En samlande mamma, del 1

Idag är det tjugofem år sedan min mamma började samla på kaffekoppar.
Det är också fjorton år sedan vi invigde Lidéns samlingsmuseum, i Ängalag.
Den 3/3 är det dessutom Gunborg, min mammas namnsdag…

När jag var barn brukade min mamma starta upp samlingar åt mig. Tanken var väl att göra mig så intresserad att jag sedan skulle fortsätta att samla av eget intresse. Jag var nog inte av det rätta virket, för när mamma slutade att engagera sig i mitt samlande så rann det alltid ut i sanden.
Frimärken hade sin tid. Det blev faktiskt två röda album nästan fulla av både stämplade och ostämplade frimärken. Minns att det var lite kul ett tag att sitta där och plocka i de pyttesmå pappersbitarna. Fast mitt minne säger mig också att det bara var en mycket kort tid som jag tyckte det var roligt. Myntalbumet hade också sin tid. Var det grönt, eller svart? Tioöringar, femöringar, tvåöringar och ettöringar. Tänk att det gick att få en hel kola för fem öre när jag var barn! Korten med katter kanske till och med var min egen idé? Dem satte jag upp på min vägg. De fick sitta kvar där ända tills jag flyttade hemifrån. Majblommor lyckades mamma att samla ihop från det år jag föddes. Men som sagt, inget samlande tog sitt fäste i mig och fick mig att samla vidare. Kanske var det tur… Det konstiga var att mamma själv inte samlade något då.

Någon gång under 80-talet frågade jag mamma vad jag skulle köpa till henne när hon fyllde år. Jag vill minnas att det var jag som föreslog att hon skulle börja samla på något, äggkoppar t.ex. Ett förslag som mamma tog fasta på. Plötsligt var det lätt att köpa presenter till henne. En äggkopp kostade inte så mycket och det var roligt att glädja henne med en liten present när jag kom hem. Rätt vad det var så trängdes 100 äggkoppar därhemma på skänken. Hoppsan! Det dröjde inte så länge förrän de dubblerat sig. Någonstans under samlandets gång träffade mamma Hulda. En tant som samlade både äggkoppar och kaffekoppar. Hulda föreslog att mamma skulle utvidga sitt samlande…

Den 3/3 1988 startade min mamma sin nya kaffekoppssamling. Hon hade upptäckt att det fanns så många vackra porslinsdekorer och nu ville hon samla ihop så många som hon kunde hitta. Raskt plockade hon fram alla udda koppar ur våra skåp. En förfrågan hos vänner, grannar och släktingar; ”Har du någon udda kopp som du vill lämna till min samling?” gav också resultat. Alla hade ju tidigare fått ta del av kassar med äpplen, hinkar med mjölk, hinkar med klarbär, potatis och mycket annat gott som min givmilda mamma delat med sig av. Nu bar givmildheten resultat. Dessutom sålde Hulda 75 av sina kaffekoppsdubbletter till mamma och plötsligt fanns det över 100 olika kaffekoppar i vårt hus. Min pappa blev fenomenal på att snabbt snickra ihop en ny hylla när de gamla inte längre räckte till. Han fick måtten på morgonen och mamma förväntade sig, nästan, att hyllan skulle stå på sin nya plats, målad och klar innan dagen var slut.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog mig mer tid. Tid till att sitta ner och lyssna. För mamma älskade att berätta om sina nyförvärv. Ibland for hon iväg på auktioner med en tom bil, för att sedan återvända på kvällen med samma bil, nu helt fullastad… Pappa var chaufför och lastare, en skicklig sådan. För hur mycket mamma än köpte så kom det alltid med hem…
Nu hör till saken att mamma sällan hade möjlighet att ta sig ledigt och åka iväg. Mina föräldrar hade ett litet jordbruk och en stor trädgård med fruktträd, bär, grönsaker och potatis m.m. Min mamma gjorde dessutom en av världens finaste insatser. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det hon gjorde för sin mamma borde resulterat i en medalj från kungens hand. Mamma var nämligen anhörigvårdare åt mormor. Mormor hade som önskemål att få bo kvar i sin lilla röda stuga, som låg ett stenkast från vårt hus på gården. Ålderdomshem var inte ens att tänka på. Jag tror att mormor hellre hade dött om det blivit bestämt att hon skulle flytta dit. Därför hade mamma dygnet runt ansvar tills mormor dog, nästan 98 år gammal. De sista åren kunde mormor inte lämnas ensam någon längre stund. En ringklocka var inmonterad mellan husen så att hon kunde nå mamma närhelst hon behövde.
När mamma någon gång ville vara ledig var det min moster och jag som turades om att åka hem och vara hos mormor. Mammas lediga stunder användes nästan alltid till ett nytt auktionsbesök, med nya inköp till samlingarna.
Kaffekoppssamlingen växte snabbt. En dag hade samlingen passerat 1000 stycken olika koppar. Ett tag senare hade det blivit 2000. Mamma pratade om att sluta samla när hon kom till ett jämnt tusental, men så dök det upp en ny kopp och då var det lika bra att fortsätta samlandet. Problemet, enligt mitt sätt att se på saken, var bara att mamma inte kunde slänga de andra auktionsfynden.
Köpte hon en låda med fem nya kaffekoppar i, så fanns det dessutom en liten katt eller hund av porslin, en liten vas, ett par fingerborgar, några små glasfåglar eller något annat. Och alla små saker som flyttade med hem till mamma, blev snabbt till nya samlingar. ”Du måste komma och titta”, var nästan alltid det första mamma sa när jag kom hem för att hälsa på. Ytterligare en samling, som jag inte sett förut, stod då på plats i en nytillverkad hylla eller på en plats där något annat flyttats.
Återigen ångrar jag min brist på intresse. Jag borde lyssnat mer. Tagit av vår gemensamma tid och bara suttit ner för att prata. Mitt intresse var alltför svagt. Jag har varken då eller senare i livet riktigt förstått samlandets glädje. Har heller aldrig sett skönheten i att det finns många av något. För mig kan det räcka med en sak, hellre än hundra. Till mitt försvar får jag också säga att jag trodde att jag skulle få behålla min mamma i många, många år och att det alltid skulle finnas tid. Min mamma var aldrig sjuk. Min mormor var visserligen skröplig till kroppen, men klar i huvudet ända in i det sista. Såklart att min starka mamma också skulle bli så gammal. Hon skulle finnas åtminstone fram till dess att jag fyllde 60… Ibland skojade vi om att det skulle kunna bli ett museum av alla samlingar när mamma blev gammal – långt fram i tiden – och inte längre orkade bo kvar i ett stort hus.
1991 dog min mormor och mamma fick mer egen tid än vad hon någonsin haft förut. Något år därefter sålde mina föräldrar gården till en av mina bröder och flyttade till ett annat hus några kilometer därifrån.

FORTSÄTTNING FÖLJER SENT I KVÄLL.

DSCN8307

Annonser

20 thoughts on “En samlande mamma, del 1

  1. Vilken spännande läsning du bjuder på Solveig, ser fram emot del 2. Det som griper tag mest i mej är din känsla av ånger, att du inte tog dej tid att sitta ner med mamma och lyssna. Att du trodde hon skulle vara med länge till.. Det gör ont.
    Samtidigt ler jag när jag ser din mamma framför mej. Vilken envishet och drivkraft och energi hon måste besuttit! Och så blir jag varm inombords när jag läser att hon fick så många koppar av vänner runtomkring – att man alltid får gott tillbaka om man varit god själv. 🙂
    Ses snart igen!

    • Vi får hoppas att det är så – att man får nytta av att man själv gör bra saker. Vänlighet föder vänlighet…

  2. Frimärken samlade jag oxå. Vilken imponerande samling din mamma fick ihop! Verkligen synd ni inte har kvar ert museum! Det hade varit roligt att se!

    • Allt har sin tid. Även museet. Men visst hade det varit kul om man kunnat ”plocka fram” det någon gång då och då…

  3. Samlandet har sina sidor … man behöver mycket plats bl.a. Jag kan förstå din mamma vad gäller kaffekopparna för det finns så många och så vackra. Helst från ”förr i tiden”. Men nånstans måste det finnas ett stopp. Ditt ”bristande” intresse kanske inte är så konstigt. Alla har inte intresset för att samla. Jag har samlat en del Majblommekransar – till vad undrar jag …?

    Nu när vi rensar så uipptäcker jag så mycket ”onödigt” som finns. Det måste bort.
    Jag känner med din mamma som hade så mycket omkring sig och skulle räcka till för så mycket. Vilken glädje att ha kvar någon som din mormor så länge, även om det innebar mycket tillsyn och att vara bunden. Man tror, att föräldrarna ska leva länge eftersom man vill ha dom kvar. Men …
    Tack för det du berättar och jag ser fram mot fortsättningen!

    Ha en fin söndag och vi hejar väl på dom i Vasaloppsspåret !! 🙂

    • Man behöver rensa lite då och då. Fast jag inte samlar på något så blir det fullt i skåp och lådor. (Är ju gift med en ekorre som gillar att spara på saker… minnen… kan vara bra att ha… o.s.v.) Därför är det bra att vi flyttat många gånger, för då har vi rensat.

  4. Hej Solveig, Ja visst är det konstigt, man umgås med olika generationer och får höra mycket berättas och livet går vidare.. men plötsligt händer det oförutsedda. Inte förrän efteråt förstår man vad man gått miste om, när man blivit äldre och har fått större behov av att veta. Tidigare fanns kanske inte intresse.. då när ens eget liv hade högsta prioritet. Framtiden var långt borta, den kunde vänta, man hade nog av att klara av nuet – så är det fortfarande för mig, man tror att det ska vara länge än, hoppet bär en framåt. Det känns skönt att kunna känna tacksamhet för att man får leva och dessutom vara så pass frisk att man får ha gnistan kvar, så att man fortfarande hoppas på allt härligt som finns kvar att uppleva. Min mor dog en månad före sin 92-årsdag. Men visst finns det mycket man skulle ha velat fråga om nu – vi bodde långt ifrån varandra så man träffades bara sporadiskt, det blev annat man pratade om.
    Jag ser fram emot fortsättningen på din kärleksfulla början om hur det gick med samlandet! Tyvärr är jag själv lite grann av en ekorre, men bara lite, fast i mitt fall är det gamla böcker från antikvariat.. Och då klassiska sagor med fantastiska illustrationer, gärna riktigt gamla i tusch eller träsnitt t.ex. Jag njuter av att läsa gamla översättningar med ålderdomliga uttryck och få titta på bilderna till. Kanske är vi samlare lite till mans, men samlar på olika saker..är det riktigt säkert att du inte samlar på något?
    Ha en lika underbar söndag som här med sol hela dagen!

    • Jag förstår att du gillar fina illustrationer – du som är så duktig på att göra egna bilder! Nej, jag samlar inte på något men har en del av mammas saker kvar.

  5. Solveig, din fina berättelsen väcker redan nu flera känslor och minnen. (och då har ju Bosse hintat nåt om att man ska ha näsduk till hands när man läser andra delen av berättelsen)
    I DN såg jag en bild på nån som drack te ur en skir jättefin kopp. Genast började jag tänka på hur den hade klarat sig genom alla diskningar.
    Känns som jag nog lätt skulle råka klanta bort ett öra.. ej mitt alltså.. 🙂

    • Del två blir sorgligare… Gammalt porslin håller betydligt bättre än nytillverkat. Då var det kvalité som gällde. Nu är det bara kvantitet. Fast visst är det lätt att diska sönder saker och diskmaskinen är en riktig bov om man råkat ställa två saker för nära varandra…

  6. vad underbart skrivet kring samlades konst…jag har heller aldrig varit någon av en samlare….jag ser fram emot att få läsa del två….
    tack för dina fina inlägg 🙂
    kram Åsa

    • Tack för att du läser… Tror att det där med att samla är medfött. Vissa människor har det i sig och andra inte. Tur att inte alla är lika.

    • Hade du också en mamma som hjälpte dig på traven, eller samlade du av eget intresse? Suddgummin tror jag att många barn samlat på. Det finns massor av roliga suddgummifigurer har jag sett. Fast nej, jag ska inte börja samla på dem…

  7. Hej Solveig! Sitter och blir väldigt berörd av din fina berättelse. Tror att det är så som du skriver att vi tror att vi har våra föräldrar i evighet. Vi lyssnar inte riktigt, vi har inte samma intresse eller så har vi inte tiden. En dag ångrar man allt detta. Din fina berättelse om din mamma är en hyllning och hon läser säkert från sin himmel nickar och ler.
    Ska läsa del två nu.
    Kram från Skogsfen.

    • Ibland får man påminna sig själv om att inte ta allt för givet – och att prioritera vad som är viktigt i livet. Kram

  8. Känner så väl igen känslan av att inte ha tagit sig riktigt all den tid man borde, och som man, om man riktigt förstått, hade velat. Både från min fars sista tid i livet för 20 år sedan och när det gäller en släkting som dog helt nyligen.
    Jag är dock helt säker på att din mamma kände din kärlek och din omsorg om henne ändå, trots att du inte lyckades uppmana det där stora intresset för samlandet.

    Men man hade velat ge så mycket mer tillbaka av det man själv har fått. Och önskar att man sett till att njuta mer av tiden tillsammans med de älskade medan de fanns här på jorden.

    Vi människor lever så mycket ”framåt” i våra tankar, och gör, på i och för sig kanske rimliga grunder, antaganden om hur mycket tid det finns kvar. Det är så svårt att tänka att den tiden kan vara mycket kortare än man tror, och att leva därefter. Att förmå sig att stanna upp i det vardagliga framåtrusandet och att bara vara med sina kära.

    • Tack Kerstin! Du har så rätt. Jag hoppas att man blir lite klokare för varje år vad det gäller att ta vara på tiden. Kanske för att man lär sig av sina misstag. Kram

  9. Intressant 🙂 Jag tycker inte att jag samlar på något men mannen påstår jag samlar på skor och väskor, men det gör jag ju inte, jag ANVÄNDER ju dom!? Nu ska jag läsa del 2

    • Jag håller med dig – det man använder är ju inte några samlingar. Det är ju så kul att kunna variera sig. Fast det är nog en kvinnlig egenskap…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s