrar jag min brist på intresse. Jag borde lyssnat mer. Tagit av vår gemensamma tid och bara suttit ner för att prata. Mitt intresse var alltför svagt. Jag har varken då eller senare i livet riktigt förstått samlandets glädje. Har heller aldrig sett skönheten i att det finns många av något. För mig kan det räcka med en sak, hellre än hundra. Till mitt försvar får jag också säga att jag trodde att jag skulle få behålla min mamma i många, många år och att det alltid skulle finnas tid. Min mamma var aldrig sjuk. Min mormor var visserligen skröplig till kroppen, men klar i huvudet ända in i det sista. Såklart att min starka mamma också skulle bli så gammal. Hon skulle finnas åtminstone fram till dess att jag fyllde 60… Ibland skojade vi om att det skulle kunna bli ett museum av alla samlingar när mamma blev gammal – långt fram i tiden – och inte längre orkade bo kvar i ett stort hus.
1991 dog min mormor och mamma fick mer egen tid än vad hon någonsin haft förut. Något år därefter sålde mina föräldrar gården till en av mina bröder och flyttade till ett annat hus några kilometer därifrån.

FORTSÄTTNING FÖLJER SENT I KVÄLL.